Världen med dig [Del 13] |
Ehm, ja.
En kort, halvflummig del. Men här har ni iallafall! Kommentera nu då!
_____________________________________------- --
Jag ville aldrig att den kvällen skulle ta slut. Aldrig, framförallt inte just då den tog slut. Jag ville att det skulle pågå i all oändlighet. Jag svär, jag skulle aldrig bli trött på det. En bal, då jag gick långsamt vid strandkanten, tillsammans med en god vän, var alldeles för perfekt för att bara sådär ge upp för att ögonblicket tog slut. Men det var så det gick till. Balkvällen försvann som en trollkarl trollade bort sin vita kanin i hatt. Kanske var det just det som hade hänt, att någon hade trollat bort kvällen. Om fallet var sådant, borde trollkarlen ta sig själv i kragen och trolla fram den igen. Och det på momangen. Men ingen trollkarl kom för att trolla fram balen igen. Den var borta. Men precis som att kaninen har ett ställe att gömma sig på, finns det alltid något kvar. Ibland gömt, ibland öppet. För mig var det lika klart som solskenet var strålande. Oftast var det bara själva minnet kvar. Minnet från den underbara tiden. För vissa var det en souvenir, andra bara en smärtsam baksmälla. Jag fick flera av de tidigare nämnda sakerna. En souvenir och mitt minne, jag hade till och med en pytteliten baksmälla sedan balen, men den var lätt att ignorera. Men det var inte det viktigaste, inte ens minnet eller souveniren. Nej, det viktigaste var något mycket, mycket, mycket viktigare än det. Jag vet vad ni tänker nu, tänker hon berätta vad som hände eller inte? Sansa er lite grann, ni kommer få veta allt.
Så småningom.
Jag höll hårt i mina glittriga högklackade skor och gick barfota i sanden. Solen, som ersatt månen som lyst under natten, sken som en supernova. Fast det var ju såklart inte helt sant. Om solen skulle skina som en super nova, skulle vi människor, Vintergatan och alla planeter i vårt solsystem, vara döda. Vi skulle inte längre finnas i en fast form, utan vi skulle alla flyta omkring som små atomer. Egentligen sken solen inte så mycket, jag tror det mycket berodde på att jag var så glad, så lycklig. Den känslan var skön och jag skulle för alltid behålla den. Stoppa in den i ett litet skrymsle långt in i hjärnan, och ta fram den när jag behöver den. Jag fortsatte att njuta av min soliga lycka och lämna stora fotspår efter mig. Mitt blonda hår hängde utsläppt, för en gångs skull, på ryggen. Jag bar en luftig och blommig sommarklänning. Jag hade fått låna av min bästis, Star. Star är fantastisk. Jag hade lämnat klänningen och tagit på mig mammas, eller mina var det ju nu, skor. Inte världens bästa skor att gå en promenad i, men det var de ändå jag hade med mig. Jag hade egentligen inte tänkt mig en promenad själv på stranden, men eftersom Star varit så sjyst mot mig, tänkte jag låta henne ha lite ensam tid med sin nuvarande kille. De gjorde förresten slut inatt. Det höll länge, jag vet. En lätt bris svepte förbi min bara axel. Den darrade lätt till och jag tänkte på det som hade hänt igår. Det fanns bara ett ord att beskriva det med. Wow.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | XxEmblaxX - 19 jul 11 - 19:02- Betyg:  | | Har läst allt nu och jag gillar den! Vill läsa fortsättningen! Mejla? =) | | Eme_96 - 12 jul 11 - 18:31 | | Bra! mejla nästa | | thegirlfromabove - 8 jul 11 - 00:04 | | Mer mer | | Lovehurtsbadly - 7 jul 11 - 19:54- Betyg: | Mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer nu!
Vad hände???? 0.o
Mer! :D |
|
|
|
