avinstallera |
En android kallad " Kiseki " (mirakel) sitter och väntar
på att få gå in på en stor scen, bland sina vänner, öppna
sin mun och sjunga.
If the world is like we want it,
nothing bad can happen... "
Noga lyssnar han, på orden dem upprepar.
När han går in sänder avsändare signaler till ett par gubbar,
och dem gör så att tyget som spärrar av framsidan av scenen
och baksidan från varandra fladdrar när han går igenom.
Nedanför scenen står hon, med en ask, en speldosa.
Med stela ögon betraktar hon dem, betraktar honom när han
börjar sjunga. Det sprakar till i en av tjejernas munnar,
då trycker hon snabbt på ett par knappar som ligger gömda i
speldosan.
Hon är, och kommer alltid att vara våran skapare, våran
herre.
Han sänker sin blick, när hon möter den så ler hon,
varmt, glatt....
I ett försök att le tillbaka lika inbjudande, kommer han
av sig med att sjunga, dem andra tar igen hans misstag, ger honom
en blick och sen är dem igång igen, lika flitigt som vanligt.
Väl hemma i huset igen börjar hon ge dem berömmelse,
som en skugga kommer han upp bakom henne.
Det lila håret hänger för hans ansikte,
och utan att dem märker det betraktar han dem
och ger dem onda ögat så fort hon berömmer dem mer.
" Kiseki.... " Hon kallar alla för mirakel,
ingen behandlas olika, ingen är hennes favorit,
eller rättare sagt, alla är hennes favoriter.
" Det är inte begripligt för mig. " Han upprepar det om
och om igen i sitt huvud, till slut så kollar hon oroligt
på honom, sen går hon, lämnar dem i sitt hus.
Dem andra lagar en god festmåltid för en lyckad konsert.
" Hon sa att jag var den enda... Sa att jag var speciell,
men jag är inte den enda du behandlar speciellt. "
Någon tar tag i hans axel, när han tittar bak så ser han
Niira, sin lillasyster...
När hon kramar om honom stöter han i någonting hårt och kallt,
när han kikar ner försiktigt så skymtar han den svarta pistolen
hon alltid bär runt på.
" Jag vet hur jag ska få dig att se på mig... och bara mig.
Ett falskt leende, en falsk kram, hastigt tar han tag
i den, laddar och riktar den mot henne.
Hennes ögon spänner sig i hans tårar rinner nerför vita kinder
och till slut skriker hon, högt, så att alla i huset vänder sina
huvuden åt det hållet. det är först när dem hör skottet som
dem springer till hallen.
På väggen, på golvet, Niira... Överallt finns det blod,
alla stirrar på hennes livlösa kropp, och hålet hon har i bröstet.
Det blir som en kortslutning, det sprakar och blixtrar.
Hennes mördare har lämnat pistolen,
en liten stig av blod leder till honom, som sitter uppe på
taket.
I nöd packar dem sina saker,
allt dem tänker behöva.
Den yngsta brodern och mellanbrodern är tillsammans,
den äldsta systern är tillsammans med den näst-yngsta ,
det är bara en enda som är själv, den modiga som letar efter
sin mordgalna bror.
" Avinstallera.. Avinstallera.... " Det upprepar sig,
som en trasig bandspelare, bakom honom höjer sig en kniv, redo
att oskadliggöra honom.
Inifrån huset hörs en duns, hon trycker sin syster tätt intill
sig, lyssnar noga på stegen som kommer nerför trappan.
Någon inifrån det andra rummet skriker högt, så att det skär
i öronen.
Dem kan inte vänta där, så hon tar tag i sin syster och springer,
ut ur rummet och genom hallen, bakom sig kommer den lila-håriga,
blodiga massakern.
gatan dem lyckas springa in på är lång, men när dem kommit en
bit hörs ett skott och en kula går rakt igenom den äldsta,
med sprak och gäll ramlar hon ihop på marken.
" spring, lämna mig och rädda dig själv! "
Men hennes hud börjar flagna bort, och istället för att springa
sätter hon sig ner bredvid och rostar sönder.
"nej."
Utsikten från fönstret är sorglig, där längs gatan ligger två
av hans syskon, huset är fullt av blod, han blundar,
släpper pistolen och kortsluter alla lampor.
Dörren går upp med ett klick,
allt verkar som vanligt till en början,
hon har med sig sin speldosa i väskan.
Men när hon öppnar dörren ser hon blodet och väskan glider av
från hennes axel.
Alla ligger där, alla tjejer, döda.
När hon går förbi pojkarnas rum ser hon att dem också ligger
där, livlösa, alla utom en.
Även fast hennes kreationer är livlösa rör hon inte på minen,
bara betraktar allt.
När hon öppnar dörren till sitt kontor ser hon honom,
han tittar bakåt på henne och ler,
sen böjer han på sig,
sätter sig på knä och bugar.
" Det är bara jag nu... Jag är den enda som finns kvar. Du behövde ju mig
och bara mig, eller hur? " För ett ögonblick blir
ögonen röda, men återtar sin lysande, lila färg.
Han håller upp sina händer och spretar på fingrarna.
" Med dem här händerna, har jag gjort mig av med dem. "
Hennes ögon stirrar på honom,
han ler,
det börjar glöda på hans bröst,
han håller händerna där för att hans hjärta inte ska trilla
ner på marken.
Den glöder, precis som hans ögon, lila.
Med sina blodiga händer räcker han över den till henne,
hon ler och tar varmt emot det.
" jag älskar dig... Jag ger dig allt..
Min röst
min kropp
min själ
Jag ger dig allt.
MIN herre. "
Och med det, trycker hon på "avinstallera" och han fälelr en tår,
innan han ramlar ihop.
I det ögonblicket, försvann glöden.
" jag älskar dig med. "
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Lovehurtsbadly - 12 jul 11 - 12:27- Betyg:  | | Slutet var ju sorgligt :( <3 | | xxYAOIfangirlxx - 12 jul 11 - 00:37 | | Den suger, men ändå.... |
|
|
|
