Lägerelden [del 3] |
Lägerelden
När jag reste mig upp igen såg jag honom där.
Han såg riktigt arg ut, det brukade han göra. Jag hade inte sett honom på ett tag då mamma och han skildes när jag var tretton. Alltså varade det där taget i 4 år, tills nu. Jag hatade honom. Han var en jävla robot. Han och mamma hade varit ett lyckligt par tills mamma fick veta att han hade vänstrat under hela deras förhållande med flera olika kvinnor.
Jag var alltid pappas lilla flicka när jag var mindre. Jag pratade alltid med honom om allt, han tröstade mig, kramade mig och gav mig en godnattkyss i pannan varje kväll. Visst, han var väl inte alltid den bästa pappa man kunde ha på grund av hans aggressionsanfall men i mina ögon var han det. När jag tänkte tillbaka på det där ryste jag av illvilja. De där händerna, famnen och munnen hade varit hos någon annan kvinna än min mamma. Fy fan vilket jävla äckel.
Samtidigt som de skiljdes flyttade jag in till min dåvarande pojkvän – Hampus. Han tyckte dock att det blev jobbigt när jag så ofta var ledsen så han var först otrogen och gjorde sen slut.
Det har fått mig att inse en sak. Det kanske är bäst att vara en robot? Inte älska någon, bara vara med andra utan löften eller lögner. Så hade jag levt i 4 års tid, och så tänkte jag fortsätta leva!
Det höll varken mamma eller syrran med om. Efter bara ett halvår började de umgås med pappa igen, som om han inte hade gjort ett skit. Mamma älskade fortfarande pappa, likaså syrran. Men jag – en robot. Pappa och mamma flyttade ihop och jag flyttade därifrån till ett studenthem. Syrran vågade inte göra annat än att stanna kvar hos mamma och pappa, såklart.
Där blev mamma misshandlad av pappa som vanligt. Syrran och jag hade aldrig blivit slagna, men nu hade syrran stora blåmärken på kroppen när jag träffade henne. Hon förnekade det men jag såg det på hennes ögon. De såg ut som mammas när hon förnekade att pappa slagit henne. Båda två ljög och skulle alltid göra det för att skydda sin älskade. Han förtjänade dock inte att bli älskad, men det tänkte de antagligen inte på.
Han var ett monster, en robot och hade absolut förlorat platsen som min pappa i mitt hjärta och den hade han förlorat för alltid.
~ Tack för tidigare kommentarer igen, kan inte låta bli att le när jag läser era kommentarer, kul att ni gillar det! :) ~
Det här blev dock mer en del där hon berättar mer om sitt förhållande med sin pappa.
|
| Kommentarer | | LisaHoglund - 15 jul 11 - 13:38 | | Väldigt intressant kapitel, det var roligt att få veta mer om hennes bakgrund. Fortsätt, nu vill jag veta vad som händer! :D |
|
|
|
