Rör dig i mitt huvud. |
Jag mår dåligt. Gråter.
Varför gör jag det här?
Alltid samma sak:
Steg 1/Person #1:
Hans ex.
Jag kan inte hjälpa det, men jag går in på din profil,
du är så himla mycket finare, trevligare, förmodligen mer godhjärtat än vad jag är.
Så varför går han inte tillbaka till dig?
Jag blir fruktansvärt osäker, avundsjuk och illa till mods.
Steg 2/Person #2:
Min föredetta bästa vän.
Jag söker efter din profil.
Du finns aldrig. Du blockerade mig av okänd anledning.
Du är fortfarande vän med mina vänner och det stör mig lite att jag inte kan gå in på din profil precis som alla andra.
Jag vill fortfarande veta vad du gör. Vad du känner.
Jag vet inte varför.
Jag saknar inte dig alls. Jag avskyr det du gjorde och jag ångrar inte en sekund att jag sa upp dig som vän.
Men av någon anledning så finns du kvar.
Kanske för att du gav mig ett liv jag bara kunde drömma om.
Här blir jag nostalgisk, en gång trodde jag på att det fanns gott i alla människor.
Du bevisade motsatsen när du, den som betydde mest för mig, som aldrig skulle svika mig och som jag alltid kunde prata med, högg mig i ryggen tills jag vred mig i smärtor, då sparkade du mig i magen och spottade mig i ansiktet.
Så nej, det finns inte enbart godhet i människan.
Steg 3/Person #3:
Min nuvarande bästa vän.
Jag går in på din blogg.
Din blogg som egentligen bara är till för dig.
Där du skriver allt. Alla känslor, alla tankar.
Ibland nämner du mig. Även om du inte skriver mitt namn så vet jag precis när det handlar om mig.
Du skriver om hur dåligt du mår.
Här börjar jag gråta. Alltid.
Hjälplösheten jag känner när jag, varje gång jag klickar mig in på din blogg, inser att jag faktiskt inte kan hjälpa dig.
Hjälplösheten är det ända, i hela världen, som kan få mig att gråta.
Steg 4/Person/er #4:
Brukar bli min idol, min pojkvän, eller någon annan som jag håller väldigt kärt.
Dom har det alltid bättre än mig, skriver uppmuntrande ord till de som läser.
Här kommer skammen.
Jag skäms över hur avundsjuk jag blir på att dom har det "bra".
Jag vet mycket väl att dom har mörka perioder i sitt liv som dom helst vill glömma, som ibland bubblar upp. Som inte går att stoppa.
Jag vet att deras mörka perioder antagligen är värre än vad jag känner just nu.
Därför skäms jag.
Steg 5:
Jag skriver. Skissar. Sitter och vaggar, lyssnandes till någon form av nostalgi-musik.
Sedan försvinner det.
Utan att jag vet varför eller när det händer.
Känslan efteråt är surrealistisk.
Finns jag?
Eller; finns det jag nyss upplevde, på riktigt?
|
| Kommentarer | | tjejenfin - 5 jul 11 - 00:44 | det är känslor och dom är verkliga.. jag kan relatera till detta
vet hur hämskt det är att känna dessa "förbjudna känslor"
men vi är människor och är så vi gör. känner och lever..
du har en fantastisk förmåga att beskriva så du vet! =) ta hand om dig! |
|
|
|
