Hej på er kära läsare! Här kommer del ett! Den är inte jättebra, men jag hoppas att jag ska få tillbaka skrivarglöden snart, jag ska bara komma igång så blir det säkert bättre:)
Kommentera!
Kram
Linnéa
Jag drog jackan tätare om kroppen. Det var flera minusgrader ute och det bildades rök från mina läppar när jag andades ut. Jag skyndade på stegen för att komma fram till värmen i stationshuset. Jag kollade på klockan och såg att jag var i god tid till tåget. Jag skulle ha ganska bra tid på mig att köpa biljett och en kopp varm choklad.
Jag skymtade den stora stationsbyggnaden bakom gatuhörnet. Jag raskade på stegen ytterligare eftersom kylan nu stack som nålar i skinnet. Jag stötte in i en äldre man på vägen in och tappade min stora väska som var fylld med kläder och diverse saker. Jag svor tyst och drog upp den från golvet så snabbt jag kunde. Jag tog upp mobilen ur fickan och skickade iväg ett meddelande till Tilde och bad henne möta upp mig när jag kom fram. Jag lade tillbaka mobilen i jackfickan och skyndade mig mot biljettkön. Jag köpte en enkelbiljett och gick sedan mot pressbyrån för att köpa något varmt att dricka.
Tio minuter senare stod jag lutad mot en pelare med en mugg med varm choklad i händerna. Jag hade fortfarande god tid på mig att hinna till tåget. Jag iakttog människor som rusade förbi, inneslutna i sin egen lilla stressbubbla. Mitt i allt vimmel såg jag en enda person som inte såg ut att stressa ihjäl sig till ett tåg eller annat. Han såg helt lugn ut men med en skarp och fokuserad blick gick han långsamt men bestämt mot dörrarna som ledde ut till spåren. Han hade korpsvart spretigt hår och ljusa baggyjeans på sig. En ganska tajt T-shirt framhävde hans vältränade överkropp, men mer än så hade han inte på sig, bortsett från ett par slitna sneakers. Jag följde honom med blicken och gick efter honom när han försvann ut genom dörrarna. Jag kände mig galen, som en stalker, men det var något underligt över hans lugna men ändå skarpa uttryck. Jag småsprang ut genom dörrarna och började huttra av kylan som slog mig direkt när jag lämnade värmen inne på stationen. Jag såg mig omkring och fick syn på hans svarta kalufs som guppade smått när han gick. Jag trängde mig fram genom havet av nyanlända passagerare samtidigt som jag försökte se vart han var på väg.
Han vek av mot spår nummer fem där det var så gott som tomt på folk. Det var kanske ytterligare fem personer på hela perrongen. Jag svängde av efter honom och försökte nu se lite mer nonchalant ut när jag inte längre kunde gömma mig bakom ett hav av andra människor. Han gick längre och längre bort på perrongen tills han för längesedan passerat de andra som befann sig i närheten. Han såg sig omkring en stund men slöt sedan ögonen och vände sig mot spåret. Han hade lämnat området där tåget normalt stannade för längesedan och stod nu så långt ut på perrongen man kunde komma. På det ställe där tåget började sakta in. Jag gick mellan pelarna som höll uppe det låga betongtaket så att jag kunde iaktta honom utan att se misstänkt ut. Han huttrade lite av kylan men såg för övrigt ganska fridfull ut. Han hade fortfarande slutna ögon. Han stod farligt nära kanten till spåret och jag började ana vart det här skulle gå om jag inte gjorde något. Det verkade inte som att någon annan lade märke till honom. Det var för få runt omkring.
Jag smög närmare, fortfarande gömd bakom pelare. Jag råkade stöta till en sten som fick honom att rycka till. Jag dök snabbt bakom en pelare och höll andan. När jag inte hört någon rörelse på länge andades jag långsamt ut och kikade försiktigt fram. Han hade vänt sig om igen. Nu när jag stod närmare kunde jag se hans profil. Han var ganska vacker om man såg honom utan det korpsvarta håret i ansiktet. En ensam tår rann nerför hans kind och plötsligt såg han väldigt liten och ömtålig ut. Jag kände en våg av ödmjukhet och medkänslarusa genom kroppen. Jag visste inte varför jag kände sådan stark empati mot denna människa som jag aldrig träffat förut men han såg ut som någon som nyligen förlorat allt i hela världen. Det var nog en egenskap jag ärvt från min mamma. Hon tyckte till och med synd om insekterna som mosades mot bilrutan på sommaren.
Jag hoppade till av det plötsliga ljudet från en högtalare ovanför mig som gav instruktioner om tågtider och spår.
”Tåg mot Sundsvall ankommer inom några minuter till spår fem.” sa tanten i högtalaren. Det satte igång en tankevirvel i mitt huvud. Spår fem. Det var vårt spår. Det här spåret. Snart skulle det komma ett tåg i hög fart och det skulle inte hinna sakta in ifall killen med det korpsvarta håret fick för sig att hoppa framför det. Det skulle höras en smäll och sen skulle det komma poliser och ambulanser och tåget skulle inte kunna åka mot Sundsvall på ett bra tag. Nej, jag kunde inte låta det hända. Ingen människa skulle bara låta det hända. Jag tog ett djupt andetag och gick runt till andra sidan av pelaren så att han skulle se mig komma. Det skulle se ut som att jag just anlänt dit. Jag gick fram till honom och ställde ner väskan en bit bakom oss. Ett tag stod jag bara där bredvid honom. Han sneglade lite på mig med en skeptisk blick. Jag log ett svagt leende.
”Vart ska du resa?” frågade jag med lugn och stadig röst. Han stirrade på mig med ett chockat uttryck och gapade halvt med munnen.
”Ehm, ingenstans?” mumlade han och vände blicken mot spåret.
”Hm, då var detta ett konstigt ställe att stå på, tycker du inte det?”
Han såg fortfarande förvånad och skeptisk ut. Han såg ut att tycka att jag var en idiot som pratade med honom.
”Jag vet inte. Det beror på vad syftet är med att man är här.”
Jag nickade medstämmande.
”Och vad är syftet med ditt besök till spår fem på en kylig söndagsmorgon, utan jacka eller vantar?” frågade jag med en gnutta ironi i rösten. Han svarade inte utan stoppade ner händerna i fickan som en gest på att han kunde hålla händerna varma utan vantar. Jag nickade åt honom sen föll tystnaden över oss en stund. Jag räknade sekunderna på klockan som hängde på andra sidan spåret. Snart skulle tåget komma och jag var tvungen att göra något innan dess.
”Vad sägs om att vi går in istället?” frågade jag med mer desperation i rösten. Han hörde den och såg frågande på mig.
”Nej tack, jag ska vänta här ett tag till.” svarade han med otroligt lugn röst. Hur kunde han vara så lugn? Om hans syfte verkligen var att ta sitt liv, borde han då inte vara lite mer panikslagen? Rädd? Något som i alla fall liknade de känslor man tänker sig att man har innan man dör?
”Är du säker? Du har gåshud över hela armarna.”
Han såg ner på sina armar och ryckte på axlarna. Det spelade väl inte så stor roll när man skulle dö inom några sekunder? Jag började få slut på tid, jag tyckte mig redan höra tåget bakom krönet. Jag märkte det på killen också. Han tog några ministeg närmare kanten och spände alla muskler i kroppen.
”Herregud, tänker du hoppa?” utbrast jag i ren och skär panik. Jag andades häftigt och var beredd på att gripa tag i honom ifall han fick för sig att plötsligt ta några steg till, ut över kanten.
Han såg lugnt på mig med en sorts bekräftelse i sin blick. Det var ögonen hos någon som insett att han levt sina sista minuter. Det var hemskt att se. Han var så lugn och så sorgsen på samma gång.
”Snälla… gå bort från kanten.” viskade jag och kände hur tårarna började rinna. Jag såg något tändas i hans ögon och tog en vild chansning när jag uttalade min nästa mening.
”Hon skulle inte vilja att du tog livet av dig för hennes skull.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
Eme_96 - 12 jul 11 - 18:55- Betyg:  |
| Gud vad bra! Är överlycklig över att du fortsatte med denna! :D mejla nästa |
| Samme15 - 12 jul 11 - 18:42- Betyg: |
| Riktigt bra mejla nästa :p |
| YouAndMi - 12 jul 11 - 16:33- Betyg: |
Jag ÄLSKAR den :D
Grymt bra :D |
| chocho - 12 jul 11 - 11:03 |
| Du har helt rätt och jag vet att den här delen är värre än vad jag skrivit förut^^ men jag tror att jag har kommit igång lite bättre nu, hoppas du vill fortsätta läsa;) |
| Libertarian - 12 jul 11 - 01:57 |
Vill bara säga det här:
Jag tröttnade på att läsa eftersom du i början börjar VARENDA mening med "jag". För mig blir rytmen helt förstörd, och det är synd för jag ser på meningarna och orden att du är duktig på att skriva, och de andra verkar ju också uppskatta det du har skrivit. Men... Mer variation och jag kan tänka mig att fortsätta läsa;) |
| FR3KSHOw - 11 jul 11 - 23:40- Betyg: |
| åh fortsätt! jag vill läsa mer :) |
| Ferdos-Lina - 11 jul 11 - 20:33- Betyg: |
| En jätte jättebra del, du måste och på en gång mejla nästa del så fort som möjligt! |
| Bolliz - 11 jul 11 - 17:12- Betyg: |
Vadå ingen bra del? Sjukt bra ju o:<3 Låt han inte sa sitt liv bara :c
Mejla nästa! |
