Vår härskarinna ~ |
Det enda jag säger är att ditt hår så gyllene, är vackrare än solen. Det enda jag säger är att dina ögon så blå, är vackrare än månen så grå. Det enda jag säger är orden som förklarar allt. Du är min härskarinna och så ska det alltid vara. Tills mörkret kommer, går och försvinner helt.
Slutet är här. Hjärtat bultar så hårt då jag står framför mitt beslut. Beslutet om att släppa det jag håller kärt, om detta är livet värt. Ska jag för alltid taga min härskarinnas hand och släppa min familj? Då solen står som högst och månen lyser starkt för människorna som sover. När stjärnorna faller även då världen är som ljusast. När allting blir så plötsligt mörkt. Då finns det ingen annan väg än min härskarinnas hand. Tagar jag den. Får jag allt. Tagar jag min familj. Får jag kärlek. Men min kärlek till härskarinnan är så mycket större.
Jag har en dag på mig att bestämma, förklara och förstå. Vad jag än tar så får jag det jag vill ha mest. Men vad vill jag egentligen ha mest? Härskarinnan med klänningen så vit. Med skenet så ljust och ögonen så blå. Den jag älskar och föraktar. Den jag tar order ifrån och lyder. Familjen med kärleken, famnen och tron.
Då jag väljer vägen till den jag älskar. Till den vackraste härskarinnan som finns. Förstår jag inte felet jag gör. Jag gör fel. Jag har kommit till slutet. Jag ska sova nu. Rädslan försvinner när solen går ner över horisonten och jag bönar över att jag inte ska slukas av havet. Då skeppet hämtar mig. För att föra mig hem. Föra mig till härskarinnan. Jag står i hennes makt sålänge skuggan lurar. Slutet är nära och jag står här och ber. Inte för mig utan den jag älskar. Med båge i hand och pilar på ryggen skakar jag och ser på kriget jag ska kämpa emot. Kriget som redan spåtts ska gå förlorat. Det vi ej kommer vinna. Ska jag ligga ner och låtsas vara död? För att sedan inte var trogen min härskarinna. Då hon drar ut med sin vackra, ståtliga, modiga skapelse och med en skarp klinga i högsta hugg. Då tar jag ett starkare tag om mitt vapen. Så elegant jag kan drar jag en pil från ryggen och siktar. Rädslan är som bortblåst. Skuggan flyr då den vita damen rider i fram i elegans och ett sken som lyser upp det allra mörkaste djup.
Då vår härskarinna blir tagen av mörkret med hjälp av sin egen klinga genomborrad genom det allra vackraste, renaste, och skönast hjärta förstår vi att vi tog fel väg. Vi kommer dö. Vi kan inte springa. Inte gå. Inte försvinna från det förbannade mörker som omger oss. Vi försöker med det går helt enkelt inte. Det omger oss för fort. För utan våran härskarinna är vi värdelösa. Vi kommer ingenstans. Härskarinnan med sitt vackra sken har förvandlats till smuts och ben, de ögon som en gång var blå har slocknats och blivit grå. Det hår som en gång glänste som solen är nu mer svart än det svartaste molnen.
TSR C.Berglund - När tankar blir idér, idér till ord, ord till meningar och meningar till stycken.
|
|
|
|
