Minns du mig? Din lillasyster. |
Hej,
Jag är ledsen om jag stör dig, men jag undrar bara om du kommer ihåg mig? Det har snart gått nio hela år sen jag såg dig senast, men jag kommer aldrig att glömma. Hur du ser ut idag vet jag förstås inte, men jag har ditt ansikte från då fastpräglat framför mina ögon. Jag letar efter dig varje dag - söker ditt ansikte i folkmassorna. Jag väntar fortfarande på ett telefonsamtal, ett mejl eller ett brev, men minns du ens min adress? Jag vet inte din. Du bodde på samma adress som jag förut och du hade samma telefonnummer. Jag var så liten när du gick så det slog mig aldrig att be om ditt nya.
Men herregud, jag har ju helt glömt bort att presentera mig! Du har säkert redan listat ut det, men jag är alltså din lillasyster. Jag säger fortfarande är och jag sätter fortfarande inte ”låtsas” framför. Du var min bror, inte min låtsasbror - annars låter det ju som att du aldrig har funnits och det har du, men ibland måste jag övertyga mig själv om det igen.
Senast du såg mig var jag bara ett litet barn, 8 år gammal. Redan då hade jag hunnit gå vilse i livet - träffat människor som inte gick att lita på och varit med om mer än de flesta. Det gjorde ingenting, för jag hade dig. Jag kunde luta mig mot dig och du stod kvar. När jag blev rädd och trodde att jag inte skulle hitta hem igen fanns du där och hjälpte mig. Nu är jag 17 år - lika gammal som du var när du gick - och jag har irrat bort mig rejält här i vår förvirrande värld. Numera har jag ingen som kommer och räddar mig och inte heller någon att luta mig mot.
Det är nästan läskigt hur lik dig jag har blivit, inte till utseendet såklart, men i personligheten. Precis som du drömmer jag om teatervärlden. Precis som du går jag teater på gymnasiet. Precis som du vill jag flytta till England. Precis som du har jag inte längre någon kontakt med min pappa. Precis som du vill jag bort härifrån. Till skillnad från dig kan jag inte gå, för jag har ingenstans att ta vägen.
De var så arga på dig. Trots att de försökte dölja det lyckades de inget vidare. Jag trodde på deras lögner om varför du gick länge - det är först för några år sen jag började ifrågasätta dem. Det var när jag själv hamnade i din sits. Jag var aldrig arg på dig, bara ledsen. Jag grät mig till sömns i evigheter. Jag råkade alltid duka fram en tallrik för mycket till middagen och kunde inte låta bli att stirra på din tomma stol eller den tomma soffan där du brukade sova. Från dagen du gick blev det förbjudet att prata om dig - det var ingen som sa det, men det var tydligt. Ibland är det som att du aldrig har funnits, men då tvingar jag mig själv att titta på två gamla bilder jag har, på en sten du gav mig och en spelpjäs du gjorde. Då vet jag att du fanns. Finns. Jag såg dig på TV en gång för flera år sen, innan jag ens hade förstått att det var du började jag gråta. Jag som aldrig gråter. En annan gång gick jag en kurs med din gamla teaterlärare. Jag sa att jag var din syster och hon kom ihåg dig och frågade hur det hade gått för dig. Jag tittade ner i golvet och sa att hon antagligen visste mer än jag, eftersom att jag inte hade sett dig sen jag var 8. Hon klappade mig på axeln och sa att hon tyckte om dig.
Jag förstår varför du gav dig av. Jag skulle göra samma sak om jag kunde, men det är inte bara det att jag saknar dig. I alla dessa år har jag undrar varför du aldrig sa hejdå till mig. Jag var inte hemma - jag vet - men du kunde ha väntat eller åtminstone ringt. Du kunde ha förvarnat mig - vi delade ju allt. Betydde jag så lite för dig att jag inte ens var värd ett hejdå? Var du så uppe i ditt eget att du glömde bort mig? Nej! Du skulle aldrig göra så. Jag väljer att tro att du helt enkelt inte klarade att säga hejdå till mig. Att det var för känslofyllt. Annars skulle jag bli galen - ännu mer galen än vad jag redan är. Nej, jag måste få tro på att åtminstone en person här på jorden är äkta.
En dag ska jag hitta dig. Jag kan inte vänta på att få höra dig berätta om vad du har gjort de senaste åtta åren. Jag kan inte vänta på att själv få berätta. Då ska jag äntligen få ett svar på varför du glömde mig. Framförallt kan jag knappt vänta på att få vara en lillasyster igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | strong_heart - 30 jul 11 - 14:04 | Tack för alla kommentarer!
Abusedchildren: Sant. Ändrat det till "Teaterdrömmar". Tack!
Ni som undrar om fortsättning:
Det beror på. Det här är ett brev jag skulle vilja skicka på riktigt och därför är det svårt att hitta på en fortsättning. Kanske så småningom - om jag faktiskt skickar brevet eller får inspiration.
Tack för alla kommenterarer - det värmer! | | abusedchildren - 19 jul 11 - 00:35 | Superbra skrivet, verkligen.
Höjde dock ögonbrynet lite vid "skådespelerska" kanske bäst att välja ex. skådespelaryrket elle något som är gångbart oavsett kön.
Men det är en så liten detalj i något mycket, mycket, mycket bättre än vad de flesta någnsin lyckas knåpa ihop.
Älskar den här och skulle också jubla över en fortsättning =D | Ferdos-Lina - 18 jul 11 - 23:28- Betyg:  | | Jättefin, kan du fortsätta med den?? | | susanna_89 - 18 jul 11 - 22:52- Betyg: | | så jäkla fin <3 | | Karros - 18 jul 11 - 18:33- Betyg: | | galet fin! Har tårar i ögonen! | | Edwin82Therese98 - 18 jul 11 - 03:13- Betyg: | | Åh. Dör. Av. Mina. Egna. Tårar. </3 |
|
|
|
