Och sedan faller man... |
ERIKA
Erika stirrade på brevet i hennes hand, lät sin ivriga blick sluka texten som präntats med trycksvärta i prydliga rader.
”Mamma!” tjöt hon. ”Mamma, jag kom in!”
”Nej men grattis.” Modern Jessica vände sig om med tekoppen i handen. ”Men jag visste förstås att du skulle klara det.” Hon gick fram till Erika och kysste henne på det blonda huvudet.
Erika skrattade och tryckte brevet mot hjärtat. Hon hade faktiskt kommit in på den bästa musiklinjen i staden. Inte konstigt att hon hade svårt att förstå det.
Utan att en enda gång slita blicken ifrån mirakelbrevet åt hon upp sin frukost och rusade in på sitt rum, vilket tog ungefär precis sju steg. Lägenheten hon delade med sin mor och yngre syster Elizabeth var inte stor, men tillräckligt hemtrevlig för att Erika klarade av att stå på den kvadratmeterstora balkongen utan att känna en plötslig lust för att kasta sig över dess räcke och falla de fem våningarna ner till marken bara för att känna vinden vina genom hennes ljusa hår.
Låset klickade bakom henne då hon satte sig i sin svarta kontorsstol. Hon snurrade lojt ett varv innan hon öppnade MSN.
Hon hann knappt ändra sin status innan hon fick ett meddelande från den enda av hennes kontakter som var inloggad den där sommarlovsmorgonen klockan halv åtta.
Jazzhands säger:
Fått resultatet än? Det skulle väl komma någon gång här i veckan…
Erika kände hur något hoppade till i hennes bröst och hon log.
Lyckliga JAG! säger:
Jag kom in! Jag kan inte fatta det!!!!
Jazzhands säger:
Shit! Grymt!!
Lyckliga JAG! säger:
<3<3<3
Erika tvekade en sekund innan hon skrev nästa rad och medan hon gjorde det bet hon sig i underläppen.
JACOB
Ett meddelande fick datorn att kasta ur sig ett högt ljud som fick Jacob att rycka till och stirra på skärmen innan han kom så pass till sans att han stängde av ljudet.
Lyckliga JAG! säger:
Tack för att du har trott på mig :) <3
Jazzhands säger:
Alltid sötnos <3
Lyckliga JAG! säger:
Fattar du hur mycket jag tycker om dig just nu <3
Jazzhands säger:
Tveka aldrig på att jag gillar dig också;)
Lyckliga JAG! säger:
Fan, jag vill träffa dig. Typ nuuuu! <333
Jazzhands säger:
Så du har äntligen förstått att jag inte är någon 45-åring snuskgubbe då ;P
Lyckliga JAG! säger:
Haha, mycket lustigt… Jag är seriös! Tror jag kommer dö om jag aldrig får träffa dig :O
Jazzhands säger:
Du har överlevt än så länge ;)
Jacob tvekade, fortfarande med fingrarna vilande på tangenterna. Två månader tidigare hade han aldrig hört talas den tre år yngre flickan som använde ”L0veS0ngs” som användarnamn. Han hade fortfarande inte träffat henne, inte ens sett en bild av henne. Och trots det kändes det som om han tyckte om henne. Faktiskt tyckte han om henne väldigt, väldigt mycket. Hon var alltid så positiv, så trevlig. Lyssnade alltid på det han hade att säga och gav honom råd. Han svalde och såg på hennes nästa svar.
Lyckliga JAG! säger:
Men plzzzz! Du sade ju att du skulle till sthlm snart iaf! Du kan väl lägga undan lite tid till mig <3
Klart han kunde. Klart han ville, men skulle hon tro att han faktiskt var någon äcklig typ på 40+ om han lät för påträngande? Han tog ett djupt andetag och tog chansen.
Jazzhands säger:
Träffa mig utanför NK klockan halv tre idag då, vill du det :)?
Lyckliga JAG! säger:
OFC! Men jag måste gå nu :( Kmr ha min rosa kappa, lätt att känna igen <333
Jazzhands säger:
Jag har en röd skinnjacka, kör grön volvo ;)
Lyckliga JAG! säger:
Älskar dig sååååå mkt <33333333333
Jacobs hjärta slog. Han lät sina fingrar dansa över tangenterna, nästan utan att tänka på det.
ERIKA
Jazzhands säger:
Älskar dig med <3
Jazzhands loggade ut.
Erika stirrade på texten på skärmen. Menade han att han verkligen älskade henne? Hennes hjärta hoppade över ett slag. Nej… Han sade väl bara så… Hon suckade uppgivet och loggade ut.
”Vi måste gå nu!” ropade Jessica för typ tjugosjunde gången.
”Jaja, jag ska bara stänga av datorn!” svarade Erika i ett försök att låta trött, men hon kunde inte sudda bort leendet från hennes läppar. Hon skulle äntligen träffa Jazzhands, eller Jacob som hon visste att han hette. En nu kärlekskrank suck föll från hennes läppar när hon stängt av datorn och rest sig upp. För några veckor sedan hade hon inte trott på att man kunde bli kär i en person man aldrig träffat. Gud så fel hon hade haft!
”Erika!”
”Ja!”
Erika tog tag i sin rosa kappa, den hon skulle ha vid NK, den som skulle få honom att känna igen henne. En kort sekund frös hon fast med det rosa tyget under näsan. Hon drog in lukten av nyinköpt, syntetiskt tyg. Skulle den lukta annorlunda efter att hon träffat Jacob?
”Du är så jävla slö!” Elizabeths röst.
”Jag kommer nu!” Erika suckade, tog på sig jackan och sprang ut i hallen.
Jessica och Elizabeth var både klara och halvvägs utanför dörren.
”Låser du så värmer vi upp bilen”, sade Jessica och log innan hon kastade nycklarna till Erika, som nästan lyckades fånga dem. Eftersom hon bara nästan lyckas föll de till marken med ett klirr.
JACOB
Jacob sneglade på klockan som hängde ovanför kylskåpet. 09:02. Hur länge hade han suttit och slöat vid frukostbordet? När han såg att smöret i paketet nästan såg flytande ut insåg han att det faktiskt var så. Snabbt började han plocka undan frukosten som Olivia plockat fram, han antog att hans styvfar inte skulle komma ner på ännu några timmar och då skulle Jacob redan vara borta.
Han log bistert och stängde kylskåpsdörren för sista gången den morgonen medan han försökte räkna ut när han borde åka.
Om han skulle hinna till anställningsintervjun innan han träffade L0veS0ngs behövde han åka rätt snart.
Han suckade åt att han var tvungen att bo i världens tråkigaste lilla område, som dessutom låg nästan två timmar ifrån huvudstaden?
Tja, lika bra att åka nu då.
”Jag drar!” ropade han, trots att han visste att ingen skulle svara eller ens höra, och satte sig på den obekväma, röda bänken som stod i hallen. Det hade varit styvfaderns idé att köpa den obekväma, moderna träbänken, det var så jobbigt att gå från bilen in i huset så att han behövde vila medan han tog av sig ytterkläderna sade han.
Jacob drog till sig sina svarta kängor som egentligen var alldeles för varma för sommarens andra värmebölja, men han trivdes i dem och det var inte ofta han kunde säga det. Snabbt drog han på sig den vinröda skinnjackan och gick ut ur huset utan att låsa dörren.
ERIKA
Det var Jessica som valde ut det skrangliga lilla bordet på Blomsterhandelns uteservering.
”Var ska vi egentligen ställa en palm?” undrade Elizabeth högljutt och himlade med ögonen. Bredvid bilen, på grusparkeringen som sträckte ut sig framför dem, stod Jessicas senaste inköp för att göra deras lägenhet lite hemtrevligare, en nästan två meter hög palm som nog med nöd och näppe skulle komma in genom dörren med sina vida blad.
Jessica bara ryckte på axlarna och log brett, samtidigt som Erika brast ut i ett gyllene skratt, hela hon kände sig som sockerdricka, och hängde av sig sin rosa jacka över stolens breda rygg innan hon slog sig ner. Inte ens moderns husförsköningsmani kunde förstöra hennes dag.
JACOB
Tomas Ledin strömmade ur bilens högtalare. Jacob trummade mot ratten i takt med musiken och han sjöng glatt med i varenda rad han kunde.
”Blå, blå känslor i natten…” mummelsjöng han och körde in i en rondell, han var äntligen framme i innerstockholm.
Självklart tog det nästan tjugo minuter att hitta parkeringsplats, så trots att han åkt hemifrån tidigt behövde han springa för att hinna i tid till intervjun. Och inte ens då lyckades han.
”Du är sen”, påpekade receptionisten när Jacob berättade vem han var.
Som om jag inte redan visste det, tänkte Jacob men han svarade bara att han var ledsen.
Receptionisten stoppade pennan bakom örat och bad honom ointresserat att sätta sig ner utanför ett kontor.
Nervöst tog Jacob av sig sin stolthet, sin gröna hatt, och började snurra den på ett finger. Han hade ingen aning om vad som väntade, det enda han kunde göra var att hoppas att de skulle tycka om honom. Tyvärr brukade arbetsgivare sällan finna något tycke för honom, det var därför han inte hade haft ett enda arbete som varat längre än tre månader sedan han hoppat av gymnasiet. Varför de inte gillade honom förstod han aldrig riktigt, de verkade aldrig ha något konkret att säga till honom. ’Du passar inte’ brukade de bara säga och rycka på axlarna. ’Hittar du ut själv?’
Jacob kände för att spotta ut sina tidigare besvikelser och misslyckanden på golvet, men han var säker på att det inte skulle hjälpa honom det minsta när det gällde att samla in popularitetspoäng.
Han såg på sitt armbandsur. Om det här inte drog ut för mycket på tiden skulle han hinna till mötet med Erika. Han kände värmen spridas i honom då han tänkte på hennes namn. Tänk att han skulle få möta henne snart, efter två månaders längtan.
”Strand?” En man uppenbarade sig i kontorets numera öppna dörr.
”Ja.” Jacob reste sig upp med ett hårt grepp om hatten.
”Du kan komma in.”
Jacob nickade.”
ERIKA
Den sista kaksmulan var knappt uppäten innan ett muller fyllde skyarna.
”Åh herregud”, hann Jessica få ur sig innan himlen öppnade sig och släppte ner ett tätt regn av småspik över Stockholms yttre.
”Jävlar!” Elizabeth kastade sig upp så snabbt att stolen slogs omkull.
Höga missnöjesmummel och tjut hördes över regnsmattret då uteserveringens kunder plötsligt fick brott att ta sig in i caféet eller blomsterhandelns växthus, så gjorde också familjen Allers.
”Vi måste få in palmen innan den drunknar!” utbrast plötsligt Jessica och alla tre vände på klacken och sprang mot bilen.
”Fort mamma, öppna!” ropade Erika, som var först framme. Regnet slog emot hennes ansikte, piskade hennes släta kinder. Hon sneglade mot sin syster, vars billiga smink hade börjat rinna ner under hennes ögon.
Efter många om och men och skrik och svordomar, och ett och annat skratt, lyckades de få in palmen i bakluckan, och köra därifrån, alla tre dyblöta med håret mörkt av vatten.
”Åh, just det mamma. Kan du släppa av mig vid NK. Jag vet att det är lite sent ute, men jag ska träffa en kompis där, jag hade helt glömt det.” Erika försökte se på sin mamma genom palmbladen.
”Vem då?” undrade Jessica medan hon startade bilen. Det gick knappt att se utanför fönstret, så kraftigt regnade det.
”Han heter Jacob. Du har inte träffat honom, men han är verkligen typ skitschysst.” Erika log flyktigt och böjde sig ner för att knyta skorna.
”Hur gammal är han?”
”Typ nitton.” Erika kände hur Elizabeth sneglade bak mot henne med intresserad blick, men hon låtsades inte om det.
”Ja, det går väl bra.” Jessica tog ett djupt andetag och körde ut på gatan. ”Fy fan, jag ser ju inget alls…” muttrade hon tankspritt när de fortsatte åka.
Kvar över stolsryggen hängde Erikas rosa kappa.
JACOB
När Jacob lämnade kontoret och sade hej då till receptionisten kändes det faktiskt som om det hade gått bra. Tankarna på Erika hade tvingat honom att hålla sig positiv, vilket chefen hade verkat gilla. Mot slutet av mötet hade de skakat hand och chefen hade sagt ’Jag hoppas vi ses snart igen’ och visat honom ut. Score.
Det fanns fortfarande mycket tid kvar, han skulle hinna till NK inom tidsramen utan problem. Och där skulle han träffa henne. Ett brett leende lade sig över hans läppar.
Värst vad allt verkade gå bra för honom.
Självklart skulle det regna spikar när han kom ut, bara för att förstöra hans goda humör.
Irriterat högg han tag i hatten, som åter var placerad på hans huvud, och sprang ut i regnet för att hitta sin bil, vilket var lättare sagt än gjort när han knappt såg näsan framför sig på grund av de tunga regndraperierna.
Efter nästan en halvtimma ute i regnet hittade han äntligen rätt bil. Åter lite stressad vred han om startnyckeln och styrde ut på gatan. Nu var det i alla fall inte så långt dit.
ERIKA
”Du kan stanna här så går jag sista biten”, sade Erika lugnande till sin mor.
”Hur kommer du hem sedan?” undrade Jessica oroligt.
”Jag tar tunnelbanan. Du behöver inte vara så orolig. Jag kommer inte bli sen.” Erika kysste Jessica på kinden och gick ut ur bilen. ”Vi ses!” ropade hon innan hon slog igen dörren. Hon vinkade efter bilen då den åkte iväg.
”Ska vi se…” mumlade hon sedan för sig själv. ”Jag ska bara gå över här, tror jag.”
Med hjärtat fyllt av löften om att få träffa den svarthårige prinsen i hennes liv sprang hon ut i vägen, utan att tänka på det. Just där brukade det aldrig komma några bilar, och hon såg ingenting i ovädret. I ögonvrån såg hon en glimt av grönt genom regndropparna. Hon drog efter andan och stod som fastfrusen i asfalten. Inte ett steg till lyckades hon ta, trots att hennes hjärna skrek åt henne att röra på sig.
I nästa sekund spreds smärtan genom hennes kropp, stack som knivar i varje muskel, varje ben, varje nervcell, då hon flög genom luften. Hon hörde inte om hon skrek, men hon var säker på att hon grät. Smärtan och rädslans tårar föll nerför hennes kinder och beblandades med regnet.
Röd värme rann längsmed hennes ansikte, dimmade hennes blick. Plötsligt kunde hon inte se någonting förutom svärta.
JACOB
”Shit!”
Varje muskel i Jacobs kropp skälvde. Han höll ett krampaktigt grepp om ratten, foten pressade bromspedalen mot marken.
”Shit… Shit…”
Han hade inte sett henne, hon hade ju bara dykt upp mitt på vägen, plötsligt fixerad i Volvons lampsken.
Dundrande förvirring slog emot honom då han slet upp bildörren och stapplade ut ur bilen. Med skräcken allt närmare föll han ner på knä bredvid den blodiga flickkroppen. Han kunde inte se hennes ansikte för allt regn, blod och ruinerad sminkning.
”Hjälp, någon!” ropade han panikartat. En kyla spreds genom hans bröst. ”Snälla, ring ambulans!”
Minuterna tickade förbi. Inte en sekund vek Jacob av från flickans sida.
”Du kommer att bli bra”, viskade han och strök håret ur hennes ansikte med ett darrande finger. ”Okej? Jag är ledsen för det jag gjort, men det kommer bli bra.” Hans hand blev röd av blod och han kände skuldkänslorna välla upp i honom. Han såg inte ens om hon andades.
En ambulans kom. Dess sirener skar genom regnet, förvarnade om dess ankomst.
Flickan lades på en bår, Jacob fick aldrig säga farväl till henne.
Ingen som presenterade sig som L0veS0ngs dök upp.
Sviken och meningslös sjönk Jacob ihop utanför NK och begravde ansiktet i sina händer. Hans kropp skälvde av tårarna.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Belcane - 1 jul 11 - 23:46- Betyg:  | | vad duktig du är! Verkligen! Jag kunde absolut inte sluta läsa. :D | | icy_tears - 1 jul 11 - 01:07 | | noo, åh, blä. typiskt. sjukt bra skrivet. gillar ironin i att det var jacob som körde på henne och att han aldrig kommer att få veta det. |
|
|
|
