Vad du lärde mig om liv (oneshot) |
Min blick vill ut i solen. Vandra över de dammiga snöhögarna och landa någonstans i den eldfärgade horisonten. Men jag förmår mig inte riktigt till att låta solen träffa min näthinna, vågar inte se mina konturer bli till liv i vårljuset. För blicken i nacken skrämmer mig, den blick som begränsar mig och tvingar mig till att sitta här, på en hård stol så instängd i mig själv. Trots att väggarna är evigt vita så är det här stället det mörkaste i världen. Som en kall natt i december.
Ett ljud träffar mig, ett ljud jag inte hört på länge. Jag blir förvirrad och vänder mig om för att se efter. Det kvittrar i korridorerna, studsar mellan väggarna som ett eko, och jag kan riktigt höra hur folk tystnar för att lyssna. Lyssna och känna. Kanske fånga en glimt lycka och behålla den längst in under revbenet, där inga giriga fingrar når.
Så kliver han in, en vacker pojke med glitter i ögonen. Det var länge sedan jag såg någon glittra, men han gör det. Han riktar blicken mot mig och ljuset träffar honom som i en film. Han ler.
Jag inser hur dum jag måste se ut som bara stirrar, så jag försöker tvinga fram ett leende. Men det känns som om huden ska lossna. Han knäcker med fingrarna och blinkar mot mig, som om vi hade en hemlighet. Sedan försvinner han, någon personal föser iväg honom mot sällskapsrummet och mumlar något oförståeligt.
Han lämnar ett ljus efter sig. En slags energi som gör mig vild och jag vill veta vem han är. Han kan ju knappast vara en ny patient, nya patienter varken skrattar eller glittrar. Oftast är de knäpptysta, tittar sig runt med avsmak i blicken och vill bara vara ifred. Jag var mest tom när jag kom hit. Den tomheten har hållit i sig och bosatt sig i varje andetag jag tar.
Jag kvävs fast tvärtom, och det gör ont.
Sköterskan bakom mig säger att det är dags att äta. Hon är rätt sträng och tråkig, men jag lyder. I början försökte jag vara kaxig och sa emot. Men jag har gett upp nu, insett att det inte hjälper.
Maten doftar faktiskt rätt gott och min mage börjar kurra, det är visst någon gryta med kyckling.
Redan när jag kliver in i matsalen vet jag, det är som om jag känner av honom. Men förmodligen beror det bara på att alla är lite extra tysta. Deras koncentration är riktad mot pojken med den gyllene auran, som glatt öser upp mat på tallriken. Han babblar om hur hungrig han är, att han brukade leva på torrt bröd och åh, det finns ju pålägg här. Jag blir tvungen att fnissa lite, men bara inombords såklart. Jag har tvingat mig själv att aldrig visa tecken på lycka utåt, i hopp om att någon ska förstå att jag aldrig kommer bli frisk här, aldrig lycklig här.
Jag slår mig ner vid ett ensamt bord, vill kunna fokusera helt på honom utan störande ljud i bakgrunden. Hans kroppsspråk är minst sagt unikt, alltid vilda rörelser, händer och armar åt alla håll. Så annorlunda mot vad jag är van vid. Så ser han mig och ler lite, och utan minsta tvivel i blicken skyndar han fram till mig och oj säger han när han ramlar ner på stolen och ler sådär klumpigt. ”Adam” Han sträcker fram handen mot mitt ansikte och jag blir så förskräckt att jag backar bakåt. ”Haha, förlåt...jag är så klumpig” säger han och biter sig lite i läppen. Sedan för han lugnt ner sin hand mot min, som ligger slött på bordet, tar upp den och skakar den lite försiktigt. ”Vera” Nästan viskar jag och känner hur jag rodnar. Han lägger ner min hand igen, ömt.
”Fint” tycker han och jag rodnar lite till.
Han pratar på, om allt möjligt och jag lyssnar så gott jag kan, säger ”mm” och ”jaha” ibland. Så stannar han upp lite, lägger huvudet på sned. ”Jag tråkar ut dig” han låter lite skamsen.
”Haha nej. Det är så härligt med lite...mänsklighet för en gångs skull” Jag ler. ”Det är rätt dött här.”
Han tar en stor tugga och nickar allvarligt.
Vi sitter kvar länge, märker knappt hur borden töms runt oss. Ignorerar personalens misstänksamma ögon.
Tydligen är det dags att gå nu tycker den tråk-stränga sköterskan och knackar på klockan. Adam lutar sig fram över bordet ”Du är speciell.” Han drar med handen över min kind, lätt som en viskning. Sedan försvinner han. Det gör lite ont i hjärtat, som om någon varit där och sytt ihop en gammalt sår. Men jag vill bara le.
Det är dags för samtal. Det är egentligen ett opassande ord för det. En psykolog som pratar, lite tystnad, lyssna på klockans ihåliga tickande, lite mer peppande psykologsnack och slut. Inte direkt givande. Personalen vill påstå att jag skulle få ut mer av det ifall jag pratade lite själv, berättade för dom. Men jag står inte ut med tanken att folk vet saker om mig, jag är hemlig ju.
Alla är inne på sina rum nu, förutom jag som vandrar längst den tomma korridoren. Ljudet av mina fotsteg leker med tomrummet och jag slänger en blick bakåt för att se om sköterskan står kvar, det gör hon. Det gör hon i för sig alltid, här har man inget privatliv inte.
Jag ska precis knacka på dörren till Håkan, min psykolog, men stannar upp med handen i luften. Någon snyftar där inne. Jag hör Håkan prata med lugn och förståndig stämma. Men jag kan inte urskilja orden. Jag vet att det är fel, men jag blir så nyfiken att jag inte kan stå emot, så jag placerar örat försiktigt mot den kalla dörren.
”Du vet att det går över snart, det gör det alltid. Du har fått så många nya intryck och din kropp reagerar såhär på det.” Håkan låter alltid så klok och vuxen.”Men det känns förjävligt” Det är en välbekant röst nu. Det tar ett tag innan jag kopplar, troligen efter som att det verkar så orimligt på något sätt.
Adam. Jag som inte ens trodde att han var en patient här. Men nu sitter han i psykologstolen och låter helt trasig. Det svider till i mitt bröst och jag backar några steg från dörren, det känns fel att lyssna mer. Jag förstår bara inte. För 10 minuter sen var han ju så lycklig. Hur kan det bara slå över sådär?
När Adam öppnar dörren syns det att han har gråtit, hans ögon glittrar fortfarande men inte på samma sätt. När han ser mig tittar han bara ner, undviker min frågande blick och går ifrån mig utan ett ord. Jag tittar efter honom, men säger inget jag heller.
”Förlåt att jag drog över tiden, men det var viktigt” Håkan viftar in mig med armen och jag slår mig ner på den vanliga platsen. Han bläddrar lite bland papper och pärmar ”Vera var det ja” när han har fått ordning på sina saker och har pennan i högsta hugg riktar han blicken mot mig. ”Jaha, hur var det här då?” jag svarar att ja det är väl bra och försöker som vanligt hitta något att fokusera blicken på för att slippa se honom i ögonen.
”Jo, sist pratade vi ju om hur vi skulle bygga upp ett positivt tankemönster för att motbygga dina ångestattacker, hur har det funkat tycker du?” Varför ska han fråga så mycket för? Jag önskar att han bara kunde babbla på som vanligt. ”Tja, det har väl gått bra antar jag...” han antecknar lite. Jag undrar vad det finns att skriva egentligen. ”Efter det som hände förra veckan så har vi varit oroliga för dig, har du fortfarande ett behov av att skada dig själv?” Jag ville springa iväg, eller sjunka genom stolen. Bli till vakuum. ”Jag vet inte” han suckar lite. ”Tycker du att det är jobbigt att prata, Vera?” Vad fan tror han. ”Ja.”
Min kudde är för mjuk.
Jag håller andan så länge att jag känner pulsen dunka inom mig. Jag vågar inte riktigt andas ut och höra mig själv bli verklig. Vill ha så mycket syre att jag lyfter från mig själv. Det finns inga vassa föremål i mitt rum längre, de har plockat bort allt och klippt mina naglar. Fy på sig, inte göra dig själv illa. Jag minns alla gånger jag skrikit mig hes efter smärta. Kan fortfarande känna de små stötarna av obehag under huden när jag tänker på det. Jag andas in igen. Men det känns inte befriande, bara fel. Som en ostämd gitarr. Jag saknar ljudet av när mammas fingrar far över strängarna. Jag minns hur hon brukade smeka mitt svettiga hår medan jag skrek att jag ville dö, och hur hon svalde hårt för att inte rinna över, min starka, fina mamma. Jag hatar att inte kunna ta tag i hennes hand och förlora mig själv i mjuka ord och evig mammavärme.
Viss saker syns lite bättre i mörkret. Sånt som gör ont vaknar till liv igen. Jag har alltid haft en slags nattskräck, just av den anledningen. ”Natt och dag är bara olika känslor i olika färg”. Mammas röst ekar i mitt huvud. Just de orden har hjälpt mig att hitta kontrollen igen när natten känts som mest.
Det knakar i golvet utanför, någons nakna fötter tassar försiktigt där ute. Märkligt, sköterskorna bär alltid skor. Försiktigt sätter jag mig upp i sängen och försöker kika ut under tröskeln, jag ser skuggan av två ben. Handtaget åker ner och jag blir lite rädd, greppar tag i madrassen. Sakta öppnas dörren. Jag vrider på nacken för att se ansiktet på den mystiska figur jag skymtar bakom dörren.
”Adam!” Jag råkar höja rösten av förtjusning. ”Scchhh, för helvete” Han låter nervös men road och stänger dörren efter sig med stor koncentration, det får inte höras. ”Vad gör du här?!” väser jag och fnissar när jag ser att han har morgonrock på sig. Jag flyttar mig närmre väggen för att han ska få plats bredvid mig på sängen. Han slår sig ner, men mjukt och försiktigt denna gång. ”förlåt” säger han och tittar så djupt in i mina ögon att jag nästan tror att jag ska sugas in i hans blick. ”...för vad?” jag skrattar förvirrat. ”För förut, jag ville bara inte att du skulle se mig då”
Det låter så enkelt när han säger det. Jag förstår inte hur han kan vara så rak. Om jag var i hans situation hade jag skämts i säkert en vecka. Det är modigt, och jag ser upp till honom. Utan att varna sjunker han ner med huvudet i mitt knä. Mitt hjärta dunkar lite väl hårt och jag blir tvungen att kippa efter andan. Min kropp tycks helt plötsligt ha svårt att hallå sig själv uppe, oerhört onödigt tycker jag.
”Vad är fel på dig egentligen?” Han tittar upp i taket. ”va?” Jag fattar ingenting. Är mitt kroppsspråk verkligen så uppenbart? ”Hah, alltså, vad gör en flicka som du på ett psyksjukhus?” Han ler mot mig och hans hår ser så lent ut när det flyter ut över mina lår. Jag pillar lite i hans lugg. ”Jaha...” Jag andas ut ”haha... Alltså...enligt mig så hör jag inte hemma här, alls.” Han tänker efter ett tag, det ser jag på honom för han får en rynka i pannan och rycker på munnen. ”Varför hamnade du här då?” Jag suckar. ”Jag har liksom...svårt att leva” Jag tittar bort, det var bara några små ord men det kändes som jag slängde ut hela min själ över honom, och det är obehagligt. Han fingrar på den trasiga huden på mina armar. ”Det syns här” säger han konstaterande, inte dömande som alla andra. ”ja, det gör väl det.” Tystnaden tränger sig på och gungar i luften, men den är inte pinsam. Den är vacker. Mina fingrar i han lockar och hans smekningar över min hud. Allt är så perfekt.
Jag tar sats. ”Du då? Vad gör du här?” Ett leende ligger över hans läppar, det passar så väldigt bra där.
”Jag kan inte kontrollera mitt humör” Han väntar lite. ”Jag är allt som gör ont, eller inget alls” Han pratar på ett sätt som jag älskar. Det är poesi i varje mening han säger. ”Manodepressiv?” Det passade in bra på hans beskrivning, och det är rätt för han nickar mot mig. Plötsligt placerar han händerna på mina lår och trycker sig uppåt, vänder huvudet mot mig och drar försiktigt med tummen över min mun, jag ryser lite när jag känner hans andedräkt komma nära. Andas in honom, och känner hur han fyller mig som tårgas. Hans läppar snuddar vid min hud, söker efter kontakt. Han flyttar upp handen runt min nacke. Sedan kysser han mig, mjukt men kontrollerat. Allt känns så oerhört nära just då, som om vi flytit samman till en enda individ. Den kyssen var den finaste jag någonsin fått. I och för sig har jag bara fått dimmiga fyllekyssar från människor jag inte minns. Men ändå, det här är mer än bara läppar som möts. Det känns lite som att vakna upp efter hundra år i dvala. Han är så varm och jag känner mig inte lika tom längre, han fyller igen mina hål med ett ljus och jag känner mig nästan meningsfull. Känslan av att göra skillnad infinner sig inom mig och jag låter den pulsera genom min kropp. Ler då den sprids i varje liten vrå.
Morgonsolen flyter längst hans ryggrad och de små fjunen på hans hud glittrar. Jag vill inte väcka honom, men det är säkrast att han är inne på sitt eget rum vid väckningen. Jag trycker pannan mot hans skulderblad och snuddar honom lätt med läpparna, han luktar nyvaken. Jag vill bara ligga kvar så för alltid. Behålla värmen lite till. Han vaknar och tittar sig förvånat omkring. ”Vad är klockan?” Jag ler ”7 någonting. Du somnade visst” Hans ögon krymper i ljuset ”Borde nog dra in till mig snart.” Jag nickar lite. ”Jag önskar att vi kunde komma ut härifrån... tänk allt vi hade gjort då” Jag kastar en drömmande blick mot fönstret. En solstråle får dammkornen att gnistra och jag kisar.
”Vi skulle ju kunna rymma” Han ler finurligt och slänger på sig sin morgonrock i en slags fånig dans. ”Haha, ja för det går ju” Jag ger honom en skeptisk blick och försöker spana in hans kropp en sista gång, innan den försvinner under morgonrocken. ”Varför skulle det inte gå” Han ser säker du ”Det är bara du som kan sätta dina gränser” Jag skakar på huvudet. ”Vi befinner oss i ett jävla fängelse Adam, om vi rymmer så hämtar dom oss igen.” Han skuttar ut ur sängen.
”Men vi skulle ha väldigt kul tills dess, eller hur?” Han ser belåten ut. Först skakar jag bara på huvudet, men sen fnissar jag och nickar. ”Ja, kanske det”
”Om vi lyckas komma undan nattvakterna så kan vi säkert komma ut genom fönsterna i sällskapsrummet” Han låter uppjagad och gestikulerar ivrigt. ”Är du seriös?” Hans energi smittar av sig och jag började tänka på hur skönt det skulle vara att få känna morgondaggen under mina nakna fötter. ”Såklart!” Han slår ut med armarna ”Följ med mig, snälla?” Hans blick är bedjande men glasklar. Och jag tror på honom. ”okej, jag gör det... fast det här är fan vrickat” vi fnissar ”Det är då det blir bäst”
Svettiga fötter, kallt golv och bleka väggar. Allt är så laddat, speciellt vi. Vi trippar tysta och sammanbitna. Tur att våra rum ligger på undervåningen, de gamla knarrande trapporna vore bara lönlöst att försöka sig på. Helt plötsligt sliter Adam tag i min arm och drar in mig bakom ett hörn. Han pekar bort i korridoren. En nattvakt sitter slött lutat mot väggen och käkar en bit choklad, han kliar sin stora mage och stirrar på klockan. ”Vi får ta andra vägen” viskar Adam och för in mig i den lilla korridoren, som egentligen inte fyller någon speciell funktion, den är bara en omväg till sällskapsrummet. Jag håller tummarna för att det är tomt på nattvakter, vågar inte ens titta de sista 5 stegen. ”Yes!” Jag förstår precis vad det betyder och när jag öppnar ögonen får jag det bekräftat för mig, sällskapsrummet är tomt. Alltså, fritt fram att hoppa ut genom fönstret.
Jag släpper Adams hand och ställer mig på knä i den stora fönsterbrädan, sträcker mig efter handtaget och får upp det på en gång. Dock inte ljudlöst, det smäller till rejält då det tunga fönstret åker upp och jag hör hur någon går med snabba steg åt vårt håll. ”Shiiiit” Adam nästan puttar ut mig i gräset innan han själv dunsar ut bakom mig. ”Hallå där!” Det är den tjocka nattvakten som ropar. Vi rusar, med hjärtat i halsgropen springer vi allt vad vi kan. Men mitt i paniken och flåsandet känner jag mig så otroligt fri, till och med lycklig. Adam ler mot mig och jag ler tillbaka. Vi ser skogen öppna sig framför oss och utan en tanke på att titta bakåt låter vi den omsluta oss. Jag känner hur vi försvinner bort mot den horisont jag alltid velat nudda och det känns som om varje steg jag tar suddar ut ännu en gräns. Ja, just i den sekunden är jag helt gränslös, och snabbare än vinden.
Utmattade men lyckliga ligger vi. Jag befinner mig i friheten för första gången på flera månader. Vi ligger på ett berg med en sjö under våra fötter. Jag vill bli till solsken och glida ut över vattenytan, låta hela världen spegla sig i mig. Adam tar min hand och blundar mot himlen.” Dom kommer hitta oss snart vet du.”
Jag sluter mina ögon. Jag vet att han har rätt, men på något sätt accepterar jag det. Han har visat mig världen nu, och den finns alltid kvar där och väntar på mig. När jag blir frisk ska jag ligga här igen. Och en frisk Vera känns inte alls lika avlägset längre.
”Ja”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | kaffekick - 4 jul 11 - 21:34 | | det är så himlahimlahimla fint | Rica-san - 4 jul 11 - 21:19- Betyg:  | | Underbar! | | Samme15 - 4 jul 11 - 19:17- Betyg: | | Riktigt bra och fin, älskar slutet :) |
|
|
|
