Solen skiner när jag är borta. |
Jag stod lutandes mot ett staket mitt på ljusa dan och iaktog hur ett gäng i min klass slog sönder och vandaliserade en busskur, hur glaset smattrade ner på marken runt dem hur de blödde på armar och ben. För att sedan slänga ut allt på vägen. När de var färdiga gick de där ifrån, troligen för att mobba någon annan liten sjätteklassare, nörd eller annat. Översittare, det var dem verkligen. De såg varken hur arg jag, eller någon annan var. Jag gick ifrån staketet och över till hästarna, de enda, med mig som såg hur personer varje dag slog sönder saker omkring oss. Plötsligt fick jag något i huvudet och satte handen. Något klibbigt klistrade fast sig vid handen och jag drog bort handen för att se att hela handen var blodig. Jag kollade bakåt och fick se de som jag just iaktagit. Skulle de ge sig på mig nu? Jag blev visserligen lite rädd men jag hade mer mod än rädsla just då. Tanken på att dö nu var avskräckande. Utan att tänka vidare på saken om att dö vände jag mig om och sprang så fort jag kunde. "Vart ska du din lilla flickomops!?" frågade en påhittad manlig röst från en av killarna. Utan att få dem att skratta pågrund av att min dumma röst, sprang jag så snabbt som möjligt och just som jag hoppat över det höga staketet öppnade sig himlen och slängde ner vatten över hela orten jag bodde på.
Tänk att jag en gång varit vän med de jag hatade som mest idag. De som slog ner mig tills jag brutit varenda ben i min själ, tills jag låg där i en blodpöl och spruckna läppar. Med gråt forsandes nerför mina kinder, tårar som var röda, ögon som var spruckna. Ärren lever alltid kvar. Det äckligt sjuka samhälle vi lever i. Misshandel, våldtaganden och missbruk av alkohol och droger i vårt samhälle varje dag. Det är så idiotiskt att det vi vill ha mer av skulle vi aldrig ge någon annan. Vilket är det, pengar eller droger? Både och beroende på.
Med andan nästan död stannade jag med regnet piskandes mot nacken och kollade bakåt. De gav inte upp, de hade försprång nu. Det finns ingen tid att andas ut. Måste rädda mig själv. Skynda på så att jag inte dör. Springa för mitt liv.
Hur en vän kan få mig att falla mot asfalten så hård så platt och sårbar. Även om jag säger hur mycket smärta ni fått mig att känna så är smärtan inom mig en miljon gånger värre. En miljard gånger värre. Jag tänker aldrig gå tillbaka till er. Inte nu när jag träffat en, två, och tre äkta vänner. Aldrig att jag går tillbaka till de falska, smutsiga själar som hatar sig själv inombords och hatar alla utanför. Det är så fel.
När jag ändå sprang där kändes det som att mina ben drogs genom några centimeter vatten, att allt jag klagade på regnade ner, att när jag sprang såg jag endast de minnen jag ångrade, hatade och saknade som mest.
När jag stannade upp för att hämta andan ännu en gång, sista gången jag någonsin skulle göra det. Jag såg inte längre killarna som jagat mig utan stod där bara i skyfallet. Mitt ute på en motorväg för att sedan bli överkörd av en lastbil. Det sista jag såg var att den var svart. Det stod. "We´re against bullying!" i röd text på den.
När jag blev överkörd rullade mitt huvud iväg. Det såg jag när jag stod där som ett spöke. Mina ögon var uppspärrade och blodet sipprade från mitt bakhuvud och från halsen. Hjärtat, levern, njuren och tarmarna låg utspridda på backen, helt rosa. Regnet slutade så plötsligt och solen sken fram. Himlen blev blå och allt regn försvann. Min kropp och innehållet var borta, låg i vägkanten nu. Det jag inte förstått var att det regnade för att det var mitt fel. Solen skiner för att jag är borta. Solen skiner för att världen är god utan mig.
Det är det konstiga. Jag tycker alla andra är så elaka, men jag är egentligen den som är mobbaren.
Mörkret omger mig och jag ser inget ljus. Jag får, för alltid stå i ett oändligt mörker och tycka synd om mig själv. Tycka synd om mig själv därför att jag var mobbaren, tycka synd om mig själv för att jag är den som inte gjorde det goda, jag var den onda. Det var mitt fel, inte andras. Jag var vännen som svek, inte andra.
Det var mitt fel
© Therese Berglund, när tankar blir ord, när orden blir mening, när mening blir kapitel. När kapitel blir ord igen, och utger en cirkel. Orden som kommer från hjärtat.
Därför att jag vet att vissa människor känner sig god, men som egentligen är så onda. Att de som känner sig onda, elaka, bland annat är godast. De som inte gjort något fel.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 3) | linor - 9 jul 11 - 17:42- Betyg:  | superbra.
förstod inte riktigt det på slutet! |
|
|
|
