Tyra - del 5 |
Tyra lutade sig pustandes mot det stora trädet. Hon var i utkanten av stan, påväg mot skogen. Varför hon hade valt just den vägen visste hon inte. Tyra kände på ärret och försökte tänka klart. ”Botemedlet...” Flåsade hon. Av ren reflex stoppade Tyra vid tanken ner handen i fickan.
Tyra skrek till när hon förstod vad som hade hänt. Den var borta. Plötsligt började hon skaka. Lika snabbt som skakningen hade kommit försvann den. ”Vad händer med mig?” Viskade hon till sig själv. När hon hade återhämtat sig ställde hon sig med skakande ben upp. Medan Tyra fortsatte in i skogen snurrade tusen frågor i hennes huvud. ”Vem är egentligen Stefan? Hade han gjort ärret? I så fall varför? Vad hände med Kevin? Vem är då jag?...” Tyra saktade ner när hon kom till den stora stenen. För många år sedan hade Tyra byggt en koja i den här skogen, och hon kunde fortfarande vägen dit utantill. Tyra sjönk ner i en varm gammal filt som legat där så länge hon kunde minnas. Inuti kojan var det mörkt, men när ögonen hade vant sig kunde man se några plastpåsar, lite rep, en stubbe, några gamla teckningar, en halvtom dagbok och en nästan trasig gammal dator. Tyra stannade till i tankarna när hon kom att tänka på datorn. Imponerad över att den fortfarande fungerade startade hon den, och den gick sakta igång med ett högt knarrande. ”Internet” tänkte Tyra, och några minuter senare visade sig startsidan. ”hitta.se” skrev hon in i rutan, fastän tangentbordet klagade för varje bokstav. En suddig ljusblå ruta syntes mitt på skärmen. ”Stefan Aklow” skrev hon och tryckte på enter. Namnet gav en träff. ”Torshamnsgatan 8” hann hon läsa innan det blev svart. ”Om datorn inte var trasig innan är den definitivt det nu...” Mumlade hon. Tyra ville inget hellre än att ligga kvar i sin varma filt, men tvingade sig att resa sig upp. Torshamnsgatan låg mittemot där Tyra bodde. Väl utanför dörren började hon tveka. Skulle hon knacka? Försiktigt kikade Tyra in genom den smala dörrspringan. Det var öppet. Så tyst hon kunde tryckte hon ner handtaget och möttes av en stark lukt. Hon mindes genast den sura, beska lukten från den ljusblåa vätskan. Tyra smög försiktigt in i den lilla lägenheten, men efter tre steg stannade hon. Tyra vände sig om och stängde försiktigt dörren efter sig, men just när hon hade tryckt ner dörrhandtaget snubblade hon förskräckt bakåt. På insidan av dörren fanns det målad en stor, lila döskalle. Tyra glömde helt bort att vara tyst utan sprang raka vägen in i det som antagligen var ett vardagsrum. Men det var något konstigt med rummen, det fanns inga möbler. Bara massa böcker staplade huller om buller och olika maskiner Tyra aldrig förr hade sett. Vid ett runt bord, lite mindre än matbordet hemma, stannade hon. Där låg en exakt likadan flaska som den hon hade hittat på golvet i källarlägenheten. Några olika växter låg på bordet, och där också en uppslagen bok. I boken såg Tyra bilder på var och en av växterna. Tyra suddade igenom texten, men stannade upp vid ordet ”motgift”. Tyra hann inte ens börja läsa innan ett ljud hördes från ytterdörren. Stegen som närmade sig fick Tyra att tappa andan. Hon drog försiktigt loss sidan och slängde sig in bakom en gammal trasig bokhylla just innan stegen stannade utanför rummet hon var i. Någon öppnade dörren och gick in. ”Hon klarar sig ändå inte särskilt länge...” Hörde hon Stefan mumla för sig själv. Hon antog att det var henne Stefan syftade på. Tyra hoppade till när Stefan plötsligt började skrika. Efter det kom en lång rad svordomar, och en duns. Fler svordomar och något vitt flög sakta mot marken. Tyra såg genom den smala springan vid golvet att det vita var något slags papper. Sedan hördes en smäll när en sko träffade den. En hand tog upp den och lite senare flög en hopskrynklad papperslapp in i ett hörn, inte långt ifrån Tyra. Så snabbt hon kunde fattade hon tag i lappen. Försiktigt öppnade hon den. Texten var suddig av smuts, men Kevins namnteckning syntes klart. ”Lappen” viskade hon ohörbart. Efter en stund vågade hon kika fram. Hon ansträngde sig för att det inte skulle höras. Utan ett ljud tittade hon fram, bara lite, men när ingen Stefan syntes till vågade hon sticka ut huvudet lite längre. Nu hade hon fri uppsikt över rummet. Hon kollade runt en stund och vågade ta ett försiktigt steg ut från sitt gömställe. Hon snodde genast runt när hon hörde ett knarrande ljud bakom henne. ”Kul att se dig” sa Stefan och log sarkastiskt. Sedan blev det svart.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Carrre - 2 jul 11 - 09:43 | | du behöver inte dampa Vargar, börjar gråta ändå <3 | Vargar - 1 jul 11 - 23:24- Betyg:  | jag håller med till fullo!!!!
måste ha nästa del!!!!!!
jag hatar den där Stefan!!!!! dumma gubbe!!!!
den var otroligt spänande!!!!! inte en ett tråkigt ord!!!
jag årkar inte skriva alla MER MER MER MER just nu men -II- så igentligen står dom här. du ser det helt änkelt inte!!!
är för tröt för att dampa (tyvär =() men tänk dej att jag har dampat <3
<3<3<3<3<3<3<3<3<3& lt;3<3<3<3<3<3<<3<3<3&l t;3<3<3<3<3<3<3<3<3<3&l t;3<3<3<3<3<3<33<<3<33& lt;3<3<3<3<3<3<3<3<3<3& lt;3
asså jag får kalla kårar när jag läser dina texter!!!
5 RÄCKER ALDRIG!!! |
|
|
|
