Bortförd och utnyttjad |
Kedjan slår i golvet när jag försöker skaka av mig fotbojorna,
snöret som någon knutit fast mina händer i skaver nästan ända in i till benen.
Min hals är torr efter all skrik på hjälp, jag har redan
insett att det inte är någon ide att fortsätta, ingen kommer,
ingen vet troligen vart jag är, jag vet ju inte ens det själv.
Det är bara en dörr som öppnas halvt, och sen slängs igen så hårt
den bara kan. Det går inte att se utåt, den öppnas inte
tillräckligt, och jag kan inte flytta mig, jag är fastbunden och
kedjad intill väggen.
Huvudet dunkar in i den ruttnande väggen ju mer jag rör på mig,
det känns som om det är meningen.
Dörren knarrar, jag säger mig själv att den snart kommer att slå igen.
Det tar ett tag, och jag väntar, men till slut så kan jag skymta
två ögon som ser på mig.
" Vem är du? " Jag ryter så mäktigt att jag tror att den personen kommer
att skrämmas iväg, men istället för att skygga tillbaks
stiger en rak och stel man in i ljusplätten som ligger mitt på golvet,
hans ansikte står fortfarande i skuggan.
" Jag är ingen. Ingen särskild, bara någon som älskat dig
i hela livet! " Det känns farligt, vem är det? I försök att se personen bättre
dunsar jag huvudet i väggen flera gånger, det gör ont och det hjälper
knappt, men det känns ändå som om det skulle vara bra att försöka.
" Visa ditt ansikte också, så att jag kan få se vem du är! "
Han suckar, hela kroppen ser ut att tveka. Men till slut så skiner
solen på hans likbleka ansikte. Han har glasögon, dem är spruckna,
hela hans ansikte är fullt utav skrapsår och smuts, håret är kort,
och svart, men det jag lägger extra märke till är hans ögon,
dem lyser igenom glaset och strålar mer än solen.
Det slår mig vem det är.
" Du! Hur vågar du göra något sånt här mot mig!? "
Jag hoppar på rumpan, det kanske ser roligt ut, men jag är
rasande. Han börjar skratta och lägger armarna i kors.
" Du dumpade mig, för en billig kopia. Du krossade mitt hjärta,
du sa att du älskade mig, du ville ha mig... " Han blev låg,
såg arg och besviken ut, det läskiga var hans knogar, dem blev
helt vita när han knöt ihop handen.
" Jag sa saker till dig som var plågsamt, pinsamt! Jag ville ha
dig också, du sa att det skulle bli så, men just när vi skulle gå hem till
mig och göra det, dumpar du mig för vice-presidenten i elevrådet!
Bara för att han viskade saker till dig, va? " Det ramlar saker från
väggen när han kör sin näve in i den, det låter och jag hoppar
till.
" Men du var ju ändå inget att ha! Det var ju det enda du tjatade
om hela tiden, jag gjorde slut för att du inte tänkte på annat
än mig i din säng! Det var ju du som sumpade alltihopa, så du
kan dra åt helvete! " Det blir varmt i pannan, sen kinderna, över hela
ansiktet.
Pupillerna bakom glaset är så små att man knappt ser dem.
" Det var inte därför, du sa ju varje dag att du älskade mig!
Men så gick du, när han tog tag i dig och slet dig ifrån mig!
Jag kunde inte se dig i ögonen, inte ens åt ditt håll, jag gömde
mig bara för att få slippa höra din röst! Se vad som hänt med mig! Det här... "
Hans finger darrar när han pekar på sitt ansikte.
" ... det här är bara ditt fel! " En pil rör mitt hjärta när
jag ser bortom masken av stelhet, jag ser honom skratta och le,
kan känna hans hjärtslag, se glädjen varje gång jag säger att
jag älskar honom. Tårar rinner nerför min kind och drippar
ner på golvet.
" Jag tänkte inte.. på hur ont det gjorde. "
Det far damm när han sätter sig på knä framför mig, men istället
för att torka bort tårarna som han gjorde förr, drar han isär
mina ben, drar sönder min skjorta och byxor.
Hela min kropp darrar och skriker.
" Snälla sluta! " Det är hopplöst, hur ska jag kunna stoppa honom
när jag inte ens kan röra på mig? ´
Det gör ont, allting. Vad jag gjorde mot honom, hur han mår och
vad han gör mot mig nu...
Den åker in, två-tre gånger innan han tar en paus och kollar
på mig.
" Det fanns ingen annan kille.. jag skulle vilja göra det här med. "
Han gör det en gång till, och jag kan inte låta bli att ge ifrån mig
ett litet skrik.
" Men nu bryr jag mig inte längre, om det skulle göra ont på dig.
Inte ett minsta dugg! " Även fast hans ord är övertygande och
hotfulla kysser han mig.
Som att dö och sen vakna, så beskriver jag det.
Jag ligger omfamnad av damm på golvet, han sitter bredvid mig.
" Jag är ledsen, för allt. Jag lovade dig att älska dig, och det gör jag. "
Jag kikar upp på honom, han stirrar bara in i väggen, är inte ens
säker på att han lyssnar på mig.
" Jag älskar dig... Förlåter du mig? " Ett fnys, han ställer sig upp
och stirrar ner på mig. Snälla sluta titta, jag sitter ju bara här...
" Nej. Nu har jag gjort vad jag skulle, och nu när
du är fast här, behöver jag inte oroa för smärtan längre.. "
Dörren knakar och solen tittar in, men bara för en sekund.
" Jag lämnar dig här. Lycka till! "
Jag ryter, frågar honom om han inte skulle bry sig om om jag
dog.
Men dörren går bara igen och det blir helt tyst.
" Kom tillbaka! Lämna mig inte!! Jag svär, jag gör vad som helst,
lämna mig bara inte här! "
Han suckar utanför dörren och tar ett skutt därifrån.
" Thats life, bitch, thats life... "
|
|
|
|
