På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Till rytmen av dina hjärtslag {Del 2

Det här är en kort del, men jag kanske, bara kanske lägger ut en till ikväll då.
Läs och kommentera!:)

Viggo

Jag fick en stor klump i halsen. Vad visste den här tjejen om mig egentligen? Hur kunde hon veta om Tilde? Hade hon bara gissat? Det tvivlade jag på, men vad annars? Jag hade pratat med henne i max tre minuter. Jag kände henne inte alls. Hon var ingen från skolan, då skulle jag känt igen henne.
”Vad sa du?” frågade jag med tjock röst och tårar bakom ögonlocken.
”Vem det än är, vill hon nog inte att du gör det här, inte på grund av henne.” sa hon med starkare röst. Hon måste ha gissat. Nu lät hon mer säker, nu när jag på sätt och vis bekräftat hennes misstankar.
”Du vet ingenting, inte om mig, inte om det här.” viskade jag.
Hon rörde vid min arm men jag drog den snabbt till mig igen. Jag hörde hur hon svalde.
”Jag vet att det är konstigt. Men snälla, bara gå bort från spåret. Jag ber dig.” hon hade fortfarande små droppar av salt på kinderna som inte hunnit torka än. Hon var märklig, den här flickan. Hon hade ett lugn runt sig, som om man glömde bort sina bekymmer ett tag och lät henne vagga en tills man mådde bra igen. Jag var livrädd, men hon fick mig att känna mig lugn.
”Varför?”
Jag hörde knappt min egen röst som sprack när jag talade. Hon brast ut i ett kort skratt som var över i en flämtning.
”För det är inte värt det. Du har så mycket framför dig och du går miste om det om du bara tar ett enda litet steg till ut på den där plattformen. Snälla, jag vet inte vad du heter, jag vet inte hur gammal du är eller vart du bor. Jag vet inte vad du brukar äta till frukost eller vad din favoritfärg är. Jag vet bara att du inte vill missa allt som livet har för dig. Inte egentligen.” hon rörde vid min arm igen, den här gången lät jag hennes varma fingrar ligga kvar på min hud.
”Snälla, kom med mig, ta inte slut på dig själv innan du ens hunnit leva.” viskade hon och såg rakt in i mina ögon. Hon hade glittrande blå ögon. Stora som kristaller. Hennes ansikte var pärlemorvitt och kantades av blonda lockar. Hon såg på ett sätt ut som en docka. Hon trollband mig med sina ögon och sitt övertalande sätt. Jag fann mig med att gå några steg bort från spåret. Följde med henne bort från dödens flammor. Jag hörde hur tåget kom tuffandes bakom oss och for förbi i en hög fart. Jag föreställde mig för en sekund hur jag hoppade framför det och tog mitt sista andetag innan jag slogs till döds av tågets hårda framsida. Nu var det för sent för det. Tåget saktade in och stod snart stilla på perrongen och jag stod framför denna främmande flicka som jag inte visste någonting om.
”Tack.” viskade hon.
”Mm.” mumlade jag som svar, för överväldigad för att kunna prata.
”Ska vi gå in?” frågade hon och jag nickade. Hon tog min arm och drog med mig bort från spår fem. Bort från min alternativa död. Tillbaka till verkligheten. Tillbaka till livet.

En servitris ställde en varm kopp kaffe framför mig och gav mig ett strålande leende innan hon gick där ifrån igen.
”Drick.” sa flickan som satt mitt emot mig. Hon hade tagit av sig sin gråa vinterkappa och mössan som hade prytt hennes huvud. Hon satt själv med en kopp chai-latte framför sig och skickade iväg ett sms till någon.
”Så nu har jag avbokat mina planer för dagen. Nu är jag bara din.” sa hon skämtsamt och tog en klunk av den varma vätskan. Jag försökte fortfarande återhämta mig från min nära-döden upplevelse. Jag smakade på mitt kaffe. Det smakade beskt men det värmde upp min kropp så jag tog en klunk till.
”Bra, nu blir du varm igen. Vart bor du förresten? Vi måste antingen hämta en jacka eller få in dig i värmen igen.” sa hon och såg nyfiket på mig.
”Ehm, ganska centralt. Sergels torg.” sa jag och drack lite mer kaffe.
”Det är ju nära, vi går dit när vi druckit upp.” sa hon och drack lite mer av sin chai-latte.
”Okej.” sa jag enkelt. Jag visste inte hur jag skulle reagera med den här flickan längre.
Vi satt tysta ett tag. Jag stirrade ner på mina händer och hon såg ut genom fönstret.
”Vad heter du?” sa hon efter ett tag. Det slog mig plötsligt att vi inte visste vilka den andre var. Inte alls. Bara att jag var en självmordsbenägen idiot och att hon var en god själ som räddade folk från dem själva.
”Viggo, och du?”
”Linnéa.” hon höll fram handen.
”Trevligt att träffa dig Viggo.”
Jag tog hennes hand och prövade mig på ett litet leende. Det kändes ansträngt och obehagligt att le efter så många veckor men det fick duga, för nu i alla fall. Man kunde väl inte förvänta sig så mycket från någon som försökt ta livet av sig för en kvart sedan. Det trodde jag heller inte att hon gjorde. Hon förstod sig på människor. Hon var bättre än vilken psykolog som helst. Flickan med de gyllene lockarna. Linnéa.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

nudde418 - 17 dec 12 - 00:49

Ville ju att du skulle fortsätta på denna!!

nudde418 - 17 jul 11 - 14:54- Betyg: