Min vän,min bror. |
Det är fortfarande svårt att veta vad jag ska säga.
Vi satt där ensamma på bussen,ensamma igen som vi inte varit på ett tag.
Vi kollade igenom bilderna på min mobil,bilderna på graven kom upp.
Jag stannade upp,bläddrade vidare och bläddrade tillbaks.
Min blick vändes ut mot fönstret och du tittade upp på mig.
Sen när jag inte ville kolla mer så kollade du upp igen,jag tror du fattade att något var fel.
Du började kittla mig och jag började skratta.
Din lilla buse som vet hur kittlig jag är.
Jag gled ner på sätet och varje gång jag försökte resa mig upp fortsatte du.
Men helt plötsligt kom alla tankar och jag började gråta.
Du slutade genast och frågade vad det var.
Jag kröp in i din famn och sa att det var morfar.
Du sa "men gumman...." höll om mig och strök mig över håret.
Det var trygghet på högsta nivå att ligga där i din famn och känna din hand stryka över mitt hår.
Jag vet att jag kanske borde åkt raka vägen hem men istället gick jag av med dig och följde dig en bit.
Allt för att jag inte ville skiljas från tryggheten än.
Vi gick där och höll om varandra och bara pratade.
När vi skulle skiljas åt kände jag hur du slog armarna om mig och borrade in ditt ansikte i min hals.
Jag kramade dig hårt jag med och borrade in ansiktet i ditt bröst tills jag skippade efter andan.
Jag älskar din närhet,det är en sådan stark trygghet.
Men jag vill inte ha dig tillbaka,vi funkar ju inte i ett förhållande..
Det kanske är meningen såhär? Vi ska inte vara tillsammans men det är den här sortens trygghet du ska ge mig när vi är ensamma?
Det finns en liten sak som sårar mig men jag vet att jag försökt säga till dig om det så det är inget jag ens tänker ta upp i den här texten.
Du är som du är,helt dum i huvudet ibland och helt underbar.
Men vet du? jag älskar dig ändå som min vän,som en bror.
|
|
|
|
