Den jag är, del 1 |
Ibland vill jag bara skita i alla. Strunta i allt och bara vara mig själv. Med hårt svart-sminkade ögon, ruffsigt hår och svarta kläder med nitar och spännen. Men jag vågar inte. Jag är rädd för vad alla skulle säga. Säga om mig. Jag skulle bli ett skvaller-objekt. Det vill jag inte vara. Jag sminkar mig i smyg och lyssnar på rock i hemlighet. För jag skulle inte palla med allt, inte palla med dom.
Jag studerar min spegelbild. Det här är jag, så här ska jag se ut. Mörka, mörka ögon sprängda av kajal och svarta linjer, starkt röda läppar och håret åt alla håll. Jag älskar det.
Jag ser upp mot klockan och inser att jag har bråttom. Jag skyndar med att få bort allt, snabbt som attan. Sedan drar jag på mig en lila tröja tillsammans med mina svarta jeans, samt sätter upp en hög tofs.
Jag möter mamma i trappen. En lång, brunhårig kvinna med trötta ögon. Hon ser på mig och jag ser direkt att hon inte är på morgonhumör. Även en liten rynka visar sig mellan hennes ögonbryn.
"Sovit gott?" Viskar hon, och gäspar kanske två sekunder efter.
"Ja. Jag har bråttom, hejdå" Säger jag och går mot dörren.
Jag går på Vidåsskolan i åttonde klass tillsammans med min bästavän Kristina. En tuff brud som vågar stå för vem hon är. Inte alls som mig.
Som jag trott kommer jag försent och skyndar mig att lassa in väskan & jackan i skåpet. Jag knackar lätt på mentorsklassrummet, och efter en kort stund öppnar en gråhårig, bitter dam med kärringrött läppstift och en rutig kjol som slutar strax efter knänen dörren, därefter kjolens slut syns ett par gula strumpor uppdragna. Gördel, min mentor, en kvinna i 50-årsåldern. Hon ser extra sur ut idag och pekar hårt mot min plats. Här har vi en större rynka än min mors. Sedan suckar hon högt och går mot katedern. Ljudet från klackarna surrar i hela klassrummet.
"Om du alltid ska vara såhär sen Reneé, kommer nog klassen inte hinna lära sig det de ska. Helt tack vare dig och dina förseningar". Hon stirrar strängt på mig.
"Ursäkta" Säger jag irriterat och ser bort från henne. Hon snäser, men fortsätter sedan lektionen.
Kristina möter mig i korridoren och skrattar. "Hur lyckas du?" Säger hon sen. "Jag är mig själv en stund innan jag åker till skolan varje dag, jag målar mig själv till ett konstverk jag kallar "Mig" och så tupperar jag håret och tar på mig rockkläder". Nej, det säger jag förstås inte. Jag berättar inte ens för min egna bästavän vem jag egentligen är. Jag vet inte varför, jag gör det bara inte. Även om jag skulle vilja.
"Jadu... har svårt att gå upp ur sängen bara" Säger jag i stället. Hon flinar lite till innan hon drar iväg mig mot Gruvan. Vidåsskolans "Häng-ställe". Där kan man hitta alla 460 elever, olika tider då förstås. Men ja, varenda en hänger där under håltimmar, luncher eller bara raster.
"Men biologin då?" Säger jag i Kristinas grepp. "Håltimme. Morgan är sjuk eller nått" Svarar hon. Det blir tyst en stund innan hon lägger till "Eller så var det ett möte. Äsch, det kvittar väll, eller vill du ha lektion?" Hon blinkar mot mig.
Vi tog oss in och slog oss ner i en soffa. De är rätt många där inne. De flesta från vår klass, Maria & hennes svansar, sporthunkarna, nördarna och emosen. Ja, min skola är precis som en sån där larvig tonårsfilm.
Kristina började babbla om hur långt hennes hår blivit på bara en månad, sen tystnade hon. Maria, Lilly, Rosa & Anna närmade sig oss. Den största anledningen till att jag inte vågar vara den jag är. "Åh nej" Sa Kristina högt med blicken spänd på flickorna i rosa blusar, vita kjolar och blonda hår. Bara Rosa var brunhårig, och mörk.
"Nämen titta vad katten släpat in" Sa Maria och blängde hårt mot oss.
"Och exakt vad ville råttan?" Sa Kristina och blängde minst lika mycket mot dom. Hon fnäste till,
"Jag ville bara berätta att 60-talet är över, byt kläder för fan!"
"Och se ut som en drägghora som du då eller!?" Sa Kristina högt. Egentligen förstod jag inte varför hon brydde sig om våra kläder. Vi båda bar oftast bara jeans och en tröja. Precis som jag gjorde idag. Var det 60-tal tyckte hon?
"Passa dig" Sa Rosa och gick fram till oss. Kristina reste sig hastigt och stog öga mot öga med henne. Sportkillarna började plötsligt ropa "Catfight! Catfight! Catfight!" Från hörnet. Maria vände sig om och blängde mot dom.
"Kom Rosa, hon är inte värd det, hon är bara en jävla fitta!"
"Så dra" Mumlade Kristina till svar och gick sedan ifrån. Jag följde efter med svansen mellan benen, jag kunde aldrig säga något. Jag bara lyssnade, skämdes och försökte göra mig så liten som vanligt. Och jag var rädd.
"Den jävla horan, kan hon inte bara låta oss vara?!" Fräste Kristina. Jag sa inget.
När jag kom hem var det mörkt i hela huset. Tänkte att mamma dragit iväg och handlat eller något. Men nej, när jag kom in fick jag se henne i soffan med en filt virad runt sig. Teven lös upp rummet, men hon sov. Jag flinade åt henne en stund, hon låg med huvudet snett och ena benet uppe. Det såg för snyggt ut.
Jag tog mig en smörgås och satte mig vid bordet. Full av tankar. Men jag avbröts av min ringsignal, den där Sony Ericsson-trudelutten. På displayen stod det: "Kristina Larsson". Jag tog en till tugga av smörgåsen och svarade sedan.
"Hallå"
Flämtande andetag, och något konstigt ljud. Förstod efter en stund att hon grät.
"Reneé..." Sa hon. "Vi ska flytta".
Allt stannade till inom mig. Det var som att allt krossades, för jag kände bara ren smärta längs mina ådror. Det blev iskallt och jag förlorade medvetandet. Min bästavän skulle försvinna ifrån mig. Jag fick inte fram ett ljud.
"Till helsingborg. Det är typ 6 timmar härifrån! Och vi ska dra imorgon redan! Dom har bara inte vågat berätta för mig, för dom visste hur arg jag skulle bli. Dom packade i hemlighet, dom jävla idioterna! Fan" Hulkade hon och grät ännu mer. Jag var tyst. "Förlåt... Jag måste lägga på. Ring mig, okej?" Hon hade samlat sig lite. Men det hade inte jag.
6 timmar härifrån skulle hon finnas. Hon skulle inte vara brevid mig längre.
Jag reste mig upp och försökte ta mig till toan för att spy, men jag kände mig yr. Jag började snubbla omkring och huvudvärken blev värre, samt magonten. Jag trodde jag skulle spy vilken sekund som hellst. Men istället skrek jag. Ett högt, ljudligt skrik fyllt av smärta.
Mamma kom inrusande, men det märkte jag inte av. Allt blev vitt och plötsligt försvann jag bara. Kristina, hon fick inte lämna mig. Snälla Gud, döda mig om det ska vara såhär.
Jag vaknade upp i soffan. Mamma satt på knä bredvid med ett glas vatten i ena handen och en handduk i den andra.
"Herregud Reneé vad har hänt?!" Hon kramade om mig.
"Kristina..."
Mamma väntade på fortsättning med nyfikna ögon, med en del oro i.
"...Ska flytta"
Magonten, huvudvärken och det var kvar. Och plötsligt började tårarna forsa.
"Gumman..." Hon kramade om mig ännu mer. Och jag bara grät.
Den kvällen satt jag uppe länge. Jag gjorde ingenting, bara satt i tankar. Vem skulle komma och skratta åt mina förseningar nu? Vem skulle dra mig överallt? Vem skulle skydda mig mot allt? Ingen. Jag skulle vara helt ensam.
"Dirreding!"
Ett sms. Från Kristina.
"Jag kommer över tidigt imorgon och säger hejdå"
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ttypunderbar - 22 jul 11 - 03:06- Betyg:  | | sjukt bra , måste läsa fortsättningarna ! |
|
|
|
