En 18-årings drömmar del 8 |
När jag och Sofie kom hem, så luktade det öl och det stod några flyttlådor i hallen, jag hade inte berättat om mig och Tomas för någon ännu. Det kom ljud från vardagsrummet, jag tog av mig skorna och gick dit, Tomas satt där med en ölburk i handen.
- VA FAN GÖR DU HÄR? Skrek jag. Sofie kollade förskräckt på mig och jag la ner henne i barnvagnen bredvid mig.
- va fan bryr du dig om det? Sa Tomas hotfullt.
- Stick härifrån din nolla.
- Vad sa du om mig? Sa han och gick upp från soffan och tog några steg från mig. Jag backade.
- Stick, det här är mitt hus!
- Jaså? Nu är det plötsligt bara ditt hus? Sa han och kom ännu närmare, jag kunde känna hans andedräkt. Han tog tag om mina axlar och ruskade om mig.
- Släpp mig ditt svin! Skrek jag. Sofie började gråta..
- Du kommer aldrig att klara dig här utan mig! Du har inget jobb, du får bara pengar från dina rika föräldrar, men snart kommer dom inte att ge dig pengar mer! Sa han och släppte mig. Han hade rätt, mina föräldrar skulle sluta ge mig pengar och det skulle bli svårt att försörja Sofie utan pengar och i ett sånt här stor hus. Jag svalde.
- Men jag har tänk på saken, Fortsatte han. Om du låter mig bo här, lagar mat till mig etc så jobbar jag åt dig, Sa han och flinade. Det gick en lång stund utan att någon av oss sa något.
- Okej, Sa jag tillslut. Men du, jag är inte din tjej längre bara så du vet! Sa jag och vände mig om, jag tog med mig Sofie och gick upp till mitt och Tomas rum. Bakom mig skrattade Tomas. Jag torkade snabbt bort några tårar, skulle jag berätta det här för mamma och pappa eller inte? Jag bestämde mig för att inte göra det än, istället ringde jag Maia, min bästa vän.
- Hallå?
- Hej det är Natalie, Sa jag svagt.
- hej gumman! Hur mår du? och Sofie?
- Jo vi mår bra men, jag och Tomas har gjort slut, Sa jag.
- Va? Men varför?
- Han ville inte har en familj och så skämdes han för Sofie.
- Va? Vilket jävla svin!
- Ja, men han ska få bo här i utbyte med att han jobbar. Det blev tyst i luren.
- Klarar du det då? Sa Maia tillslut.
- jag hoppas det, men du jag måste lägga på han kommer nu, Sa jag.
- Okej, ses ring om det behövs. Så la vi på, och Tomas kom in.
- Du jag är ganska hungrig, Sluddrade han fram, han var full.
- Du vet vart det finns mat, Svarade jag utan att kolla på honom.
- Du! Du vet dealen! Sa han och tog några steg mot mig.
- Men jag är faktiskt jätte trött, jag orkar inte laga mat idag, Sa jag. Han höjde sin hand...det första slaget träffade på kinden. Jag skrek till.
- Vad gör du? Han struntade i det och gick bara närmare, han höjde handen igen, och slog mig hårt med knytnäven. Jag vinglade till. Han höjde knytnäven igen och jag försökte skydda mig med mina armar men han tog bara tag i mig och slog ner mig på golvet.
- Nu gör du mat! Fattar du. Jag nickade bara, jag vågade inte säga något mer, det droppade blod från mitt ansikte, men jag vågade inte bry mig, jag ställde mig försiktigt upp tog upp Sofie och fick ner till köket. Det kändes som om jag skulle falla ihop vilken sekund som helst, jag tog mig långsamt ner för trapporna men Tomas tätt bakom mig. Jag höll Sofie tätt intill mig. När vi kom ner till köket tog jag fram makaroner och började koka dom. Tomas hade gått till vardagsrummet. Jag satt mig på en stol och kunde inte hålla mig, tårarna rann ner likt ett vattenfall, Sofie la sin hand på min kind, jag kollade på henne, han kunde göra vad han ville med mig, men han fick aldrig röra Sofie.
- Hur går det? Röt Tomas från vardagsrummet, jag ställde mig hastigt upp.
- Det går bra, makaronerna är snart klara. Jag ska steka några köttbullar också, Sa jag snabbt och började steka några köttbullar, det tog tio minuter sen var dom klara. Dom där tio minuterna hade känns som timmar, jag var helt utmattad, det kanske inte var så konstigt eftersom jag inte hade sovit på väldigt länge. Jag gick försiktigt till vardagsrummet.
- Maten är klar nu, Sa jag och stoppade ner Sofie i vagnen. Tomas reste sig upp och gick mot köket, jag kände hur det snurrade till i huvudet, och jag tog ett steg bak, plötsligt vek sig benen och jag föll till golvet. Det sista jag hörde var Sofie som grät.
Jag öppnade ögonen. Vart var jag? Jag satte mig upp och såg att jag låg i vardagsrummet, det var mörkt ute, det verkade inte vara någon i huset, jag ställde mig upp och såg barvagnen.
- Åh Sofie, mamma är här nu, sa jag. Jag tappade andan. Jag blev helt frusen. Sofie låg inte i barnvagnen!
- SOFIE!? Skrek jag. Jag sprang upp till mitt rum, Sofie låg inte där, inte för att jag hade trott det heller. Jag tog min mobil. Tre missade samtal. Och ett sms, det var från Maia.
"Natalie, jag har försökt att ringa! Vart är du? Vad har hänt?"
(Jag vet att den här delen inte blev så lång, men aja...)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | | LisaHoglund - 24 jul 11 - 20:06 | | Läskigt! :o Ska läsa nästa! | Mizz_andersson - 24 jul 11 - 01:01- Betyg:  | | Jätte spännande! Maila nästa del! Bra jobbat. =) |
|
|
|
