Världen med dig [Del 12] |
Nu har jag äntligen fått tummarna loss och börjat skriva igen.
Så här har ni del 12!
Kommentera och ge kritik, thanks!
__________________________________________ ____________________
-Vet du, Erik? Frågade jag.
Han drog på munnen.
- Att jag är fantastisk? Att jag är världens bästa mattelärare? Japp, det visste jag, svarade han.
Jag tog hans hand och höll den hårt medan jag suckade djupt åt hans falska självförtroende. Jag skakade på huvudet och drog in hans doft.
- Nepp, inget av det där.
Jag skrattade tyst, detta skulle bli roligt.
- Vad visste jag inte då? Frågade han och kastade ett ögonkast på mig.
Jag såg upp på månen och solade i månljuset.
- Det skulle du allt vilja veta.
Han höjde ett ögonbryn åt mig.
- Ja, det skulle jag. Om det nu finns något jag inte vet.
Jag flinade och kände hans puls slå mot min hand. Jag snuddade hans arm med fingertopparna och drog försiktigt de upp till armbågen. Hans puls slog fortare.
- Gissa, log jag.
Han suckade tungt.
- Aileen, jag...
Han avbröt sig när han såg mitt ansiktsuttryck. Jag hade pressat fram mina mest bedjande ögon, ett snett leende och min charmiga utstrålning. Jag ville att han skulle gissa. Annars skulle det inte bli roligt. Och jag kände för att ha roligt just nu, det var trots allt min bal. Han gav upp ett frustrerat läte och släppte min hand.
- Det där borde, ärligt talat, bli förbjudet, sa han och puffade till mig med sin högra hand.
Jag skrattade och grävde ner mina fingrar i den ljusa sanden.
- Vad du än vill, svarade jag. Gissa nu.
Jag såg skuggan av ett leende som gömde sig i mungipan.
- Vad ska jag gissa på då?
Han såg på mig med glittrande ögon.
- Det vet väl inte jag. Det är ju du som ska gissa.
Detta skulle bli roligare än jag föreställt mig.
- Okej då. Att jag är bäst och underbar? Det vet jag.
Jag suckade och slog till honom på hans ljusa arm.
- Självförtroende har du dock gott om.
Han satte på sitt läraransiktuttryck och satte näsan i vädret.
- Det är faktiskt bra med självförtroende, sa han. En undersökning har visat att de människor som har mycket självförtroende, lyckas minst 60% bättre i skolan än de som inte har det.
Jag stönade och satte armarna i kors på bröstet.
- Hallå, det är faktiskt inte skola nu, det är bal!
Han höjde ett ögonbryn.
- Det är du som umgås med en lärare.
Jag knep ihop munnen och blev sur.
- Nej, det är du som umgås med en elev.
Jag kan inte fatta att jag verkligen blev arg på grund av detta.
Han förstod att jag var arg långt innan jag själv hade förstått det. Jag kunde inte ta detta på allvar. Eller?
- Du behöver inte bli arg, sa Erik tyst och rörde vid min arm.
- Håll tyst, fräste jag.
Han höll faktiskt tyst utom ett visst Herregud. Jag borde verkligen ta hjälp för mina humörsvängningar. Jag visste också att jag var elak mot Erik som tog ut det på honom. Det var inte ens något att bli arg för. Efter några minuter drog jag ett djupt andetag.
-Förlåt. Kvinnliga hormoner, du vet, sa jag och såg på honom.
Han log lättad.
- Du är förlåten. Fast jag tror mer att det är Aileen-hormoner som spelar roll här.
- Du sa... vadå?
Jag kunde inte tro att han precis hade sagt sådär.
-Kom igen, det var ett skämt.
Jag blängde på honom och fnös.
- Jaja.
Han log och kramade om min axel.
- Jag visste att du skulle förstå, sa han med en tillgjord stämma.
Jag log.
Det var tyst en stund. Vi satt var och en och tänkte på sitt. Ett tag såg Erik faktiskt sorgsen ut och jag skulle gett mycket för att få veta vad han tänkte på.
- Vad är det? Frågade jag.
Han ryckte på axlarna och ansiktet blev likgiltigt. Han log ett fejkat leende.
- Inget speciellt.
Som vanligt skulle han inte ens komma på tanken att släppa in mig, öppna sig för mig. Jag var trots allt bara en elev.
-Jag tycker inte om det där, sa jag och såg argt på honom.
Han gjorde sitt fejkade leende ännu större.
- Vad tycker du inte om?
Jag såg på honom och höjde mina ögonbryn.
- Du vet, du släpper inte in mig, sa jag.
Han slutade le.
- Jag har visst då släppt in dig, i mitt hus, till exempel, utbrast han.
Jag såg trött på honom.
-Du vet att det inte är det jag menar. Jag menar öppna dig för mig. Berätta vad som är fel. Det gör du aldrig fast jag alltid berättar för dig.
Jag vände mig mot honom.
- Du vet att det inte är så, sa han.
Jag slog ut med händerna i en uppgiven gest.
-Det är det jag inte vet. Jag vet ingenting om dig, för du berättar aldrig något.
Han slog ner blicken och såg ledsen ut.
- Jag kan inte göra det, det ligger inte i min natur att berätta för andra, sa han.
Jag såg frustrerat på honom.
-Och du tror det ligger i min natur, att berätta, menar jag? Frågade jag,
Han såg ut över havet.
- Det gör det, annars skulle du inte berättat för mig.
Jag kände att jag ville gråta. Varför? Varför ville han inte förstå mig?
- Jag berättar för dig, sa jag tyst. För att jag litar på dig. Förstår du det?
Han såg snabbt på mig innan han återigen vände ut blicken till havet. Jag ville banka lite vett i honom. Varför kunde han förstå så mycket annat men inte det här? Det som är så viktigt? Varför ville han inte släppa in mig, till sig? Varför förstod han inte?
Han nickade långsamt.
- Jag förstår, svarade han kort.
Jag väntade på en fortsättning men den kom aldrig.
-Och? Frågade jag,
Han ryckte på axlarna och tänkte inte prata mer.
-Inte ens nu. Inte ens nu, mumlade jag.
Han vände sin stadiga blick till mig.
- Aileen, du kan inte begära att jag ska kunna ändra mig själv, hela min uppfostran och vad jag har fått lära mig är rätt eller fel, på mindre än fem minuter. Det kan du inte. Jag kan försöka, men det kommer inte att hända inom den snaraste tiden. Du kan inte det. Jag kan inte.
Jag vände bort blicken från honom.
- Okej, svarade jag lika kort som han hade gjort innan.
Han såg förvånat på mig.
-Okej? Sa du bara okej?
Jag såg förbryllat tillbaks på honom.
-Vad då bara okej?
Han satte handen under hakan för att lyfta upp hans huvud.
- Du brukar aldrig ge med dig så fort, inte på bara några få minut... Han avbröt sig själv. Är du sjuk?
Det släppte spänningen som farit omkring oss som elektriska strömmar. Jag började skratta.
- Sjuk? Du kan inte mena allvar, skrattade jag. Fast jag hade sett att han hade varit fullt allvarlig.
Han rufsade till mig i håret.
- Du är för rolig du, sa han och log. Ett stort, fullt äkta leende och jag besvarade det. Hans mörka ögon glimmade.
Han ställde sig upp, borstade bort sanden från hans kläder och räckte sedan mig en hand för att hjälpa mig upp.
När jag stod upp, fri, så mycket det gick, från sanden så neg jag och sa:
- Du har min tacksamhet, min herre.
Han bugade stort.
- Mitt nöje, min dam.
Vi log mot varandra och började gå tillbaka till lokalen där balen ägde rum.
När vi gått en stund, kastade han ett ögonkast på mig.
-Vad var det förresten som jag skulle veta? Eller inte veta, kanske det var.
Jag log stort, för nu kom det roliga. Jag ryckte på axlarna.
- Jag har absolut ingen aning.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eme_96 - 5 jul 11 - 17:04- Betyg:  | | bra! :) mejla nästa! | | thegirlfromabove - 5 jul 11 - 13:59- Betyg: | | Bra, mejla nästa |
|
|
|
