Se mig, älska mig! [Prolog] |
Är det verkligen fel på mig? Vad är det som är fel på mig? Varför kan inte jag också.. bli accepterad? Vad är det som gör att ingen vill va med mig? Som gör att alla vänder sig bort, går iväg, när jag kommer nära? Vad är det som gör att jag inte är normal? Vad måste jag ändra på för att någon ska bry sig om mig? Varför tycker ingen om mig? Varför kan inte jag vara som alla andra? Är jag inte en helt vanlig människa? Är det verkligen så svårt att se mig som den jag är?
Finns det verkligen ingen där ute, som kan se mig, och älska mig?
Ibland vill jag bara försvinna, flyga iväg någonstans och aldrig mer komma tillbaka. Det finns väll ingen som skulle bry sig, eller märka om jag försvann. Vem skulle sakna en sån som jag? Vem skulle minnas mig? Ingen skulle bry sig.
Saga lägger ifrån sig sin skrivbok och tittar på klockan, bara några minuter har gått sen hon senast kollade. Hon kliver ur sängen och går fram till skrivbordet, där ligger hennes mobil. Hon ser på displayen att hon har två nya meddelanden.
”Saga, är du klar?” Hennes mamma står i dörröppningen till hennes rum.
Saga suckar och lägger ner mobilen och skrivboken i sin väska och vänder sig om.
”Ja” Hon skyndar sig förbi sin mamma och går ner i hallen, där står henne syster och ska precis gå iväg till sin skola. Hon ler mot Saga som ansträngt ler tillbaka medan hon tar på sig sin jacka och kliver i skorna.
”Glöm inte att vi ska till mormor i eftermiddag, så du inte bestämmer något med någon kompis”
Hennes mamma står i hallen och ler mot Saga.
”Nejdå” Säger Saga och stänger dörren efter sig när hon skyndar iväg till skolan.
Som att hon har någon hon kan bestämma något med, någon hon kan hitta på roliga saker med efter skolan. Fika, gå på stan med, eller bara sitta hemma och prata. Men nej Saga har ingen att umgås med. Det är inte längre som det var förut, då hade hon i alla fall Tessa. Men inte nu längre. Hon vet inte vad som har hänt. Vad är det för fel på mig? En daglig fråga hon alltid ställer sig. Hon är alltid ensam nu för tiden.
Framme vid skolan står Isak och Affe. Hon höjer huvud för att ingen ska se, ingen får se att hon mår så dåligt av allt det dom säger. Det skulle bara ge dom mer salt att hälla i såren. Och det räcker som det är nu. Men hon vill att allt ska vara som vanligt. Som det var förut.
När hon går förbi Isak ler han mot henne, hon försöker le tillbaka men lyckas inte något vidare så hon skyndar sig in i skolan.
Vid skåpen står Elin och Carolin.. och Tessa. Dom skrattar åt något någon nyss sa. Saga tittar ner i golvet när hon går förbi dom. Hon känner Elins blick i henne rygg men tänker inte vända sig om. Det är tio minuter kvar tills lektionen börjar. Hon går in på toaletten och låser. Sätter sig på toalocket och tar upp mobilen. Hon klickar upp meddelandena och snyftar till, sedan slänger hon ner mobilen längst ner i väskan.
Varför kan ingen se mig?
Detta är då inledningen på en ny novell jag har börjat på. Jag vill ha MINST 3 kommentarer om jag ska fortsätta lägga upp den här.
Jag kommer såklart skriva på den men jag känner att det inte kommer va någon idé att lägga upp den om jag inte får kommentarer om att ni vill läsa mer.
Tack!
|
| Kommentarer | | LisaHoglund - 26 jul 11 - 16:34 | | Jag tycker att det var en intressant början, fortsätt! :) | | TH-Lower - 23 jul 11 - 21:12 | | Hmm, ganska bra. Vanligt ämne, mejla när nästa del är ute. |
|
|
|
