Svarta Tårar {Del 3 |
Del 3 ute, snälla kommentera! Det skulle ge mig mycket mer inspiration! Hoppas på längre del nästa gång
De första dagarna gick ganska fort. Jag pratade inte mycket men det verkade inte besvära någon här. Dom accepterade min tystnad bättre än Melanie. Jag satt mest inne på mitt rum. Det var ganska stort med vita väggar och ett stort fönster som vette mot bakgården och hästhagarna. Det var en vacker utsikt. I rummet fanns en bred säng och ett skrivbord med en dator på. I ena hörnet fanns två dubbeldörrar som ledde till en garderob som skulle få plats med mina kläder och säkert tio gånger mer. På dagarna brukade jag antingen sitta vid fönstret och njuta av att studera hästarna i hagen eller så satt jag på sängen med en bok. Jag hade än så länge inte lämnat huset så jag visste inte vad de andra höll på med på dagarna. De var oftast utomhus med hästarna eller på möten var min gissning. Jag såg dom ibland när de red men annars träffade jag dom mest när vi åt. Killen - som jag fått veta hette Kyrian - satt med vid matbordet vid varje måltid. I början pratade han mycket med mig men när jag undvek hans frågor slutade han. Därför lev jag förvånad när han en kväll tilltalade mig igen.
”Vanessa skulle du vilja följa med ut med hästarna imorgon?” sa han när vi åt middag i den stora salongen på nedervåningen.
”Ja, gör det Vanessa, det är bra för dig att komma ut lite.” sa min morbror uppmuntrande och iakttog mitt ansikte. Jag satt och tuggade färdigt min mat och tänkte ut vad jag skulle svara.
”Jag vet inte, jag vet ingenting om hästar.”
”Det är aldrig för sent att lära sig.” sa Kyrian och log snett mot mig. Då nickade jag och det var det.
Jag satte ena foten i stigbygeln som Kyrian sagt åt mig att göra, sen svingade jag mig upp på hästens rygg. Jag satt kvar i en frysen pose tills jag hade försäkrat mig om att hästen stod stilla. Kyrian skrattade åt mitt panikslagna ansiktsuttryck
”Sluta.” snäste jag och han höll inne ännu ett skratt.
”Okej, är du redo?” sa han när han själv hade tagit sig upp på sin häst.
”Nej?” sa jag nervöst och gav honom en blick fylld av panik.
”Ta det lugnt, det kommer bli bra, men du måste slappna av, du skrämmer snart hästen mer än dig själv.” sa han och skrattade. Hon brydde sig inte den här gången utan fokuserade istället på att försöka slappna av uppe i sadeln.
”Sådär, det ser bättre ut redan.” sa han uppmuntrande. Jag himlade med ögonen mot honom.
”Kan vi bara få det här överstökat?” sa jag och hoppades att han inte började skratta igen. Jag var tillräckligt irriterad som det var.
”Yes ma’m.” sa han med skämt i rösten och sen fick han hästen att gå. Min egen häst följde efter utan uppmaning.
Vi red ut i skogen på en ganska mysig skogsväg som inte såg ut att ha använts på ett bra tag. Man kunde skymta lite av gruset som brukade ha funnits på vägen under gräset som nu växte där.
”Så, hur går det där bak?” sa Kyrian efter ett tag.
”Bra.” muttrade jag och hoppades att han skulle tystna igen.
”Bra.” sa han och tystnade för några minuter, sen pratade han igen.
”Hur trivs du här?” ropade han bak till mig.
”Kyrian…”
”Vad?” han såg bak på mig med bekymrad min. Jag kollade bort.
”Inget.” sa jag tyst och fortsatte kolla åt ett annat håll. Då stannade han hästen och hoppade ner. Han gick fram till min häst och höll fram handen.
”Vad är det?” sa jag och förstod ingenting.
”Kom, jag vill visa dig något.” sa han och hjälpte mig ner från hästen. Han band dom vid ett träd och ledde mig in i skogen.
”Vart ska vi?” jag kunde inte låta bli att vara nyfiken, men jag ville inte visa det för uppenbart så jag försökte låta irriterad och nonchalant
”Du får snart se.” sa han med ett leende. Jag suckade och frågade inte mer.
Efter ungefär fem minuter kom vi ut på en klippavsats. Utsikten var häpnadsväckande. Ett slätt landskap med åkrar, ängar, hästhagar, små sjöar och stora skogar sträckte sig ända bort till horisonten där solen fortfarande var på väg upp. Det tog andan ur mig och jag kunde bara stå och gapa. Det var det vackraste jag sett.
”Gillar du det?” mumlade Kyrian bakom mig. Jag ignorerade honom och gick närmare kanten av klippan. Plötsligt fick jag ett svagt minne av mardrömmarna jag haft ända sen mamma och pappa dog. Jag kände hur förvåningen över allt det vackra förvandlas till sorg och illamående. Jag vände mig om och sprang tillbaka mot skogen. Jag hörde Kyrian som ropade efter mig men jag lyssnade inte. Jag fortsatte bara springa. Jag visste inte ens om jag sprang åt rätt håll men jag behövde komma bort.
Jag förstod inte varför det skulle vara så svårt att vara lycklig. Bara för ett ögonblick. Minnena kom alltid tillbaka som en våg av sorg och skuldkänslor så fort jag tänkte på något annat.
Jag kom till en fors som slingrade sig genom skogen. Jag visste att vi inte hade korsat en fors på vägen dit så jag försökte skymta vägen någonstans men såg bara skog, överallt. Jag kände mig så trött och övergiven, jag orkade inte springa mer och jag orkade inte leta mig genom skogen tills jag hittade vägen igen, så jag satte mig ner i gräset bredvid forsen och grät. Jag grät för mig själv, för mina föräldrar, för Melanie, för allt, och någonstans mitt i allt det där somnade jag.
När jag vaknade satt det någon vid min sida. Jag borde vara skräckslagen men jag var för omtumlad för att tänka eller reagera.
”Är du vaken?” mumlade Kyrian och rörde vid min axel. Jag fokuserade blicken på honom och nickade efter ett tag.
”Hur länge har jag varit här?” frågade jag sömndrucket och såg mig omkring. Det var fortfarande ljust ute.
”Jag letade i kanske en halvtimme innan jag hittade dig, sen har jag suttit här i kanske en timme.”
”Varför väckte du mig inte?”
”Du såg ut att behöva sova, dessutom såg du så fridfull ut.” sa han tyst och såg ner på sina händer. Det var första gången jag sett honom vika undan med blicken. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag försökte ta mig upp istället. Det var lite jobbigt, kroppen värkte efter att ha legat på marken i mer än en timme men jag tog mig upp och väntade på att Kyrian skulle göra detsamma.
Vi tog oss tillbaka till hästarna och red mot gården i tystnad. Jag började faktiskt vänja mig vid den. Tystnaden. Allt hade varit ganska tyst runt mig så länge nu så den besvärade mig inte riktigt lika mycket längre. Det var som när jag lärde mig simma. Först tyckte jag att vatten var obehagligt, men när jag väl vant mig kunde jag spendera flera timmar åt att leka sjöjungfru och bara älska känslan av att man var tyngdlös i vattnet.
Jag märkte att Kyrian sneglade åt mitt håll då och då men jag försökte ignorera honom. Min enda tröst var att jag skulle ta en lång dusch när jag kom hem. Få bort all smuts. Bara det skulle få mig på bättre humör just nu, så jag red vidare, med duschen som mål, och en känsla av sorg som gnagde under skinnet
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mizzkitty - 4 jul 11 - 17:43- Betyg:  | | Väldigt bra del :), fortsätt gärna :). | | Eme_96 - 3 jul 11 - 23:09- Betyg: | | den är bra! :D mejla!! :D:D |
|
|
|
