öppna, och stäng. |
Väggar så tomma,
ansikten så bleka.
Vi öppnar dörren som rädda,
men stänger den igen som modiga.
Fingrar så beniga,
sträcker sig ut för att nå.
Skrotiga röster som hest skriker på hjälp,
domnar bort i evigheten utan slut.
Väggarnas tapeter faller av,
bit för bit.
Lamporna som knappt hade något liv kvar,
sprängs och glassplitter träffar ögon,
utan själ,
utan värme.
När dörren går igen,
faller man,
och ligger sen orörligt på marken.
Man öppnar dörren som rädd,
och ack,
om man ändå låtit den stått på vid gavel hela tiden,
kanske det inte skulle gjort så ont?
Livet är en dörr,
som öppnas, och stängs.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Carrre - 29 jul 11 - 18:44- Betyg:  | gud vad VACKER!!! jag gillar den jätteskarpt!!!!!!!!!!!!! :D
5 räcker inte ju!!! |
|
|
|
