När alkoholen tar vid |
Denna skrev jag mest som slarv, ett tidsfördriv ungefär.
Om jag får säga det själv tycker jag att denna novell sätter ett exempel på "hata synden, älska syndaren",
då ett barn har i bakhuvudet att man älskar sina föräldrar, nästan vad de än gör.
Man älskar dem inte för vad de gör, utan trots det.
________
Jag visste inte vem hon var längre. Kära mamma, min konstant skinande sol. Det slog slint, hon lät sig dricka bort ångesten. Jag var nog åtta när jag sist såg henne nykter.
Jag minns midsommaren året efter det. Mamma och pappa hade gäster över helgen, och det var ett väldans ståhej. Jag, brorsan och min jämnåriga kusin satt i mitt rum på vinden och lekte med brorsans bilar.
Jag körde den blåa porschen runt runt över trägolvet. Men jag lät inte. Jag brummade inte, jag tjöt inte och jag skrattade inte. Jag sladdade inte med den blåa och lät pipljud slippa ut. Tyst satt jag där och körde bilen fram till mattkanten och tillbaks som för att skjutsa iväg ångesten och gråten. Jag hörde att hon drack. Hon skrek och slog till med sina sylvassa kommentarer och runda ord.
Mamma hade druckit varje kväll hela året och jag orkade inte höra på det mer. Hon var aldrig sig själv när hon drack. Jag gillade det inte.
Hon skulle ju alltid vara den där glada mamman som frivilligt hämtade upp en från skolan en regnig dag fastän man kunde gå. Den där mamman som alltid serverade fika när ens kompisar var där. Hon som satt och klappade mig och min bror på huvudet när vi var trötta, sjöng för oss och skrattade sådär klingande. Jag minns inte exakt hur hon skrattade, men det var klingande. Som fågelkvitter.
De enda skratt hon yttrade nu var de hånande skratten när hon kommenterade någon med sin syl, eller när skadeglädjen uppkom. Det var inte mamma.
Den där kvällen när jag, Eddie och Sophie satt på vinden med bilarna, var det bara sådana där skratt. De där elaka skratten. Hon lät som en skrattmås, men lika hotande och skräckinjagande som en storlom. Jag ville tycka synd om henne, hon var ju ledsen och det var därför hon drack så mycket och så ofta. Jag ville gå ner och krama henne och säga att allt skulle bli bra. Men jag vågade inte. Hon kunde ju lika gärna slå mig på käften och säga åt mig att gå därifrån. Eller så kanske hon skulle börja gråta? Jag gillade inte när hon grät. På senare tid var jag van; hon grät varje kväll när hon satt själv framför teven med sina vinflaskor.
En sen kväll, ungefär tre år efter mammas och pappas skilsmässa, när jag kom hem från en kompis blev jag bemött av en trött, ledsen och varnande blick från Eddie. Hans ansikte såg så utmattat ut; han som brukade stråla med sitt färgglada leende även när allt gick åt helvete, stod nu där alldeles tyst och svartvit. Det enda ljusa runtom honom var det blonda håret som var lite för långt för att det skulle klassas som anständigt hos en pojke. Hans annars så vackert skinande aura såg mer urtvättad ut och hängde där, inte flög omkring som annars. Något hade förändrats.
Jag gick mot vardagsrummet där mamma självklart satt med teveljudet på skadande hög volym. En urdrucken och en halvfull vinflaska stod på soffbordet, och glaset stod i hennes slappa och sorgsna grepp. Hon var liksom Eddie alldeles grå, men det hade hon varit sen flera år tillbaka.
Hennes numera mörka ögon hittade mig. Hon stängde av teven.
"Kristian" pep det till bakom vinglaset. "Kristian, kom hit" pep det sen.
Tveksamt stegade jag igenom det mörka rummet och satte mig i fåtöljen bredvid soffan mamma ockuperat.
"Kristian" upprepade hon, flera gånger om. Hon suckade sorgset och med sin spruckna stämma sa hon ännu en gång mitt namn. "Kristian, min söta lilla Kristian. Du växer".
Hon försökte sig på ett leende: det såg mest ut som ett varggrin.
"Kristian, du är så söt. Kristian, min Kristian". Sättet hon upprepade mitt namn på fick mig att tro att det var som för att påminna sig om att inte glömma bort det, glömma bort mig.
"Du hjälper mig alltid. Älskade lilla Kristian... Du är mammas lilla ögonsten, du vet det va?"
Känslan av att någonting hade förändrats kom tillbaks och viskade välkommen hem i mitt öra. Hon hade lagt undan sylen, när skulle hon ta fram den?
Nu öppnade hon munnen som för att säga något, men efter några sekunder stängde hon den igen.
Mamma lutade huvudet bakåt och suckade. Trots att jag inte riktigt vågade fick jag ur mig några stappliga ord.
"Mamma... Jag älskar dig."
De sorgsna ögonen fylldes med tårar när de mötte min blick. Ett sprucket "förlåt" pep ur henne och jag visste inte vad hon bad om ursäkt för. För att hon var ledsen?
"Jag älskar... Kristian, jag älskar dig också. Förlåt, förlåt så hemskt mycket", och en sprucken tår trillade ner och försvann snabbt ner under hennes haka. Hon tog ännu en klunk vin, ställde ner glaset på soffbordet och nickade mot en tom tablettkarta på golvet. Jag ville inte veta exakt vad det var; jag fick en enorm klump i magen.
Vad är det där, mamma? Vad har du gjort? Vad kommer hända nu? var frågor som jag så gärna ville ställa, men jag tänkte att så länge det inte nämndes så hade det inte hänt.
Mamma tog en sista klunk av vinet och la sig till rätta i soffan. Hon mumlade mitt namn med sin trasiga röst och jag satte mig på knä på golvet bredvid henne. Jag kramade hennes hand, jag kysste hennes hand och hennes blöta kinder. Tårar rann även nerför mina. Killar gråter inte, men i just den stunden bredvid mamma i det mörka vardagsrummet med den starka vinlukten var jag bara en liten pojke. Det var okej att gråta.
"Mamma, snälla. Jag älskar dig. Lämna mig inte, jag älskar ju dig!" viskade jag mellan snyftningarna. Rösten bar inte ordentligt och mina händer om mammas skakade. Jag kysste hennes panna och bad en trasig bön.
"Snälla, lämna mig inte. Inte nu. Jag vill inte vara själv! Jag behöver dig, lämna mig inte!" grät jag.
Men mammas bröstkorg rörde sig inte längre.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Zahara96 - 5 jul 11 - 19:19 | | Väldigt rörande och välskrivet! | AnnizhPannizh - 5 jul 11 - 11:15- Betyg:  | Åh gulasch soppa vilken UNDERBAR historia! Eller rättare sagt
UNDERBART skrivet! Rysningar över hela kroppen.
Du vet liksom hur en alkis mamma beter sig, därför blir hela historian
verklig.
Hur hon skrattar när hon är full, hennes oförutsägbara humör. ALLT.
Sluta aldrig skriva. Du är jätte duktig |
|
|
|
