Hanabira Academy - Del 16 |
Del 16
Vincent:
Jag rynkade misstänksamt pannan då Juuri kom och satt sig bredvid mig. varför i hela världen skulle hon välja att jobba med mig. men mina frågor blev fort besvarade då hon gav mig en ondskefull blick.
”Tro inget, alla andra var upptagna.” sa hon. Jag kollade mig omkring i klassrummet och folk valde fortfarande partners. Hur kunde hon säga att alla andra var upptagna när hon var en utav de första att välja.. Hon hade nog någon lömsk plan. Vi sa inget till varandra utan väntade på att alla skulle sätta sig och att vi skulle börja.
”Du kan förmodligen inte det här, så låt mig göra det!” sa Juuri kaxigt och sträckte sig efter en flaska med vätska. Men jag kunde inte låta bli att flytta den utom hennes räckhåll. Hon sneglade argt på mig.
”Kom inte hit och kaxa upp dig, jag är äldre och vet mer så tyst nu!” sa jag.
”Hit med den!” befallde hon. Jag lutade mig på armbågen emot bordet och gav henne en överlägsen blick. I tre sekunder såg det ut som att hon skulle attackera mig och slita ut mina ögon men plötsligt tog hon ett djupt andetag och samlade sig.
”Okej, gör du då.” sa hon. Jag lät glasflaskorna ställa sig på bordet igen och såg lite tafatt på henne. Vad nu då? Skulle hon bara ge sig? Jag visste ärligttalat inte vad som skulle göras, jag hade bara snackat för att reta upp henne.
”Varför ska jag göra allt?” frågade jag då. Hennes mun föll öppen.
”Men bestäm dig va!” sa hon och det syntes tydligt hur hon höll ilskan tillbaka. Jag kollade emot de andras bord. Juliette gjorde allt och Kevin verkade prata på om något som inte intresserade henne alls. Rido och Xi jobbade bra tillsammans och de fnissade till och med ibland. Hade alla plötsligt kommit överens om något jag inte hängt med på? Eller gav killarna bara efter? Jag behövde snacka med dem, de fick inte falla i deras fällor. Det var något som inte stämde.
”Okej, låt oss fixa klart det här men förvänta dig inget samarbeta senare.” sa jag irriterat. Hon gav mig en tyst blick. På något sätt ville jag att hon skulle bli rasande men det blev hon inte. Jag kollade på henne ett tag då hon drog flaskorna till sig. Det långa bruna lockiga håret som hon då och då hastigt drog ifrån ansiktet. När jag tänkte efter så gillade jag nog när hon blev överdrivet arg och försökte slå mig. Hon var en utav få som kunde matcha upp med mitt humör. Det var ovanligt. Hon var inte som andra tjejer. De brukade göra allt för att hålla sig sams med mig, deras tafatt sätt att flörta med mig visade också på att de var rädda för mig. De få människor som råkat göra mig riktigt arg hade undvikit mig sedan dess. Ingen ville komma nära mitt humör men hon brydde sig inte. Hon käftade tillbaka och det hade gjort mig otroligt chockad. Och allt hade gått längre och längre enda tills nu då hon höll tillbaka. Så det var inte fören nu som jag märkte att jag nästan… men bara nästan fann det underhållande att gräla med någon på samma nivå. Men som sagt bara nästan, för om hon väl fick mig arg så kunde jag inte styra det. Mitt humör var inget jag själv hade riktigt koll på och jag gillade när folk visa respekt för mig, eller bara fruktan. Plötsligt blinkade jag till. När senast hade jag tänkt så här mycket!? Jag var väl ingen tänkare heller?
”Så nu ska jag göra allt själv ändå?” frågade Juuri irriterat.
”Visst jobba på kvinna.” sa jag och lutade mig tillbaka. Då hettade det plötsligt till i hennes ögon och innan jag hann förstå vad hon skulle göra tog hon en utav de oblandade flaskorna och hällde den över min skjorta. Jag stirrade ner på min bröstkorg då det började sticka och skrek hastigt till.
”Vad i hela friden gör du!?” skrek jag och slet av mig skjortan som hade frätts sönder utav vätskan. Ett rött märke tog form under mitt nyckelben där hon hade hällt.
”Lek inte med syrorna!” ropade läraren upprört.
”Vadå lek bitch!” sa jag och ställde mig upp.
”Rätt åt dig gubbe!” sa Juuri.
”Juuri!” väste Juliette irriterat åt henne och jag synade dem noga.
”Sitt ner Vincent och jobba klart nu, bete er inte som små barn!” sa läraren strängt. Jag satt mig ner och slog näven i bordet. Hur kunde jag ens tänka i några sekunder att jag gillade hennes konstiga sätt att vara. Hon sneglade diskret på mig och jag såg att hennes ögon betraktade min bara överkropp. Jag sänkte ögonbrynen.
”Så du gjorde det för att jag skulle ta av mig skjortan?” frågade jag.
”Idiot!” svarade hon tyst och fortsatte att jobba. Jag knäckte fingrarna och kollade ut. Det regnade ute och vattnet strömmade ner för fönsterrutan.
”Okej jag gör resten nu!” sa jag och drog åt mig de hon höll på med.
”Förstör inget bara!” sa hon surt och la armarna i kors. Hon kollade emot de andra tjejerna som små log men nickade sedan lite förmanande åt henne. Det var något lurt med dem.
På lunchrasten gick vi in på rummet.
”Märkte ni något konstigt med tjejerna idag?” frågade jag.
”Kollar du in dem så noga nu?” frågade Kevin.
”Seriöst!” sa jag och reste mig. Rido log smått.
”Jag vet inte, kanske. Vi skulle ju bara jobba ihop idag. De vill väl ha bra betyg och orkar inte bråka mer.” sa han. Jag sänkte ögonbrynen. Kunde det vara så enkelt.
”Okej, men släpp inte efter era lättflörtade ynkryggar.” sa jag irriterat. Då skrattade de bara åt mig.
”Eh sluta, vem skulle kunna få mig på fall?” sa Kevin säkert.
”Jag tycker vi ger dem en chans.” sa Rido. Jag ville nästan slå honom i ansiktet.
”NEJ!” sa jag. Rido snörpte på munnen.
”De planerar något.” sa jag.
”Visst.” sa Kevin som inte verkade bry sig. Jag gick brytt in i badrummet. Den där bitchen brände bort lite utav min hud under nyckelbenet. Hon verkar inte bry sig ifall hon dödar mig så varför skulle jag göra något annat. Muttrade jag.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mizzkitty - 3 jul 11 - 15:31- Betyg:  | Intressant och väldigt bra del :), vill gärna att det kommer
en fortsättning :). |
|
|
|
