You Can Run, But You Cant Hide |
Du vet inte hur det känns att inte finnas till,
hur ont det gör när de elaka orden haglar över dig.
Din egen familj står på led och alla väntar på sin tur att få peka ut hur obetydlig du är,
du försöker hela tiden att inte bry dig,
att stänga dem ute.
Men förr eller senare når de ditt hjärta,
och deras ord skär djupare än kniven mot din arm.
Ja, om du tittar på dina armar får du se, ärren lyser vita,
de avtecknar sig mot din hud.
De finns där som en påminnelse om hur mycket din familj har älskat dig,
hur mycket din familj har stöttat dig under åren som gått.
Det går inte en dag utan att du känner hur din existens blir mer och mer meningslös,
du försöker till ditt yttersta att skjuta undan tankarna,
men dem dyker upp i ditt huvud gång på gång
”Tänk om jag inte fanns? ”
”Allt skulle vara bättre utan mig”
och ärren blir fler och fler, djupare och djupare.
Du försöker prata med dina vänner,
människor du tror att du kan lita på,
människor du tror bryr sig om dig.
Men en efter en glider dem undan,
slutar lyssna,
du finns inte för dem heller.
Tillslut inser du att du behöver hjälp,
hjälp för att kunna överleva.
Men saken är den,
att din familj inte vill rädda dig,
dina vänner kan inte rädda dig,
så vem ska rädda dig från dig själv?
|
|
|
|
