På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Till rytmen av dina hjärtslag {Prolog

Hej på er! Nu, efter mycket funderande, har jag bestämt mig för att ge fortsättningen på "Det var ödet som förde oss samman" en chans till. Jag fastnade lite för den igen när jag läste det jag skrivit. Däremot har jag ändrat inledningen så jag tänker ta bort den gamla prologen och börja om på nytt. Jag hoppas alla som följde den gamla novellen ska gilla den här lika mycket!
Ni är bäst! Förlåt för att jag ändrar mig jämt(A)

Läs, kommentera, enjoy!

Viggo

Jag stod framför Tilde och killen som höll hennes hand i ett stadigt grepp. Tusentals tankar snurrade i mitt huvud och jag kunde inte förstå varför det kändes så fel att stå mitt emot henne. Det borde vara jag som stod bredvid henne och höll hennes hand i ett försök att lugna henne. Min blick gick från Tilde till killen och tillbaka till Tilde. När jag talade stod jag fortfarande och velade med blicken. Såg fientligt på denna person som jag inte ens visste vem det var och sedan frågande på Tilde.
”Tilde?” viskade jag och vände mig nu mot Tilde helt och hållet. Jag visste inte mycket i det ögonblicket, men en förklaring ville jag ha. Det verkade hon förstå.
”Viggo, det här är…” hon harklade sig flera gånger och började skaka.
”Zacharias.” sa den blonda killen som tagit ett steg närmare henne. Zacharias. Så nu hade jag ett namn i alla fall.
”Och vad gör du här med Tilde?” frågade jag och såg nu på Zacharias istället. Tilde harklade sig ännu en gång.
”Viggo jag…”
”Tilde jag pratade inte med dig just nu.” snäste jag till utan att låta henne avsluta meningen. Jag behöll blicken på Zacharias men såg i ögonvrån att hon hajade till. Zacharias såg ner på henne och hon mötte hans blick. Det sved i mitt hjärta när jag såg hur hon såg på honom. Det var en blick jag kände igen. En blick hon gett mig flera gånger förut.
”Jag har väl lika stor rätt att vara här som du?” sa Zacharias efter ett tag. Jag kände vreden stiga i blodet. Hur kunde Tilde bara stå där? Hon betedde sig inte som sig själv, hon brukade aldrig låta andra stå upp för henne.
”Tilde…?” sa jag genom sammanbitna tänder och väntade på en riktig förklaring. Hon harklade sig ännu en gång.
”Zac… jag menar, Zacharias… är här för att jag vill ha honom här. Vi har bara pratat, okej?”
Jag hoppades att hon förstod hur fånigt det lät. Hoppades att hon kände mig tillräckligt väl för att förstå att jag inte skulle gå på det där. Jag hade aldrig blivit arg i hennes närhet, men nu hade jag svårt att hålla inne mina känslor. Jag hade inte legat så länge på sjukhuset. Hade hennes känslor försvunnit på den korta tiden? Hur kunde hon göra såhär?
”Nej, Tilde, jag tycker inte att det är okej att jag hittar dig och en annan kille hand i hand och dessutom att han ser på dig som om du var det sista glas vatten på jorden.” snäste jag åt henne och började automatiskt vifta häftigt med händerna.
”Viggo, du beter dig barnsligt. Sluta nu, Zac är bara en vän. Du vet att jag älskar dig och ingen annan.” viskade hon och såg in i mina ögon med en vek blick som avslöjade henne mer än hon förstod själv. Jag visste redan att hon ljög.
”Tilde… kan du se mig rakt i ögonen, och säga att du inte har känslor för den här killen?” sa jag och steg fram ett steg för att tvinga henne att se mig i ögonen. Jag visste inte vad jag fått allt mod ifrån. Normalt skulle jag bett om ursäkt och lämnat lägenheten så fort jag såg dom tillsammans, men nu stod jag upp för mig själv. Det kändes avskyvärt.
Tilde skakade och svalde flera gånger. Inget svar. Jag skakade på huvudet och backade igen. Hade fått nog.
”Jag tänkte väl det.” mumlade jag och såg ner i golvet för att dölja smärtan i min blick.
”Viggo, jag…”
”Tilde, sluta, du behöver inte förklara dig. Jag märkte det redan från början. Du har inte varit som vanligt sen jag kom tillbaka.”
Hon stod bara och stirrade på mig ett tag. Hon verkade inte komma på något att säga så jag tog mitt beslut. Jag gick fram till henne, kysste hennes läppar en sista gång. Sedan gick jag. Utan ett ord. Utan ett farväl. Jag gick bara ut ur lägenheten och lämnade mitt hjärta bakom mig. Redan då började ett stort sår värka i mitt bröst och jag kunde inte längre hålla tårarna inne. Jag lät dem komma. Lät dem rinna långsamt längs mina kinder. Jag lät sorgen nå mig. Lät den ta över, det var lättare än att streta emot tanken på att jag nyss lämnat mitt liv. Min anledning till att leva. Min själ. Mitt hjärta. Min Tilde.

En månad senare...

En svag vindpust smekte mina bara armar. Snön hade för längesedan lagt sig vit över marken. Trots det frös jag inte. Faktum var att jag inte kände någonting alls längre. Inget förutom den eviga smärtan som inte gick att bli av med. Smärtan som ständigt värkte i mitt bröst.
Jag stod och vaggade lugnt fram och tillbaka ungefär en meter från kanten till tågrälsen. Jag hade tillbringat för mycket tid åt sorgen. Jag var tvungen att få ett slut på mitt eviga lidande. Allt jag kunde tänka på var henne. Hur hennes ansikte sett ut när jag sist hade sett henne. Hur skulden hade lyst upp hennes annars så vackra och oskuldsfulla ögon. Hur liten och sårbar hon sett ut när hon förstod att hon sårade mig. Tilde, min kära Tilde.
Jag lät en ensam tår rinna nerför min kind. En ensam tår som representerade min ensamhet.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Bolliz - 11 jul 11 - 16:09- Betyg: