Vår sista dans. (1) |
Skriver ur en killes perspektiv för första gången, lite skoj.
1.
Det där långa, underbara håret som blänker som guld i solens ljumma sken... de där lysande, tindrande ögonen... den där ljuva stämman, vars klingande stämma hörs som den vackraste symfoni.
Flickan i mina drömmar rörde sig närmre och närmre mig, det var bara några meter kvar nu, innan hon skulle höja sin späda hand till en vinkning, och le sitt förföriska, bländande leende som fick vilken människa som att smälta.
”Josefine! Hej, älskling.” Ett par muskulösa armar fattar tag om hennes smala midja. Han ger henne en lätt kyss på munnen innan hans hand möter hennes och de vandrar vidare till nästa lektion.
Av ren instinkt vill jag ryta åt den förbannade träningsberoende idioten, som verkar använda sig av anabola steroider, att dra så fort han bara kan. Jag har aldrig varit en instinktens människa, och kommer nog troligen aldrig bli.
Istället står jag lugnt och stilla kvar, bredvid mitt skåp, och ser mitt livs kärlek omfamna honom.
Inte ens en skymt av ett leende visade sig på hennes läppar, i alla fall inte ämnat för mig.
Hur man älska en sådan människa, är för mig ofattbart. Hur kan Josse vara lycklig med en kille som honom? En vanlig, utseendefixerad kille med platt personlighet. Det är allt man kan beskriva honom med. Hans namn är Adam Brattling, och han hade lyckats få Josefine på fall – pusselbiten som jag inte kan förstå hur den kom in i spelet. Med all logik i världen, skulle jag aldrig ändå kunna förstå det.
Min största hobby på lektionerna är att vifta på pennan fram och tillbaka mellan tummen och pekfingret. Så uttråkad som man blir på våra lektioner är det inte konstigt så många meningslösa grejer man kommer på att göra.
Tanten vid katedern pratar om något högst oväsentligt – i alla fall enligt mig.
Man ska leva som att man skulle dö imorgon – men om ens kraft att lära sig, överträffas av en annan kraft? En känsla, eller praktiskt taget flera.
Känslan av svaghet, att inte kunna göra något åt situationen hur gärna man än vill, vetskapen om att man är chanslös, känslan av panik och hur man plötsligt kan bryta ut i tårar.
Den sistnämnda känslan sköljer över mig just nu, men jag håller tillbaka de där salta tårarna. Det är inte värt det.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | klyftig1 - 23 jul 11 - 17:14 | | Tack så jättemycket, blir fett glad! Absolut. :) | LisaHoglund - 14 jul 11 - 18:58- Betyg:  | | Oj! Riktigt bra och den verkar spännande. Maila gärna när nästa kommer! :D |
|
|
|
