You Kissed Me, But You Couldnt Kill Me |
Du kan inte trycka ner mig,
inget du säger kan få mig att ändra vem jag är.
Jag trodde att du brydde dig om mig,
det kanske du till och med gjorde, men tydligen inte tillräckligt.
Och kanske det var för det bättre,
jag hade glömt hur ont det gjorde att få det kastat i ansiktet,
att faktiskt inse att man inte betyder någonting längre.
Mina vänner sa en efter en
”Glöm honom” ”Du förtjänar bättre” ”Det är hans förlust”
och jag svarade varje gång ”Ja, jag vet” och det visste jag,
men det gjorde fortfarande ont,
du tog en liten bit av mig med dig och lämnade ett litet tomrum.
Ett tomrum som trots dess pyttelilla storlek var svårt att fylla.
Jag grät inte över dig, jag ville det men någonting i mitt inre sa att du inte var värd mina tårar.
Och jag skar mig inte, jag funderade på det, men någonting sa mig att det inte skulle ändra någonting,
det skulle inte få mig att må bättre.
Varför skulle jag blöda för dig?
Nej, jag var tvungen att kämpa på det gamla hederliga sättet.
Ta en dag i taget.
Det var tufft, jag försökte vara oberoende av dig men på kvällen fann jag mig själv sittandes framför datorn,
och jag skrev ”Hej” till dig.
Och varje gång blev jag arg eller ledsen, du ville inte prata med mig, det kändes som att jag pratade med en vägg.
Dagarna gick och jag fortsatte drömma om att du skulle skicka ett SMS eller skriva till mig på Msn, men inget hände.
Du fick mig att känna mig misslyckad, du fick mig att känna mig värdelös, jag sjönk längre och längre ner i mitt mörka hål trots att jag kämpade för att hålla mig ovan jord.
Men det var som att jag glömt hur man gjorde när man kämpade, nästan som att du fanns i hålet och drog ner mig.
Men häromdagen insåg jag att du har ingen makt över mig,
jag insåg att jag är bra som jag är, jag kan leva utan dig.
Du kan säga vad du vill om mig, om mina djur och om mitt liv, jag ändrar ingenting för det.
Jag har format det som jag vill ha det, jag kan inte förneka att du existerat i mitt liv, för det har du.
Men, du är ett av de misstag jag begått, en av de människor jag inte borde ha litat på, någonting jag måste acceptera och leva med.
När jag ser mig i spegeln brukar jag tänka på vad du sa ”Du är vacker” ja det kanske jag är, men vad spelar det för roll?
Jag vill inte älskas för mitt yttre, och om det var det enda du tyckte om, då är jag glad att vi gick våra egna vägar.
Du och jag kom från skilda världar, världar som inte var menade att kombineras.
När jag förstod att det inte skulle hända något mellan dig och mig, att ödet inte ville se oss tillsammans, ville jag säkert tusentals gånger bara skrika åt dig,
skylla allt på dig, allt var ditt fel.
Men nu, nu tror jag att jag håller tyst.
Jag vill kunna gå ur det här med huvudet högt utan att behöva ångra något jag sagt.
|
|
|
|
