Många tror... |
Anna var bara tio år, ändå visste hon mycket om livet och världen. Man skulle vara snäll på te bjudningar och duktig i skolan, man skulle duka av bordet efter sig, och säga "tack" och "varsågod". Men man skulle också ha kul, annars var det ingen mening med att leva! Det s alltid hennes pappa. Han var filosof, Anna undrade vad man gjorde när man var filosof och Annas pappa hade berättat att man tänkte. Hon hade inte förstått sig på sin pappa. Inte hennes mamma heller, det var därför hon flyttade ifrån pappa. Nu bor hon i Norrland med sin nya man Bertil, han var gammal och såg ut som en morfar, fast han var snäll mot Anna så gillade hon inte honom, kanske för att hon inte gillade att ha två pappor, fast egentligen var det ju inte hennes riktiga pappa, bara låtsaspappa eller plastpappa men Anna ville inte ha någon låtsaspappa eller plastpappa och ville bara ha en pappa och det skulle vara en riktig! Annas pappa hette Benny, egentligen Bernad men alla sa Benny det tyckte hon var ett bra namn på en filosof, lite tråkigt liksom, för det kan ju inte vara så kul att sitta och tänka hela dagarna?
Signe. Annas bästa kompis, eller bästis. Dom var som systrar, det var det hon gillade med Signe, dom var så lika, Anna och hon. Signe hade ljust nästan vitt hår, det hade Anna också, Signe hade fräknar, det hade Anna också, Signe hade blåa ögon, och Anna också, fast Anna gillade sina ögon mer för hon hade en klarare färg, SIgnes ögon såg mer ut som havsvatten. Det ringde på telefonen. Anna sprang fram och svarade.
"Hej det är Anna Hansson här" Sa hon artigt. Människan i luren fnissade till.
"Ja, hej Anna Hansson det är Signe Forsberg här" Båda vännerna brast ut i ett gapskratt.
"Varför säger du alltid så där? Sa Signe när dom slutat skratta.
"För det är trevligt" Svarade Anna,
"Men det låter som om du är 30 år typ"
"Äh! Lägg av! Vad ville du?"
"Ska vi gå till skogen?" Frågade Signe. Anna nickade men kom på att Signe inte kunde se det.
"Aa, vi möts vid den stora eken" Sa Anna.
"Bra! Syns då Lannis" Sa Signe.
"Aa, hej då Migge! Båda la på samtidigt. Lannis och Migge det var deras smeknamn för varandra. Annis Lannis och Sigge Migge. Anna skyndade sig till hallen hon ville komma först, Signe hade mycket närmare till skogen, för henne tog det bara tre minuter, skogen låg precis bakom deras radhus. För Anna tig det fem minuter om hon sprang, annars tog det åtta, Anna bodde mittemot Signe, man var tvungen att gå över en väg och sen svänga till vänster. Signes radhus var mycket finare än Annas tyckte Anna, för Signes var vitt och blått, och Annas grått.
"Jag går till skogen med Signe" Ropade Anna, Benny hummade bara till svar. Anna smällde igen dörren och sprang ner för trapporna. När hon sprang över trottoaren sprang hon nästan på tant Mary som var ute med sig katt smulan.
"Vad bråttom du hade idag då lilla vän" Sa Hon.
"Aa" Svarade Anna snabbt och sprang över vägen, en bil fick tvärbromsa för att inte köra på Anna, bilisten blev sur och tutade men Anna brydde sig inte. Det hade hänt flera gånger att bilister tutade åt henne. Benny hade pratat med henne att hon alltid skulle kolla när hon gick över vägen, men det gick ju inte när man hade bråttom! Fast det kunde inte Benny förstå. Anna genade genom buskarna, hon rev sig på benen, men det brydde hon sig inte om, om hon skulle springa runt buskarna, som hon gjorde förut, skulle hon alltid förlora. Det var för ca två månader sen hon kom på att hon kunde springa genom buskarna. Nu såg hon skogen, och hon tog i lite till. Plötsligt hörde hon steg bakom sig, hon tittade hastigt bak. Det var Signe! Snart var hon ikapp henne! Anna var snabbare än Signe det visste hon, så hon hade faktiskt chans att vinna! Hon sprang allt vad hon orkade och nuddade eken först.
"Ja!!!" Skrek hon. Svettet rann ner för hennes kinder och hon kunde knappt andas. Signe kom bara en sekund efter henne och hon la sig ner på marken.
"Gud vad snabb du har blivit!" Sa Signe mellan andetagen. Anna flinade stolt.
"Kom vi går till kastanjeberget" Sa Anna. Kastanjeberget var egentligen ett helt vanligt berg som fanns i skogen. Anna och Signe hade hittat en väldigt hemlig och svår väg till berget. När dom hade hittat berget fanns massa kastanjer där, dom båda vännerna tyckte det hade vart mystiskt och blev genast detektiver, efter en vecka hittade dom ett kastanjeträd bakom berget, då hade det inte vart så mystiskt längre. Att komma upp på berget var inte det enklaste, först var man tvungen att klättra upp i ett gammalt träd och sen hänga på en gren som hängde ut över bergsväggen, man skulle ta tag i en glipa i berget och sen släppa taget om grenen, det fanns inte så bra fotfäste, men när man kom en bit upp var det enklare, det fanns ett ställe på berget som man kunde sitta på, därifrån kunde man se alla som kom och gick. Och längst upp kunde man se ut över nästan hela skogen. Egentligen var inte berget så stort när man tittade upp på det, men när man var på toppen så kändes det jätte högt! Anna och Signe kom fram till berget och märkte genast att något var annorlunda! Stora stenar låg utspridda på marken, när dom gick närmare berget såg dom att någon hade gjort en grotta. Anna och Signe gick in.
"Hallå?" Ropade Signe men hon fick inget svar.
"Det verkar inte vara någon här" Sa Anna och gick längre in. Signe följde efter, genast började dom leka att dom var upptäcktsresande, som hade hittat en grotta som var över 1000 år gammal, Signe stod utanför grottan och vaktade för i leken fanns det nämligen vargar.
"AOO!!!" Skrek Anna inne i grottan det högsta hon kunde, plötsligt hördes ett brakande ljud. Signe ställde sig hastigt upp.
"Anna?" Ropade hon.
"Hörde du?" Ropade Anna som svar, så hördes det brakande ljudet igen och så rasade några stora stenblock från grottan.
"ANNA KOM UT! GROTTAN RASAR!" Skrek Signe. Anna frös till is, hon började springa mot öppningen, då föll en lavin av stenar och blockerade ingången. Anna fick panik, hon var fast!
"Signe! Hjälp! Hör du mig!?" Ropade Anna. Signe stod på andra sidan och visste inte vad hon skulle göra.
"Anna!? Lever du? Anna hör du mig!?" Ropade hon. Anna började gråta, hon kunde inte höra vad Signe sa och Signe kunde inte höra vad Anna sa. Efter väldigt lång tid visste Anna att hon inte kunde sitta där och ruttna, så hon ställde sig upp och började gå inåt, hennes ögon hade vant sig vid det mörka och hon kunde se lite grann i alla fall. Plötsligt hörde hon steg, eller mer som om någon skuttade.
"Hallå?" Sa Anna, hon såg en liten gestalt. Hon gick närmare den, och fick se att det var en hare, den sprang iväg så fort den såg Anna, hon suckade och satte sig ner mot grottväggen. Hon började gråta igen, hon skulle säkert dö här! Tänkte hon. Plötsligt hörde hon det skuttande ljudet igen, det var haren, den skuttade försiktigt mot henne. Anna stod blickstilla. Haren kom fram till henne och nosade på hennes hand, sen kollade haren på henne.
"Vi kommer ut snart" Anna hoppade till och haren sprang iväg snabbare än blixten. Hade verkligen haren pratat med henne? Eller var det här bara en dröm?
"Vänta, jag är inte farlig" Sa Anna, haren kom fram igen, ännu försiktigare denna gång.
"Jag heter Anna" Sa hon.
"Jag heter Andy" Svarade haren, Anna försökte att inte se förvånad ut, hon var glad och rädd på samma gång, hon visste inte att djuren kunde prata, men ändå var hon glad att ha någon att prata med.
"Jag visste inte att djur hade namn" Sa hon. Andy kom närmare och la huvudet på sne. Anna lyfte försiktigt handen och klappade haren.
"Men det har vi" Sa Andy. Plötsligt hördes ett till ljud, det ar någon som visslade. Anna och Andy lyfte på huvudena för att se vem som kom. Det var en fågel.
"Kan du också prata?" Frågade Anna. Fågeln landade framför Andy och Anna.
"Japp" Anna log.
"Jag heter Anna"
"Jag är Andy"
"Trevligt att träffas, jag heter Ringla" Sa fågeln, hennes röst var vacker som en melodi.
"Kan alla djur prata?" Frågade Anna.
"Ja, dom flesta i alla fall" Förklarade Ringla.
"Woaw" Sa Anna.
"Så nu är vi fast här?" Sa Andy efter ett tag.
"Aa tydligen" Svarade Anna och suckade. Stämningen blev låg, och just som Anna trodde att hon skulle börja gråta , började Ringla att sjunga på en vacker melodi, Anna och Andy lyssnade förbryllat. När Ringla slutade sjunga blev det ödsligt tyst, då började Andy att stampa med sin tass, hans stampade blev en melodi. Och Anna och Ringla log och skrattade. När han slutade kollade Andy och Ringla på Anna.
"Visa oss något du kan göra" Sa Ringla.
"Men... Jag kan inte göra något sånt där" Sa Anna.
"Nånting måste du väll kunna" Sa Andy. Då kom Anna på ordspråken hennes pappa brukade säga.
"Många tror att livet är en evighet, men man vet aldrig om man hinner avsluta meningen" Sa hon.
"Vad menas med det?" Frågade Andy.
"Att man ska ta varje dag som om det var den sista" Förklarade Anna, och förstod plötsligt att det här kanske var hennes sista dag. Det blev tyst igen. Så hördes ett flaxande ljud.
"Fler fåglar?" Sa Anna. Men det ar inte fåglar som kom, det var fladdermöss. Tre stycken landade framför Anna.
"Det var ingen som sa att det var te bjudning idag! Sa en av dom. Anna började skratta, och Andy, Ringla och dom tre fladdermössen kollade konstigt på henne. Hon hade aldrig hört eller sett tre tant fladdrmöss.
"Vad är det?" Frågade Ringla.
"Nä, inget" Sa hon, hon kunde ju inte säga som det var, det skulle vara ohyggligt.
"Så, vad gör ni här?" sa den andra fladdermusen.
"Vi sitter fast" Sa Andy.
"Jaha, då får vi väl ta och presentera oss damer! Sa den tredje fladdermusen.
"Jag heter Linka" Sa den första.
"Och jag är Rojja"
"Och mitt namn är Mella"
"Jag heter Anna" Sa Anna.
"Jag är Andy"
"Oc jag Ringla"
"Så trevligt att träffas" Sa Rojja. Vi nickade.
"Men nu kom jag och tänka på den gången då jag var i Belgien... Började Linka. Jag lyssnade ett tag, men förstod att det var en sån där tant historia som kunde hålla på i timmar. När Linka äntligen var färdig så började Mella. Plötsligt hördes ett högt och öronbedövande ljud. Det lät som en borr.
"Någon där? Anna?" Sa en röst, och det var definitivt en människa.
"Dom kommer för att rädda oss! Sa Anna till sina nya djur-vänner.
"Jag är här!"Ropade hon.
"Stanna där du är så kommer vi och hämtar dig!" Sa rösten. Hon gjorde som dom sa. Och efter två minuter kom tre stora män, dom såg ut som brandmän.
"Mår du bra?" Sa en av dom. Anna nickade.
"Jag mår jätte bra, jag var här med Andy, Ringla, Linka, Rojja och Mella" Sa Anna glatt. Männen rynkade alla på ögonbrynen.
"Och vilka är det?" Sa en av dom.
"Ser ni inte djuren?" Sa Anna och vände sig mot sina vänner, men dom var borta.
"Va? Men dom var här nyss!" Sa hon.
"Ja det är bra att du har fantasi, kom nu så går vi ut" Sa en av dom. Hon följde stumt efter dom, och undrade om hon bara hade drömt eller om det verkligen hade hänt på riktigt...?
|
|
|
|
