Han, osv. |
När man precis har insett hur ens liv strävar efter
att få någon annans liv, hur kan man kunna leva sitt
egna liv själv?
Alla vi strävar efter något, men hur ska vi kunna våga
chansa på att ge upp hela sitt liv, efter något eller någon
som aldrig är helt komplett?
Någon som aldrig har funnits där bland det svarta eller vita.
Någon som aldrig givit dig tillit och tillåtelse att komma
för, eller mindre nära dig.
Eller låtit dig få känna dig som en del av honom,
hans liv, hans strävan, hans mål, hans älskling.
Att du aldrig fått känna dig som hans egna,
eller fått känna dig som det han verkligen vill ha.
Vågar du lita på honom, när alla andra har svikit dig
och lämnat dig utan att få något förklarat?
Vågar du se honom i ögonen, och få sanningen berättad
ur hans förseglade läppar, hur ont det än gör?
Vågar du se honom ge bort sig själv till en idiot gjord
av glas?
Vågar du ge dig själv till honom?
Vågar du älska honom?
|
|
|
|
