Med min hand i din |
Med vemodsfyllda steg går jag efter de som bär dig genom dina sista minuter under världsligt ljus. Det känns som att gå längs den gröna milen som finns i filmen med samma namn. Som om jag går tillsammans med dig på väg mot en brutal avrättning, en avrättning med målet att släcka den sista gnistan av liv som finns inuti dig, även om du redan är död. Även om du varit död i två veckor kan jag nästan höra dina sista andetag. Höra dina tysta rop på hjälp. Jag hör nästan hur dina avbitna naglar river och sliter längs träkistans kalla innerväggar tills de är nerslitna till rötterna och det blöder ur dem. Om jag blundar ser jag dina rödsprängda och tårfyllda ögon, med fransar dränkta i salta bittra tårar ber du mig hjälpa dig, ge dig en chans till. Men gropen du ska läggas i är redan grävd, din känslosamma mamma har klätt sig i sina svartaste kläder och gråter ohejdat. Din sammanbitne far tycks än mer sammanbiten än vanligt när han sakta smeker din mamma mellan skuldrorna och ner i svanken för att sen fatta hennes hand. De finns där för varandra, på ett sätt de inte varit på väldigt länge.
Det rundade gruset sticker som rostiga spikar genom mina lackskor för varje steg jag kommer närmre stenen i vit marmor, där de ristat in ditt namn i snirkliga svarta bokstäver.
Jag träffade dig första gången för ungefär två år sen. Det var på våren. Syrenen sög kraft ur marken och ett svagt regn kändes i luften. Lukten från nylagd asfalt stack i näsan och cyklarna stod stolta i cykelstället, framtagna efter den långa perioden av förvaring i källarutrymmen och garage. De hälsade årstiden välkommen med skinande ramar och nypumpade däck. Jag själv satt på en bänk. Jag sitter ofta på bänkar i timmar och gör mest ingenting. Jag vet inte varför jag gör det men jag trivs rätt bra med det, att göra ingenting. Människor passerade. En dam i röd dräkt gick rak i ryggen med en take-awaykaffe bestämt i en senig hand. Jag kommer ihåg henne för hennes ben såg arga ut. Musklerna spändes och ådrorna skrek så högt av frustration att kaffet borde åkt över kanten. Jag undrade vad hon var så arg över men kom mig inte för att fråga.
Jag minns en hund också. En liten varelse med väldigt svart päls och ännu svartare ögon. De var svartare än svart. När jag med mina askgrå sakta följde kopplet från den väldigt svarta hunden mötte jag dina gröna för första gången. De satt med perfekt avstånd i ett ansikte kantat av röda lockar som trycktes ner av en mjuk svart basker. Jag minns att jag reagerade över den där baskern. Den verkade snäll. Jag såg hur du ansträngt dig för att pressa ner de vilda lockarna med baskerns hjälp och den hade verkat medgörlig men nu hade den släppt lös lockarna och bara låg på ditt huvud.
Du sa inget. Du log bara lite besvärat när hunden trasslade runt och knöt en knut med mina ben och sitt koppel och all pälsen. Mitt lugn på bänken blev ett kaos. Ett kaos jag tyckte om. Du böjde dig ner och försökte knyta upp knuten och du lyckades och du sa fortfarande ingenting. Jag funderade på om du var stum. Jag vågade inte fråga. Ni gick vidare. Du och hunden. Och jag såg er inte mer.
Du hade fräknar.
Det gick en dag. Det gick en vecka. Sen ramlade veckorna och dagarna på varandra och om varandra och det blev till ett minne som blev dammigt och jag la det i en stor träkista på vinden och glömde bort det. Det blev sommar och jag åt jordgubbar. Jag fyllde år. Det blev september och oktober. Jag väntade på hösten och hösten kom. Vindarna som värmt mina ben och solen som blekt mitt hår blev något man talade om när man tittade på framkallade fotografier och drack te. Jag tog ett lån och köpte en lägenhet på tredje våningen i ett hus från sekelskiftet. Jag hade egen balkong och om man satt på den kunde man titta ner på kullerstenarna på gatan. Om man kisade kunde man se spottade tuggummin och fimpade cigaretter i skarvarna mellan dem. Jag satt på min balkong en stund varje dag. Den hade ett litet tak som man kunde sitta under när det regnade. Jag satt där och drack svart kaffe ur glas som jag köpt på Ikea precis när jag flyttade in. Jag tittade på människor och bekymrade mig över mitt jobb och mitt liv och över miljöförstöringen.
En eftermiddag i december mötte du min blick. Jag satt på balkongen med min dunjacka och mitt kaffeglas och plågades av en fruktansvärd förkylning. Jag var hemma från jobbet. Och där kom du. Du gick med svarta vinterkängor som sett sina bästa dagar och det rann lite från dina ögon när minusgraderna stack till i dem. Jag höjde försiktigt min hand för att få mer kontakt än den där blicken. Du stannade. Jag tecknade åt dig att det fanns mer kaffe och du gick in genom porten i huset från sekelskiftet.
Hälften mjölk, hälften kaffe och tre sockerbitar. Mitt kaffe kändes som en grå decembervardag och ditt kändes som en fredagskväll på ett nattöppet fik med fruktansvärt dyra chokladbollar och gammal rökig luft. Din röst dansade mellan mitt balkongräcke och lägenhetsväggen och värmde mina kinder. Vi skrattade. Jag berättade att jag mindes dig från tidigare. Dig och den svarta hunden. Du berättade att hunden var en av dina närmsta vänner, att han var en väldigt god lyssnare. Att du tyckte om vänner, som både kunde ge och ta.
Du studerade juridik vid universitetet och i din väska bar du runt på Sveriges Rikes lag. Senaste upplagan. Du hade satt färgglada lappar vid olika kapitel och strukit under vissa rader. Du pratade om salstentamen och studentfester, du pratade om pluggångest och vägde för- och nackdelar mellan dina framtida möjligheter efter färdig utbildning. Jag berättade att jag arbetade på ett lager. Jag körde truck och hade fikarast tillsammans med medelålders män och kvinnor som hade bröllopsringar på vänster hand och familj och hus och trädgårdsland. Det krävdes god fysik för att klara min arbetsvardag, därför visade jag min skivstång på golvet i sovrummet och mina hantlar bredvid soffan. Jag berättade också att jag brukar springa över kullerstenarna och ut i stadsparken ibland. Där brukade du tydligen promenera med den svarta hunden. Och vi hade inte möts. Eller vi hade inte sett varandra, lagt märke till. Jag minns att jag tyckte det var synd, att vi inte setts tidigare. Men nu var du här, och jag ville lära känna dig. Jag ville lära känna varje millimeter som var du, som var din person.
Snön kom. Sverige och Göteborg fick en vit jul. Vi sågs nästan varje dag. Drack kaffe. Tittade på film. Spelade skitgubbe. Skrattade. Pratade. Jag visste inget om ditt förflutna eller om ditt inre. Jag visste inte om du hade några syskon eller om du varit i Grekland på semester när du var yngre. Men jag visste att du skrev hemliga dikter om nätterna och att du älskade kokostoppar. Jag visste hur du ville ha ditt kaffe och att du gick en kurs i salsa på onsdagskvällar.
Vi bytte julklappar. Jag gav dig ett armband i svart läder med gravyrer av lejon. Det var ditt stjärntecken och jag tror du tyckte om det. Jag såg aldrig att du tog av dig det. Du gav mig en bok med dikter i och sa att jag bara fick läsa dem på natten, och bara när jag var ensam. Jag fick inte berätta för någon om dikterna, för i offentligheten fanns de inte. Bara i vår bubbla. Jag tyckte om att du sa så. I vår bubbla.
I januari åkte du och hälsade på din släkt i Linköping. Du skulle vara borta en hel månad. Det var lika länge som vi känt varandra och det tyngde mig att det kändes som att vi känt varandra hela livet för då skulle det ju kännas som ett helt liv under tiden du var borta. Jag tog mig på något vis igenom januari ändå. Jag pratade med min mormor i telefon. Jag åt nudlar och microvågsvarma köttbullar. Jag åkte skridskor med en gammal vän från skolan. Och jag drack kaffe på min balkong, ensam. Gråa skyar tyngde min vardag. Januarikalla vindar naglade fast en kyla i väggarna och elementen i min lägenhet fungerade bara vissa dagar.
Du kom tillbaka med tretåget och jag mötte dig på stationen. Jag kramade dig så hårt att din porslinshud nästan gick sönder och viskade i ditt öra att du aldrig fick åka ifrån mig igen. Du bara skrattade. Men du kramade tillbaka, nästan lika hårt. Vi gick hem till mig och åt knäck som blivit kvar. Du berättade att du skulle fylla år snart, i mars. Jag kom på att jag inte visste alls hur gammal du var, men jag skulle tippat på tjugofyra. Du sa att du fyllde tjugotvå och jag kände mig gammal.
Tiden gick och vi kom närmre och närmre varandra. Jag lärde känna dig mer för varje dag och varje vecka och månad som passerade. Jag fick veta att du hade växt upp med två lyckligt gifta föräldrar, en syster, en katt och en kanin i ett vardagsrött radhus i Linköping. Ni hade haft en liten trädgård där det precis rymdes ett äppelträd och en sats traditionella trädgårdsmöbler i vit plast från Jysk. Ni åkte på campingsemestrar och ni hade fredagsmys och söndagsfrukostar. Din pappa var lärare och din mamma var frilansande massageterapeut. Ni var en lycklig familj som levde tillsammans. Ganska länge.
Dina föräldrar hade skilt sig när du var fjorton och nu bodde det en annan familj i radhuset i Linköping. En familj som satt i era trädgårdsmöbler. Du sa det aldrig högt men jag såg i dina ögon att du var arg. Jag vet inte riktigt vad du var arg över och jag frågade inte heller. Jag bara lät dig vara arg.
Du berättade om din syster. Om hur hon alltid fått mildare bestraffningar för syskonbråk för att hon varit yngre. Att hon alltid fick större godispåse än du på lördagarna, för du var väl ändå för stor för lördagsgodis. Du berättade om hur hon störde dig och dina kompisar när ni lekte och ville vara i fred. Att hon alltid åt upp alla kexen innan du kom hem från skolan för du slutade senare än henne. Du beskrev också för mig hur vacker hon var när hon tog studenten för något år sen. Hur illa du mådde när du visste att hon låg på sin säng och grät över ett brustet hjärta du inte hade händer nog att läka. Du berättade hur mycket du saknade henne sen hon bestämt sig för att flytta utomlands och ni nästan aldrig hörde av henne.
Du skrev i dina dikter om något som gått sönder. Jag frågade om dina dikter. Du sa att det var ord på ett papper. Ord utan någon mening eller tydlig betydelse för dig personligen, det var ingenting du berättade eller förklarade. Det var bara ord. Ord som behövde komma ut ur ditt huvud utan att du visste varför. Det hade inget med kärleken till din syster eller aggressionen mot något abstrakt att göra, det var bara ord. Jag var tyst och frågade inget mer.
Trotsiga krokusar i rabatter kantade av sten hjälpte våren på traven och den blev tidig. Vi gick med kortärmat redan vid påsk och jag köpte nya solglasögon. Du köpte en lägenhet bara några kvarter från min och jag hjälpte dig att riva ner gamla gråmulna tapeter och ersätta dem med lite halvtaskigt uppsatta i din favoritfärg, blå. Du köpte inga kaffeglas på Ikea. Du gick till stadsmissionen två gånger i veckan och köpte porslin varje gång. Ingen av dina tallrikar var likadana. Varje vecka bjöd du på kaffe ur ett nytt fynd. Vi brukade hitta på historier om personerna som haft kopparna och tallrikarna och glasen innan dig. Vissa var tjuriga tanter som bjöd på torra mandelkubbar och beskt halvkallt kaffe. Andra var fina förnäma herrar med kavaj och uppnäsa. Kanske pipskägg.
Allteftersom dina skåp fylldes på desto varmare blev det. Fågelungarna lämnade sina bon och maskrosornas frön flög med vinden. Tusenskönorna blommade. Barnen cyklade till skolan i kortbyxor och sandaler. Vi åt glass och dansade runt midsommarstången. Jag fyllde år.
Sen kom hösten. Och vintern. Vi var på bio. Vi satt i min soffa och plöjde oss igenom säsong efter säsong av teveserier med låg humor. Vi spelade fia. Vi drack vin och åt knäckebröd med herrgårdsost. Vi skrattade. Jag blev under ensamma nätter fängslad och betagen av dina omsorgsfulla och intetsägande dikter. Du målade en värld för mig, som jag inte visste något om. På något sätt förde de mig närmre dig, men också dig längre bort från mig. Det kändes som om du när jag frågade om raderna du skrivit ner ibland ångrade att du delat med dig av dem, att det var något du helst hade ogjort. Jag kunde ändå inte låta bli att läsa. Jag låg ibland vaken flera timmar och läste samma rader gång på gång. På gång. Jag läste dem först tyst. Sen högt. Sen tyst. Sen stängde jag ögonen och läste dem inom mig tills orden fyllde mig.
Vi hade det fantastiskt.
Det kändes som att du spottade mig i ansiktet. Vadå pojkvän? Jag kände hur saliven rann längs min kind. Kletigt och kallt och blött. Det ekade i mitt huvud. Du hade träffat någon och skulle flytta tillbaka till Linköping. Det var en barndomskompis till dig och det kändes rätt. Jag torkade saliven av min kind och körde ut dig ur lägenheten. Jag kastade ditt x-box som legat i min lägenhet i flera månader efter dig ner i trappan. Du greppade tag i ledstången i mörkt trä och jag såg hur blanka dina ögon var i halvdunklet. Jag stängde dörren och låste. Jag låste dig ute ur mitt liv. Du knackade på och ropade mitt namn och snyftade i trapphuset. Jag ignorerade dig. Jag gick tillbaka in i min mörka lägenhet och in på toaletten. Utan att kunna styra min kropp sjönk jag ner på golvet längs väggen och kramade knäna så hårt att jag fick kramp i hela kroppen. Jag grät. Hejdlöst. Jag vet inte om det var dig jag var arg på, eller på mig själv. Jag vet inte heller om jag var ledsen. Men jag har aldrig gråtit på det viset i hela mitt liv. Jag låg i psykisk fosterställning på mitt kalla kaklade badrumsgolv och ville dö. Det var en fruktansvärd känsla. Jag vet inte om det var du eller jag men någon slet mitt hjärta ur ett brustet bröst och slängde det på marken och stampade på det tills det gjorde så ont att andas att jag bad till gud om hjälp.
Det gjorde så ont. Jag älskade dig och jag hatade dig och jag hatade mig och jag hatade den där människan i den där förbannade staden som tog dig ifrån mig. Känslorna som plötsligt tog så stor plats i min kropp var så överväldigande att jag inte kunde ta mig upp från golvet. Så därför låg jag kvar. Hela natten.
Jag var uppenbarligen kär i dig. Jag undrade hur länge jag hade varit det och varför jag inte förstått det förrän det var fruktansvärt mycket för sent. Jag är inte den som går in i andras förhållanden och tar för mig, tar vad jag vill ha, även om det krossar hjärtan. Jag är inte sån. Så jag lät dig leva ditt liv. När du ringde lyfte jag inte luren. När du skickade sms raderade jag dem utan att läsa mer än första ordet. Jag tog alla saker som påminde om dig i min lägenhet och la dem i en stor låda som jag bar upp i vindsförrådet som jag dittills aldrig använt. Jag hade inte ens varit uppe och tittat på det tidigare. Det var ganska rymligt. Säkert fyra kvadratmeter stor golvyta. Och två meter i tak. Jag fyllde det med saker som påminde mig om dig. Min lägenhet blev ganska tom. Inte ens dörrmattan fick vara kvar. Jag köpte ny inredning. Jag fyndade först på vårrean. Sen på sommarrean. Jag tryckte in saker i min lägenhet. Saker som inte hade någon som helst del i vårt liv. Så fina och opersonliga saker att när min mamma kom för att hälsa på mig på min födelsedag mitt i sommarn reagerade hon och ifrågasatte. Jag hade inga svar att ge henne. Jag ryckte på axlarna och serverade henne svart kaffe i blå muggar från Servera. När jag stängde dörren bakom henne och hörde hennes fasta steg i trappnedgången bort från mig så brast det. Eller jag. Jag vet inte vad det var som brast. Jag slängde de odiskade blå kaffemuggarna i väggen och jag slet sönder de färgglada skrattande kuddarna i soffan och jag skrek i förtvivlan när jag torkade mina salta misslyckade tårar i de nya stolta fulrandiga handdukarna från Hemtex.
Det gick inte att trycka på delete och tro att allt skulle bli bra. Jag hatade att jag älskade dig.
Långsamma dagar passerade. Jag sjukanmälde mig till jobbet. Efter en vecka eller två gick jag dit igen. Med påsar under ögonen och utan ambition att göra särskilt mycket åt det. Veckorna gick och det tog fler och fler dagar mellan dina försök att nå mig. Telefonen ringde alltmer sällan. Det kom inga sms. Jag satt sällan på balkongen när jag drack kaffe, jag satt vid mitt väldigt oanvända köksbord istället. Jag skaffade en tidningsprenumeration på Göteborgsposten för att inte känna mig så ensam där jag satt med min kaffekopp. Jag insåg sakta men säkert att under det senaste året hade jag bara umgåtts med dig och jag hade tappat kontakten med mina forna vänner och bekanta. Det rörde mig inte så mycket. Jag trivdes bra med min tidning och mitt kaffe. På helgerna slog jag ofta till på ett glas rött eller två, även om det bara var frukosttid.
Det var just ett sånt glas frukostrött som jag i ren chock spottade ut över en bild på tredje sidan i Göteborgsposten lördagen den fjärde juni tjugohundranio. Då hade vi inte pratat med varandra på nästan fem månader. Och ja, det var du på bilden. Du låg i en säng med vita lakan iklädd ett vitt alldeles för stort plagg och runt dig var det vita väggar och vita möbler. Du log ansträngt. De röda lockarna låg platt på ditt huvud, de hade tappat sitt hopp. Rubriken var tydlig. Du kämpade för ditt liv. Och jag var inte där och höll din hand.
Bussen till Linköping tog lång tid. Sekunderna kändes som timmar. Det var som om någon väldigt stor och tung person hängde sig i bussens bakre del och försökte bromsa bussen med hälarna och faktiskt lyckades. Och nej, jag hann inte fram i tid. Du låg där i sängen. Precis som på bilden. Fast utan det ansträngda leendet. Du låg där, utan en blick för mig att möta, utan en varm famn för mig att krama. Du bara låg där. Klumpen i min hals värkte som en brinnande eld. Jag ville skrika. Jag ville hoppa upp och ner på golvet och jag ville hata och jag ville älska och jag ville sörja och jag ville glädjas åt att du inte led mer. Men jag bara stod där. Och halsen brände. Utanför fönstret sjöng fåglarna.
Jag hörde aldrig din röst mer.
Det rundade gruset gör sig påmint under mina alltför tunna sulor. På avstånd hör jag den dammiga stämman från en präst inte värdig att begrava dig. Ingen är värdig nog att begrava dig, förutom möjligtvis herren själv. Jag har klätt mig i kostym. Det har jag inte haft sen jag tog studenten och jag kan fortfarande känna aromen från småtimmarnas efterfestöl som dränkte tyget under den natten. Jag hade inte råd att köpa en ny. Jag har lagt alla mina pengar på inredning och onödiga konkreta och praktiska ting. Allt för att glömma dig. Dig som jag aldrig kommer glömma.
En man med mörkt hår och rödgråtna ögon kommer gående mot mig på det runda gruset. Jag undrar om hans fötter också blöder. Prästen säger något om att minnas och bevara, att du alltid kommer finnas i våra tankar. Jag menar på att det inte är något annat än ren fakta. Du kommer aldrig lämna mina tankar. Mannen kommer fram och ser djupt in i mina askgrå. Tobias? Jo. Det är jag. Han räcker fram ett knyckligt kuvert i bruten vit kulör och säger att du alltid talade om mig och att han ibland hade hört dig gråta om nätterna och viska mitt namn. Han säger att jag måste vara en fantastisk människa. Och jag menar att man nog inte är särskilt fantastisk om man vänder sina vänner ryggen när de finner kärlek. Mannen har inget svar och går därifrån. Kvar står jag, med ett kuvert i bruten vit kulör i ena handen och hjärtat i den andra.
Jag öppnar kuvertet berikat med mitt namn och finner en med mörkt blå akvarell handskriven dikt på gråmelerat papper.
Du och jag.
Du och jag.
Varenda minut
Till tidens ände.
Vi Två.
Bara vi två.
Jag håller din hand
I min.
Jag plockar upp mitt tappade hjärta från det runda vassa gruset och ger det till dig. Pingisbollsstora tårar landar på mina studentkostymsbyxor när jag ser ditt snirkligt graverade namn på den sten som dina föräldrar valt ut att placera på sitt för tidigt bortgångna barn. Viktor. Viktor Johansson. Jag älskar dig.
Jag går hem och upp till mitt flera kvadratmeter stora vindsförråd och plockar varsamt med mig pryl efter pryl och möbel efter möbel som påminner mig om dig ner i lägenheten. De nya grejerna från obekväma butiker ställer jag i trappuppgången och låter dem stå där. Jag dricker kaffe med mjölk och socker på min balkong och jag hör inte längre dina avgrundsdjupa skrik inne i mitt inre. Dina naglar har slutat blöda och de griper istället hårt om mitt hjärta. Som för alltid är hos dig. Nu ska jag leva vidare, med min hand i din.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Hateful - 23 jul 11 - 20:46- Betyg:  | Det verkar för mig otroligt att ingen har kommenterat, men jag förstår dem.
För det är så svårt att formulera ord och meningar, berömma och ge kritik när man har hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen.
Du är fantastisk.
Det är du verkligen, och varje ord hålla mig fängslad.
Ditt språk är fantastiskt, jag hittar inte minsta millimeter att klaga på, och jag är allmänt världens största pessimist. (Typ.)
Det är lätt och flytande, och du håller det på en nivå som inte avslöjar för mycket, men som samtidigt förstenar en, och hindrar en från att bara kunna läsa vidare.
Det är fantastiskt.
5 räcker inte, på långa vägar.
//Johanna |
|
|
|
