Läskig natt på mentalsjukhuset |
Innan jag börjar min berättelse vill jag säga att som yngre har min mor berättat att hon ibland hörde mig prata ifrån mitt rum, och när hon bestämmer sig för att titta till mig ligger jag och tittar rakt upp i taket och pratar med "någon".
Hon frågar mig; "vem pratar du med ?" och som svar får hon från mig; "gubben i taket".
Ett tag efter detta bestämde sig min mor för att ta kontakt med ett medium, efter många om och men. Väl där bekräftar detta medium att hennes son inte var galen, utan det var någon från andra sidan som befann sig i huset, till slut kunde detta medium bekräfta att personen från den andra sidan hade namnet Axel von Fersen. Min mor letade efter information på Axel och kom fram till att han var en välkänd dräng som bodde på gården, kan tillägga att vi byggt eget hus, där vårat hus ligger har det varit gårdar, stall, hus och liknande förr i tiden.
Axel var som sagt en välkänd dräng som bodde på gården, Axel var fruktansvärt kär i en liten piga på 19 vårar vid namn Sarah men denna piga var inget Axel ens kunde föreställa sig att han skulle kunna få. Hon var ett par med Einar Slage. För att göra detta lite kortare så bestämde sig Axel efter ett tag att ta livet av Sarah i sin frustration över att aldrig kunna få henne, så han proppar hennes hals full av hö en varm sommardag då Sarah står ute i stallet med sina två hästar Salor och Sunshine.
NUTID; detta är då 12 år senare, var 8 år när jag pratade med Axel.
Jag och några vänner bestämmer oss för att åka till ett nerlagt mentalsjukhus några mil utanför stan, alla är väldigt exalterade och vill känna det där adrenalinruset så vi sitter och skrämmer upp varandra, berättar historier och allt vad det var. Väl inne i den lilla byn parkerar vi, för att sedan gå 1 kilometer genom en skogsstig, efter ett tag går vi över en liten kulle, sen kan vi då skåda mentalsjukhuset.
Jag är ju verkligen inte tuffast i gruppen, så jag tänkte, aldrig aldrig att jag går in först, så "Per" alfahanen i gruppen tar ledningen, sedan Sebastian och Simon. För att beskriva huset lite så är det en korridor med dörrar på vardera sida efter varandra, en del dörrar hänger, och en del rum saknar dörrar, inne i rummen kan man se sängar som ser helt sönderslitna ut, texter på väggarna, saxar munkåpor och allt det där ett mentalsjukhus har. Vi småskrattar lite för oss själva för att dämpa rädslan vi alla känner, efter vi gått en bit så känner jag en riktigt obehaglig känsla i kroppen, allt känns som det går i slowmotion jag vänder sakta huvudet åt sidan och tittar, ser att det sitter namnplåtar på dörrarna, riktigt rostiga så var relativt svårt att se vad det står, men jag läser "Axel von Fersen" och en mindre bricka under namnplåten "Nivå C - stängd". Jag blir helt, ja jag vet inte hur jag ska uttala mig, jag fryser helt kan knappt röra mig, allt från barndomen kommer tillbaka, sneglar in i rummet lite snabbt, men vågar inte sätta min fot där inne det ända jag kan tänka på är att snabbt ta mig här ifrån så jag säger "Pe....." och ser att han inklusive dom andra är utom min sikt.
Nu börjar paniken arta sig, hjärtrytmen är ostabil ångensten kryper sig på, kallsvettas, vill men vågar inte röra mig. Känslan att han gick bakom mig var så påtaglig
känner hur han nästan flåsar mig i nacken, och vid detta tillfälle måste jag ha inbillat mig, tror jag...för han "viskar" eller ja, låter som om vinden pratar, svårt att förklara, hör orden "Från ett hus till ett annat jag färdas, för att för alltid härdas, tillsammans växer vi starka". Sen känner jag en kall vind rusa igenom mig och jag faller till marken, hostar till och reser mig upp. Känner mig stark modig, känner...jag vet inte oövervinlig, och samtidigt ett hat mot mina vänner.
Jag känner att jag vill...nej jag ska fortsätta vad Axel påbörjat, och börjar bege mig genom dem mörka kalla korridorerna.
Ju längre in i korridoren jag kommer ju mer växer hatet inom mig, inte bara mot mina vänner, utan jag känner en lust att döda, nästan som att det skulle vara tillfredsställande, känner också hur min sympati för allt bara försvinner som en sten ner i havet. Jag känner mig mer och mer brutal inombords. Jag hör en röst inuti mitt huvud som jag då tror är Axel. Jag har aldrig varit speciellt bra på någonting, men nu ser jag allting så klart, kanske det här jag är menad för, att döda ?...
Nu gick jag med tunga steg genom korridoren, visste precis vad jag skulle göra, leta reda på mina kompanjoner jag hade med mig till huset, lustigt att jag nu kallar dem för kompanjoner, jag vill kalla dem för mina kompisar, men jag...jag känner inte längre så. Ju längre jag kommer in i huset desto mer hat känner jag. Jag ser Per och dem två andra stå och diskuterar och småskrattar en bit fram, Per ropar till; "Vad långt efter du hamna!", äsch säger jag, såg något intressant bara, "okej" säger Per. Per tittar in mot ett av rummen och brister ut i skratt med dem andra, en liten råtta sitter uppe på en av sängarna och gnagar på sängkanten. Men jag känner inte att jag kan skratta, känner ingen glädje alls inom mig, råttan skuttar ut ur rummet och just när den ska passera mig stampar jag på den, Per skriker ut; "Vafan gör du?", jag svarar inte Per utan jag bara står där och flinar. Nu känner jag glädje rusa genom min kropp, men varför?...är inte detta fel?...
Per och dem andra kollar väldigt bedömande på mig, deras blickar möts, sen sneglar dem mot mig igen, det är alldeles knäppt tyst i hela huset, nästan lite pinsam tystnad så jag fnittrar till och tänker nästa gång är det deras tur. Per föreslår att vi beger oss där ifrån alla insisterar och vi beger oss mot bilen väl ute ur huset sätter vi oss i bilen och åker hemåt, jag vet inte vad jag sitter och tänker på vid detta tillfälle jag sitter bara helt tyst medan dem andra pratar, skrattar , lyssnar på musik. Per släpper av mig utanför mitt hus, och alla beger sig hemåt, jag låser upp dörren kliver in, tar av mig skorna och beger mig upp för trappen till mitt rum, lägger mig direkt i sängen med kläderna på och bara stirrar rakt upp i taket, känner samtidigt hur ilskan och hatet börjar komma tillbaka, jag försöker somna men det går bara inte.
Jag hoppar kvickt ur sängen och går ner för trappen in till köket, vid det här laget tror jag att jag letar efter någon form av vapen, tittar i en låda vid spisen och ser massa knivar, men känner inte att det är det jag vill använda, det är för enkelt, en gaffel ?...nej inte tillfredsställande nog. Så jag går in på mitt kontor och letar och letar, tillslut dras min uppmärksamhet till en häftpistol och sytråd och nål som min mamma hade givit mig förut. jag stoppar ner det i fickan och beger mig utåt. Jag går ut från området där jag bor och upp genom en skogsstig, det är mörkt ute och det regnar, det ända som hörs är plaskandet när mina fötter landar på marken, efter ett tag får jag ett sms av Sebastian där det står; "Vad konstigt du betedde dig ikväll". Och bara sådär känner jag att mitt första offer är valt, nu kommer ruset tillbaka, ruset av ilska. Jag går med raska mot Sebastians hus.
Tårarna börjar rinna ned för mina kinder, men jag får aldrig känslan av att jag grinar, utan dom bara rinner och rinner, alldeles iskalla tårar, men jag känner ingenting. Får en känsla som om någon inom min sörjer men jag kan inte ta del av det, jag känner mig helt känslokall. Skorna och byxorna är helt leriga håret är stripigt efter allt regn, när jag nu kommer fram till Sebastians lägenhet, jag vet precis hur jag ska göra jag tar brandstegen upp till 6e våningen och klättrar över betongkanten för att sedan befinna mig framför Sebastians dörr. Jag plingar på en gång, sedan en till och en till.....och en till, nu hör jag att Sebastian står vid dörren, kolven går om i låset och dörren öppnas lite, han öppnar den ännu mer och hinner bara säga; "Vad gö....." sen släcker jag honom med ett slag över käkbenet, han ramlar baklänges in i lägenheten, fötterna ligger vid dörrkaveln, jag tar tag i hans ben och skjuter in dom i hallen, stänger dörren och går in.
Jag lyfter Sebastians medvetslösa kropp in i köket sätter honom på en köksstol och hämtar silvertejp och en tennisboll från medicinskåpet. Jag binder hans fötter vid stolbenen riktigt hårt, sedan hans händer bakanför kroppen, jag stoppar tennisbollen i hans mun och tejpar runt hans huvud. Jag går till köksdisken och hämtar ett glas, sätter på kranen och fyller glaset med iskallt vatten, sedan kastar jag kallvattnet rakt i ansiktet på honom och han rycker till, och tittar upp och ser att han sitter fast och jag står framför honom med synål och tråd. Han skriker i panik, men ljudet dämpas av tennisbollen han har i munnen. Jag ställer mig alldeles framför honom han tittar mig rakt i ögonen med en blick som inte går att glömma, en hjälplöshet i blicken, en sorg... jag börjar sakta trä nålen genom hans ena näsborre, nu skriker han av smärta, jag fortsätter trä genom ena och ut genom andra och tillbaka på samma vis, precis som jag lärt mig på syslöjden i grundskolan. Jag ser hur allt hopp lämnar hans kropp, och tårarna bara rinner och rinner nedför hans kinder. Jag ser hur han sneglar snett uppåt bakom mig, jag vänder mig om och ser familjefoton, på honom och hans mor och far. Nu syr jag dom sista stygnen i genom hans näsa för att strypa luft tillgången, jag njuter av detta, känner hur stolt jag är inombords att jag lyckats med detta. Sebastian slutar grina och bara spärrar upp ögonen, och försöker skrika genom tennisbollen "Fan för dig", för att sedan sluta ögonen och göra ett sista försök till en andning för att sedan dö. Jag syr in i hans bröst och skriver "Röd död". Sedan beger jag mig ur hans lägenhet, går längst stengången på 6;e våningen, och öppnar trappdörren och börjar gå nedför trapporna, är ganska utmattad nu, alldeles blodig om händerna och har brosk under fingernaglarna, men jag bryr mig inte om det, jag har gjort vad jag ska göra, och påbörjat något som ska komma bli dom största seriemorden.
Väl hemma går jag in i köket och sätter på vattenkranen och fyller ett glas med iskallt vatten och dricker upp det, rör mig sedan mot övervåningen och sätter på duschen, för att duscha av mig allt, står under den kraftiga mellanvarma strålen av vatten och får som blixtar, nästan som att det svartnar till för ögonen i en sekund och jag börjar känna mig mer och mer yr, till slut svartnar det helt för ögonen och jag faller ihop och en dröm påbörjas, jag ser mig och Sebastian sitta under en stor Ék som befinner sig uppe på en liten kulle. Vi sitter och pratar, och jag tänker att det här har jag hört förut När jag tittar på mig och Sebastian och kommer på att vi suttit och pratat om just detta en månad innan Sebastian blev mördad. Jag börjar tänka, vad lyckliga vi såg ut och ler till. Sen vrider det sig i magen och jag ser blixtarna igen, nu är jag tillbaka till min barndom, hela släkten är samlad det är julafton, jag sitter i soffan, 12år gammal och fullt med paket runtom mig. Jag tittar runt i rummet och ser mormor farmor och alla mina kära släktingar, sedan vänder jag mig åt höger och ser mamma alldeles vid min sida, hon ler mot mig och säger; "Mycket paket va", vilket jag svarar väldigt nöjt; "Ja, tack!". Sedan vänder jag mitt huvud åt vänster och mitt hjärta stannar till, Axel sitter vid min sida, han vänder sitt huvud och tittar på mig och säger; "Vilken fin familj du har", jag ropar högt men det är som att min röst blir dämpad på något konstigt vis, jag hör min släkt prata i bakgrunden men min röst blir inte hörd. Vad gör du här, frågar jag Axel, han säger till mig "Älskar du din familj" jag svarar; "Ja, verkligen". Då säger han med den djupaste basrösten jag någonsin hört, se då till att du fortsätter vad jag påbörjat. Nu blixtrar det till igen och jag vaknar till på duschgolvet med hjärtat uppe i halsen, går ut ur duschen och tittar mig i spegeln, sköljer ansiktet med vatten och går in i mitt sovrum och lägger mig ner i sängen, efter ett tag somnar jag.
Nu kan man ju fråga sig, varför just mig?...varför valde Axel mig, är säkert en fråga som många ställer sig. Men jag vet inte svaret själv, så nu går vi tillbaka till min barndom och vi alla hjälps åt att försöka komma på varför Axel valde just mig.
15år tidigare, jag är här 6 år gammal, och jag sitter vid frukostbordet med min mamma mitt emot, vi sitter och äter limpa med kokta ägg på. Hon ser väldigt glad ut medan hon sitter och surplar i sig sin nykokta kopp med kaffe. Jag lever ett liv som vilken 6åring som helst går i första klass livet har knappt börjat och jag vet verkligen inte vad 5*5 är.
10år tidigare, är nu 11år gammal, och det hela börjar med att vi sitter vid middagsbordet mitt emot min mamma igen, hon frågar vad jag ska göra idag jag svarar att jag inte vet, antagligen ska jag ut med någon kompis eller liknande svarar jag, hon svarar bara okej. Sedan säger mamma;"Pappa jobbar i gruvan idag", jag frågar hur går det för dem där, vilket hon svarar; "Dom har hittat en ny tunnel".
Min pappa jobbade i olika gruvor och med uråldriga hus, han var väldigt intresserad av gamla saker, och att ta sig an nya utmaningar hela tiden så har var inte hemma så mycket, knappt något på helgerna heller, och nu när dom hittat en gruva mitt ute i skogen så var han helt fast vid den. Pappa pratade inte så mycket om sitt jobb, men en kväll när jag var 7 eller 8, låg jag i sängen och bara tittade rakt upp i taket, sedan hör jag hur ytterdörren öppnas, hör hur mamma börjar prata och hon låter väldigt förtvivlad, sedan hör jag pappa sucka till sen blir det bara tyst, och min dörr åker upp, vet inte hur men sedan känner jag en kalluft gå genom rummet. Det var efter denna kväll pappa började vara borta mer och mer och mamma blev mer och mer nedstämd. Sedan när jag var 12år så dog min pappa i ett av dem uråldriga husen han arbetade med, dem säger att det var ett olycksfall, att han ramlade ner från en ställning när han skulle upp på vinden på huset. 2.5vecka efter det här så hör min mamma mig prata från mitt rum, och det är då och går in till mitt rum och märker att jag pratar med gubben i taket, och det här upprepas varannan kväll, tills hon inte längre orkar gå in och fråga vem jag pratar med. Jag kunde ligga i timmar och bara prata och prata med gubben i taket, jag vet inte varför jag gjorde det, det förblir ett mysterium.
FORTSÄTTNING FÖLJER FRÅN MIN BARNDOM.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | theodorr95 - 3 sep 11 - 22:41- Betyg:  | Sjukt bra! :O :D
// Kram Theo :) | | MyNameIsDevil - 14 jul 11 - 01:37 | | skitbra! du kan gärna mejla när nästa del är ute :) | | TH-Lower - 6 jul 11 - 20:10 | | Hmm, intressant! Mejla när nästa del finns ute! ^^ |
|
|
|
