Det perfekta mordet. |
Jag vill bara nämna att jag skrev denna novell för något år sedan i min kurs engelska A. Vi fick en uppgift att skriva om det perfekta mordet. Så denna är alltså ursprungligen skriven på engelska.
--------
Jag vet vad som kommer att hända idag. Först kommer han att slå mig med sin högra hand, formad som en sten och även hård som en. Sedan kommer han att slå mig med sin vänstra hand, inte lika hårt som med den högra, men fortfarande hårt nog för att få mig att snubbla och till slut ramla omkull. Efter det kommer han att ropa på sina vänner, för när jag är nedslagen och ligger på marken, då är det okej att börja sparka på mig. Jag kommer att försöka skydda mitt huvud med mina armar, förhoppningsvis kommer jag klara av det, men jag kan aldrig vara helt säker på den saken. Ibland bestämmer de sig för att dra bak mina armar bakom min rygg och sedan slå mig i magen. Jag antar att jag borde vara van vid det här nu, för det har varit min verklighet sedan fem år tillbaka. Jag tror dock inte att man någonsin blir van vid att bli misshandlad och förödmjukad. Jag vet inte om man någonsin kan bli van vid att dö om och om igen, dag efter dag. För jag dör lite varje dag. Min själ blir långsamt mördad och min hjärna och mitt hjärta begår kollektivt självmord. Snart kommer det inte finnas något kvar, mer än ett tomt skal identifierat som en kropp.
Jag vet mina mobbares fullständiga namn. Jag vet var de bor och hur gamla de är. Jag tror jag vet mer om dem än vad de vet om mig. De är alla arton år, alltså lika gamla som jag. Mike kallas killen som började med allt det här; kalla mig fula namn, slå mig, ta min skolväska och kasta iväg den, förstöra mitt skåp och att oräkneligt antal andra saker. Hans fullständiga namn är Mikael Nelson Atwood och han bor med sin mamma och två äldre bröder, inte långt ifrån var jag bor här i utkanten av London. Mikes pappa avtjänar ett straff på tre år, men jag vet inte vilket brott han har begått. Jag antar att Mike är den där typiska gangsterkillen, med tatueringar och familjeproblem. Hans två bästa vänner heter Rick Shayne Carter och Rob Terry Stuart. Mina tankar om Rick lyder följande: Han vill egentligen inte skada någon, han vill inte slå mig och svära åt mig, men han gör det ändå. Han tror nämligen att det får honom att se cool ut. Han bor tillsammans med båda sina föräldrar och är väldigt duktig i skolan. Jag tror att jag hatar Rick mest, för han skulle kunna vara en så bra kille om han bara vågade bryta sig loss från Mike och Rob. Rob är den där korkade killen som ger fan i skolan och människorna runt omkring honom. Han bor hos sin moster och hennes man, för hans föräldrar är tyvärr döda. De omkom i en bilolycka när Rob bara var fem år gammal. Jag antar att jag borde tycka synd om honom, men det kan jag inte. Att inte ha några föräldrar ger dig inte rätten att göra någon annans liv till ett helvete. Mike, Rick och Rob, de är alltid tre och jag är alltid ensam. Det är alltid sex aggressiva knytnävar mot två beskyddande armar. Jag hatar dem, men jag hatar mig själv ännu mer för att jag inte gör något åt det helvete till liv jag har.
Jag sitter i skolkorridoren. Den stora klockan å väggen framför mig talar om att om ungefär två timmar kommer jag att se mitt liv passera revy i händerna av tre unga killar. Klockan är nu ett och min lektion börjar om en halvtimme. Jag sitter helt ensam då ingen tycker om att bli sedd tillsammans med mig. Jag förmodar att det är omöjligt att tycka om någon som har glasögon, tandställning, blek hy och rött hår. Jag antar att det är enklare att slå någon som är spinkig, än att slå någon som har muskler och jag har definitivt inga muskler. Jag kan inte hjälpa att tänka på hur mitt liv skulle ha varit om jag hade haft ett annorlunda utseende, en annan personlighet. Kanske skulle jag ha några vänner då, om jag såg ut mer som de andra killarna i min klass. De har alla brunt, svart eller blont hår, perfekt hy och ingen av dem saknar ett uns av självförtroende. Om det hade gjort någon skillnad, skulle jag ha kunnat döda för att få vara någon annan än just mig själv.
Två timmar senare känner jag den första näven i mitt ansikte. Mina glasögon ramlar av och slår i marken. Utan mina glasögon är jag nästintill blind, vilket gör det anmärkningsvärt svårare för mig att försöka försvara mig själv.
”Hur känner du dig nu, din fula jävla skit?!”, skriker Mike i mitt vänstra öra och lämnar kvar en irriterande, ringande ton. Han skrattar åt mig och slår mig i magen. Jag faller ner på knä, ber honom tyst att sluta upp med det här.
”Arton år gammal och du kan inte ens stå upp för dig själv”, suckar han och skrattar återigen, fast mer hånfullt den här gången. Jag försöker hitta mina glasögon, men samma sekund som jag finner dem får jag en spark i ansiktet. Min näsa börjar blöda och återigen tappar jag dem.
”Rob, Rick! Kom hit!”, hojtar Mike. Nu börjar den roliga delen för dem. Jag sluter mina armar tätt om mitt huvud och rullar ihop till en liten boll. Jag är en mänsklig slagpåse och jag vet att de inte kommer sluta förrän jag är på väg att svimma eller tills någon säger åt dem att sluta. Ingen har dock sagt till dem innan och jag är säker på att ingen någonsin kommer att göra det. Om någon trots allt gör det, så tvekar jag på att de kommer sluta ändå. Om och om igen känner jag deras fötter mot min kropp. Jag märker något vått mellan mina ben, förnedringen av att jag har kissat på mig får mig att vilja gråta.
”Åh jävlar, Mike, titta!”, Rob skrattar och pekar på mig. Han har lagt märke till mina blöta ben också.
”Åh jävlar!”, svarar Mike. ”Du är den mest patetiska, äckligaste person jag någonsin har sett!”, säger han till mig och sparkar mig i bröstet. Jag tappar andan i några sekunden och jag känner hur tårarna börjar rinna nerför mitt ansikte.
”Sluta! Sluta för guds skull!”, hör jag långt bortifrån. Det är en tjejs röst, men jag känner inte igen den. Helt plötsligt upphör sparkarna och slagen och jag känner en varm kropp ovanpå mig.
”Vem i helvete är det?”, hör jag någon säga, jag tror det är Rick, och jag börjar inse att personen som ligger uppe på mig just har räddat mig, för nu. Hon håller sina armar runt mitt huvud och skyddar min kropp med sin egen. Vi ligger så i en minut eller två. Jag hör hur alla, Mike, Rick, Rob och publiken, börjar gå därifrån. Hon hoppar upp på fötter och jag vänder mig hundraåttio grader så jag ligger med mitt ansikte vänt uppåt, ryggen mot asfalten.
”Jag antar att dessa är dina”, säger hon och ger mig mina glasögon. Det är en spricka i det vänstra glaset och ett av skaften saknas. Ingen överraskning för mig att de är trasiga direkt. Hon hjälper mig upp på fötter och sedan tittar hon på mig med ögon fyllda av medkänsla. Jag ser tillbaka på henne, blygt, men jag kan inte minnas att jag någonsin har sett henne förut. Hon frågar hur jag mår och jag svarar med en lögn.
”Jag mår fint”, säger jag och torkar min blödande näsa med baksidan av handen.
”Jag tror dig inte”, säger hon bara.
”Jag är okej”, säger jag. Hon torkar bort en tår på min kind, vilket får mig att rygga tillbaka. Jag är inte van vid mänsklig närkontakt, inte av den här sorten i alla fall. Mina föräldrar har aldrig sagt att de älskar mig, de kramar eller pussar aldrig mig. De jobbar alltid och har ingen tid över för mig.
”Jag menade inte att skrämma dig”, säger hon och låter lite nervös. Jag nickar men svarar inte henne med några ord. Sanningen är den att jag inte vet hur man pratar med någon annan, speciellt inte en tjej. Jag kan inte ens finna ord för att tacka henne för att ha räddat mig från Rick, Rob och Mike.
”Jag heter Carol”, säger hon. ”Vad heter du?”
”Sean”, svarar jag och väntar på ett hånfullt skratt, men det kommer aldrig. Hon ser mig rakt i ögonen och nickar med ett leende på läpparna.
”Okej, Sean”, säger hon. ”Jag måste gå hem nu, är det säkert att du är okej?”
Jag nickar och ler lite, sen ser jag henne gå iväg medan jag står helt stilla. Jag vågar inte ens andas, rädd för att jag kommer att förstöra stunden, rädd för att jag ska vakna upp och inse att det inte var något annat än en dröm. Det är ingen dröm, det är verkligheten, men jag kan inte tro det.
Nästa dag går jag till skolan med lite mer hopp än förut. Jag har drömt om Carol och det får mig att le. Hennes honungslena röst, hennes bruna, raka hår och hennes bruna, snälla ögon är som fastklistrade på min näthinna. När jag kommer fram till skolgården ser jag Carol, men hon är inte ensam. Det är tre killar som omringar henne. Hon ser rädd ut och jag blir arg då jag förstår att det är Rob, Mike och Rick som omringar henne. Jag ser hur Mike greppar tag i hennes handled och hon börjar gråta. Jag har inte modet att gå fram och säga åt dem att sluta, jag står bara still och ser hur de slår henne i magen. När hon faller till marken tar något inom mig över, en gnutta mod. Jag springer det fortaste jag kan emot dem, men snubblar över mina egna fötter och ramlar. Jag hör hur mina tre mobbare börjar skratta åt mig.
”Vad gulligt!”. säger någon av dem. Alla skrattar åt mig, förutom Carol, hon gråter. De drar upp mig från marken och knuffar in mig i närmaste vägg. Mike är två centimeter från mitt ansikte, jag kan känna hans anderdräkt. Det luktar som om han inte har borstat sina tänder på minst en vecka.
”Är det där din flickvän?”, frågar han och nickar åt det håll där Carol ligger. Jag kan inte svar, jag är paralyserad av ilska och skräck. Han spottar mig i ansiktet.
”Svara mig!”, skriker han. Hans ögon är som två brinnande hål och min kropp börjar skaka. Jag ångrar att jag gick till skolan överhuvudtaget. Jag ångrar all lycka, allt hopp och all lättnad jag kände tidigare, för det känns tusen gånger värre nu än vad det brukar.
”Nej, hon är inte min flickvän”, svarar jag tyst, nästan i en viskning.
”Nå, då bryr du dig väl inte om att Rob gör det här”, säger han och jag ser hur Rob sätter sig ner bredvid Carol och kysser henne. Jag ser hur äcklig hon tycker att han är och jag vet att han bara gör det för att jävlas med mig.
”Sluta!”, säger jag högt, utan att veta varifrån allt mitt mod plötsligt kommer ifrån. I nästa sekund ligger jag på marken. Mike sparkar och spottar på mig. Jag är van vid det här, men det känns hundra gånger värre nu, för jag ser Carol ligga precis bredvid mig. Hon gråter och jag ser hur rädd hon är. Jag önskar att hon aldrig hade räddat mig igår, för om hon hade låtit bli, hade hon kunnat känna sig helt säker nu. Om hon inte hade räddat mig, hade Rick, Rob och Mike inte skadat henne överhuvudtaget. Jag ser hur hennes näsa börjar blöda och något inom mig dör då hon skriker efter hjälp.
Efter att ha tagit emot några fler sparkar mot huvudet blir allt svart. Jag känner ingenting längre och när jag vaknar upp igen är jag på ett sjukhus. Jag vet inte vad klockan är, men det är mörkt utanför fönstret. Mamma sitter bredvid mig, pratar med mig då hon ser att jag vaknat, men jag kan inte höra något förutom en irriterande, ringande ton. Hon börjar gråta och håller min hand så hårt att det gör ont. En doktor kommer in och han skriver en lapp till mig. Det står att jag inte hör något på grund av de upprepade sparkarna mot mitt huvud. Jag skriver en lapp tillbaka till honom, där jag frågar om jag kommer att vara döv i resten av mitt liv. Han svarar att han inte vet, sedan ber han mig berätta vem som gjorde det här mot mig. Någonstans inom mig vet jag att det inte spelar någon roll om jag berättar för honom, så jag struntar i det. Jag sluter mina ögon igen och önskar att Carol är okej. Jag vet dock att hon aldrig kommer att bli okej, inte efter vad som hände tidigare idag. Man kan inte radera dessa minnen och det är det som gör mest ont.
En månad senare sitter jag i mentalsjukhusets korridor. Jag kan fortfarande inte höra något, men den stora klockan på väggen framför mig berättar att om ungefär två timmar kommer mina föräldrar och besöker mig. Jag har inte hört något från Carol än, men mamma säger att hennes familj flyttade till en annan del av London. Jag kommer förmodligen aldrig få se henne igen, vilket gör ont. I mina drömmar är hon en ängel som räddar mig från alla monster. Jag antar att det var det hon var i verkligheten också, min skyddsängel. Jag sitter på golvet, stirrar blint på klockan på väggen och räknar varje sekund. Den ringande tonen i mina öron gör det omöjligt för mig att sova och jag slår mitt huvud tyst mot väggen bakom mig. Jag kan knappt minnas mitt eget namn och jag känner ingenting längre. Det finns inget kvar av mig, utom ett tomt skal. Jag blev mördad och Rick, Rob och Mike är mina mördare. De dödade min själ och fick mitt hjärta att begå självmord. Jag är död, men ingen ser det. Jag antar att det perfekta mordet är det osynliga mordet. Det perfekta mordet, är att döda någon psykiskt.
|
| Kommentarer | | kaffekick - 5 jul 11 - 17:47 | | visst bra ju! |
|
|
|
