Juste, Lovis. [prolog,] |
Detta är bara typ på prov, vet inte om jag ska fortsätta, vad tycker ni? :)
En flicka
Med ovisa ord. Som smeker hennes läppar.
Även om hon,
Inte är som hon ska.
Så kan hon älska.
Flickan är jag.
Välkommen till mitt land. Där jag är slaven, och min bror är härskaren, min Gud.
Alla hans behov ska tillsfredställas.
Annars blir det nya märken. Aj. Fu...
Min bror visste om det, min mor visste om det, min far också.
Men jag, fick inte reda på det förrän nu. 16 år och psykiskt handikappad.
'Lucas, vad jag ska göra nu?' Sa jag, och juste, mitt namn är Lovis.
'Vad fan tror du? Är det nåt som har ändrats på två timmar eller?'
'Nä, förlåt.' Svarade jag.
Han reste sig upp och jag satte mig på huk framför Honom.
Lucas, min Gud. Nu ska jag göra dig glad. Allt för dig min Älskade!
Jag knäppte upp Hans jeans, och drog ner dom + hans kalsonger.
Den såg ut precis som vanligt. Blivit så bekant med den senaste årens lopp.
Jag gav Honom en blick till innan jag började.
Efter ett tag hörde jag Han stöna, dovt. Men jag visste ju hur jag skulle göra.
En stund senare kände jag Hans varma sats i min mun. Och svalde glatt.
'Är du nöjd nu, min Älskade?' Leendet på mina läppar var där igen.
'Ja, du är den bästa syster. Du och jag föralltid. Det vet du.' Sa han. Han. Han. Han. Han. Han. Han sa det. Han.
Varje ord Han sa tände en ny glöd i mig. Som förenas med den brinnande elden i mig för Lucas. Min bror.
Han kysste mig medan han klädde av mig. Sen la vi oss ner i hans säng, slöt våra ögon. Och föll i en såkallad sömn. En sömn som för mig, bestod av otäcka drömmar om verkligheten.
Lucas är med i varje. Men det betyder ju inget? Han och jag för alltid. Det sa Han ju själv. Min. Min. Min. Min.
En flicka.
Med ovisa ord. Som smeker hennes läppar.
Även om hon,
Inte är som hon ska.
Så kan hon älska.
Flickan är jag.
Välkommen till mitt land. Där jag är slaven, och min bror är härskaren, min Gud.
Alla hans behov ska tillsfredställas.
Annars blir det nya märken. Aj. Fu...
Min bror visste om det, min mor visste om det, min far också.
Men jag, fick inte reda på det förrän nu. 16 år och psykiskt handikappad.
'Lucas, vad jag ska göra nu?' Sa jag, och juste, mitt namn är Lovis.
'Vad fan tror du? Är det nåt som har ändrats på två timmar eller?'
'Nä, förlåt.' Svarade jag.
Han reste sig upp och jag satte mig på huk framför Honom.
Lucas, min Gud. Nu ska jag göra dig glad. Allt för dig min Älskade!
Jag knäppte upp Hans jeans, och drog ner dom + hans kalsonger.
Den såg ut precis som vanligt. Blivit så bekant med den senaste årens lopp.
Jag gav Honom en blick till innan jag började.
Efter ett tag hörde jag Han stöna, dovt. Men jag visste ju hur jag skulle göra.
En stund senare kände jag Hans varma sats i min mun. Och svalde glatt.
'Är du nöjd nu, min Älskade?' Leendet på mina läppar var där igen.
'Ja, du är den bästa syster. Du och jag föralltid. Det vet du.' Sa han. Han. Han. Han. Han. Han. Han sa det. Han.
Varje ord Han sa tände en ny glöd i mig. Som förenas med den brinnande elden i mig för Lucas. Min bror.
Han kysste mig medan han klädde av mig. Sen la vi oss ner i hans säng, slöt våra ögon. Och föll i en såkallad sömn. En sömn som för mig, bestod av otäcka drömmar om verkligheten.
Lucas är med i varje. Men det betyder ju inget? Han och jag för alltid. Det sa Han ju själv. Min. Min. Min. Min.
|
| Kommentarer | | ABC_123 - 24 jul 11 - 11:28 | | Mejla nästa :D | | SoRandom - 24 jul 11 - 05:04 | Väldigt intressant!
mejla gärna nästa del! |
|
|
|
