Jag är inte mer än ett offer [del 1] |
”Hej snygging” säger han och blinkar med ena ögat. Hans kompisar står bredvid och
flinar. ”Är du ledig ikväll eller?” han kommer närmare. Jag tittar ner i golvet, vill inte
se det där självbelåtna flinet. ”Men låt henne vara då!” säger Mia trotsigt ”Hon har
väl inte gjort dig nåt?” hon ger honom en vass blick. Han flinar och vänder sig
återigen mot mig: ”så du har inga planer för ikväll alltså?”. Jag biter mig i
underläppen och försöker tränga mig förbi killarna, men plötsligt tar någon tag i
armen på mig och jag faller handlöst mot marken. Böcker och pennor sprids ut på
golvet och killarna skrattar. ”Fan se dig för jävla kossa” säger han och killarna
bryter återigen ut i skratt och går sedan där ifrån.
”Hur gick det?” säger Mia och tittar frågande på mig där hon sitter på huk framför
mig. ”Bra” säger jag avvaktande och börjar samla ihop mina saker. ”Jag visste
liksom inte vad jag skulle göra” säger hon försiktigt och tittar urskuldande på mig.
”Det är lugnt” jag försöker se ut som att jag menar det och tvingar till och med
fram ett litet leende i ena mungipan. Hon ler tillbaka, men ser fortfarande inte
riktigt övertygande ut: ”Säkert?”. ”Ja säkert” säger jag medan jag reser mig upp och
går därifrån. Jag vet att hon tittar efter mig, men jag kan inte förmå mig att vända
mig om.
Mamma jobbar sent så det är ingen hemma när jag kommer hem. Jag sparkar av
mig skorna och slänger jackan på golvet, trots att jag vet att mamma kommer
bli sur när hon kommer hem från jobbet. Jag gör mig en kopp te och sätter
mig vid köksbordet för att göra läxor. Läxor till nästa vecka, men det är alltid
bra att ligga steget före. Jag hinner en hel del innan Johan kommer hem. Jag vill
helst inte få frågor om varför jag sitter och gör läxor på en fredag eftermiddag,
då jag helst borde hänga med kompisar, så jag slår snabbt igen böckerna och
smiter in på mitt rum.
Efter ett tag knackar det på dörren och Johan kommer in: ”Så du är hemma”
säger han mer som ett konstaterande och jag hör besvikelsen i hans tonfall.
”Ja” säger jag efter ett tag för att fylla tystnaden ”jag slutade lite tidigare idag”.
Han nickar och öppnar munnen för att säga något, men stänger den sedan lika
tvärt. ”Var det något speciellt?” frågar jag och höjer på ögonbrynen, men han
skakar bara på huvudet och stänger dörren efter sig.
Jag har aldrig tyckt speciellt mycket om Johan. Han och mamma gifte sig för fyra år
sedan och han har aldrig ens försökt vara faderlig utan alltid haft mig
på armslängds avstånd. Mamma har nog aldrig brytt sig om det, hon
förändrades när dem träffades och vi gled ifrån varandra.
”Hej gumman” hon ler emot mig och drar in mig i en kram. Hon
luktar gott av parfym och hennes ögon glittrar. ”Har du inte gått än?” hon
tittar förvirrat på mig och ger Johan, som precis kommit ut från köket, en
kyss. Jag tittar generat bort: ”Jag är på väg” mumlar jag och går in i mitt
rum för att hämta väskan. Sedan snörar jag på mig mina converse och tar
jackan som fortfarande ligger slängd på golvet. Ger mamma en till kram
och försäkrar henne om att det inte gör något att jag inte kunde bo hos
henne denna helgen heller. Sedan kånkar jag den tunga väskan ner för
alla trappor och kommer ut i den lite kyliga mars luften.
”Hur är det i plugget” han tittar forskande på mig och för ett kort ögonblick
känns det som om han ser rakt igenom mig. ”Sen när bryr du dig om det?”
flinar jag och lägger upp lite mer köttfärs på tallriken. Det finns ingen som
lagar godare mat än pappa. Det var alltid han som skötte middagarna innan
mamma träffade Johan och skilde sig från pappa. Jag minns fortfarande hur
chockad jag blev när pappa berättade att mamma träffat någon ny, vi som
hade det så bra. ”Man kan väl få fråga” han tar en klunk vin ”eller?”. Jag
nickar ”det är väl klart att du får”. Egentligen vet pappa ingenting om mig.
Han har varit sjukskriven och arbetar på halvtid numera, men han tjänar
inget vidare och har helt enkelt inte råd med att jag ska bo hos honom mer
än en helg i taget. ”Hur är det med Nina?” något vemodigt glimmar till i
hans blick när han nämner mammas namn. ”Bra antar jag” jag försöker le,
men det rycker bara lite i mungiporna. Till skillnad från mamma har pappa
inte träffat någon ny, jag vet inte ens om han vill eller försökt. Han ser så
ensam ut där han sitter på andra sidan bordet och halsar vin. Det sköljer en
våg av dåligt samvete över mig och jag försöker utan framgång komma på
något uppmuntrande att säga, men ger upp efter en stund.Det är helt enkelt
inte min starka sida. Han reser sig och börjar duka av. ”Jag tänkte gå ut ett
tag” säger jag och reser mig upp. ”Ska du på fest kan du säga det rakt ut” han
får en bekymrad min och ger mig en menande blick. Jag kan inte låta bli att
skratta och han tittar undrande på mig. Fest? Jag? ”Det är inte riktigt min grej
det där med fest” säger jag utan att lyckas sluta flina. Eller det vet jag ju
egentligen inte eftersom jag aldrig varit på en, men det kan man ju inte säga
till sin pappa då skulle han väl be mig söka hjälp. ”Gör inget dumt bara” otroligt
nog verkar det fortfarande som om han tror att jag inte alls ska ta en helt vanlig
promenad. Jag går ut i hallen, sätter på mig skor, jacka och sveper en halsduk om
min hals ifall det skulle vara kyligt. Jag öppnar dörren ropar ”hej då” och smäller
igen dörren lite väl hårt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Diktis123123 - 14 jul 11 - 12:11- Betyg:  | | Jättebra! :D | | TH-Lower - 6 jul 11 - 20:16 | | Mejla när nästa del är ute! :D Bra!!! |
|
|
|
