Svarta Tårar {Del 2 |
Hej, här är en ny del, jag tänkte bara passa på att säga att jag inte fortsätter på den här om ingen kommenterar så snäääälla kommentera om ni vill läsa mer!
Ha det bäst och hoppas ni gillar den:)
/L
Jag greppade tag om armstöden när planet började röra på sig. Jag hade flugit endast en gång förut och jag var livrädd. Alla dödsmöjligheter som möjligtvis kunde uppstå rusade genom mitt huvud. Det blev inte bättre av att piloten ropade ut att det skulle uppstå en viss turbulens när vi väl var uppe i luften.
Jag försökte andas ordentligt. In och ut, in och ut. Men jag blev ständigt distraherad av andra ljud och rörelser runt omkring mig. Mannen som satt bredvid mig gav mig långa blickar så fort jag rörde på mig.
Jag slöt ögonen och fokuserade på min andning så gått det gick. Ignorerade harklingarna från mannen bredvid mig. Till slut gav han upp och knackade mig på axeln istället så att jag var tvungen att vända mig mot honom.
”Vad?” snäste jag åt honom med onödig spydighet. Han såg chockad ut till en början men återhämtade sig snabbt.
”Jag tänkte bara säga att du kanske ska be en av flygvärdinnorna om lite vatten, du ser väldigt blek ut.”
Plötsligt fick jag skuldkänslor för att jag varit så otrevlig. Han hade bara velat kolla om jag mådde bra och jag hade utan anledning snäst åt honom som en grinig åttaåring.
”Förlåt, visst, vatten, det låter bra.” mumlade jag och vände blicken framåt igen.
Jag stod ut hela flygresan och slappnade inte av förrän lampan för sätesbältena släcktes och folk började ta ner sitt handbagage från sina luckor. Jag andades ut med lättnad och lovade mig själv att inte flyga igen inom den närmaste framtiden. Mannen bredvid mig gav mig ett lugnande leende och reste sig sedan upp från sin plats för att ta ner sitt eget bagage. Jag satt kvar tills de flesta hade börjat röra sig mot utgången innan jag reste mig upp med min simpla ryggsäck över axeln och följde efter en spinkig dam med gråsprängt hår och breda glasögon.
Jag njöt av den kyliga luften som fanns inne på flygplatsen. På planet hade det varit instängt och kvavt. Antagligen var det bara mina inbillningar men jag kunde definitivt märka skillnaden på luften.
Jag väntade mig att min morbror skulle vänta på mig på flygplatsen men jag såg honom ingenstans. Han borde vara lätt att hitta eftersom han var rätt stor men han fanns inte i folkmassorna. Jag var på väg att ge upp och gå ut till bussen när en hand lades på min axel och fick mig att vända mig om. Jag kände inte igen den unga killen som stod och såg mig i ögonen men tydligen visste han vem jag var.
”Vanessa antar jag?” sa han med Tennessee accent och log prövande. Jag stirrade bara på honom och väntade på en förklaring. Jag hade aldrig träffat honom förut.
”Jag är din morbrors hästskötare, jag bor på gården med honom och hans fru, dom hade ett viktigt möte att vara på så jag fick hämta dig.”
Jag stirrade misstänksamt på honom. Visst, han visste att jag var här för att bo hos min morbror och hans fru men hur visste jag att han faktiskt skulle köra mig dit och inte till något slumområde med farliga snubbar som hade vapen innanför byxlinningen? Han var i och för sig i min ålder så jag trodde inte att det var en stor chans att han skulle göra det, han såg ut som en ärlig kille.
”Okej.” sa jag till slut och väntade tills han började gå. Han hade varit smart nog att uppfatta min ovilja att konversera så han började gå utan ytterligare yttranden.
Hans bil var inte av den nyare sorten och lät mycket. Jag försökte dölja min motvilja så mycket det gick när han hade visat mig till bilen men han hade märkt ändå. Han hade skrattat åt mitt ansiktsuttryck och öppnat passagerardörren åt mig med ett flin på läpparna.
Bilresan kändes oändlig på grund av tystnaden mellan oss. Jag ville inte prata men tystnaden bekymrade mig. Jag hade aldrig tyckt om tystnad. Vare sig jag var ensam eller inte. Men jag ville inte prata med honom, jag visste inte vem han var och hade inget större intresse av att ta reda på det heller. Allt jag visste var att han var en hästskötare. Det borde betyda att han gillar djur.
Han avbröt hennes tankar genom att bryta den långa tystnaden.
”Så… varför ska du bo hos din morbror?” sa han och gav mig en kort blick innan han fokuserade på vägen igen. Jag funderade på att inte svara men bestämde mig för att åtminstone försöka hålla mig på god fot med någon.
”Min faster orkade inte med mig.” svarade jag kort och fortsatte stirra rakt fram.
”Var du så outhärdlig?” sa han och skrattade men han tystnade när han såg min stela käke och mitt hårda ansiktsuttryck.
”Förlåt, men seriöst, varför bodde du där och inte med dina föräldrar? Din morbror brukade prata mycket om dom förut men det gick över efter ett tag.” sa hon och vände då och då huvudet mot mig när han pratade. Jag kände hur såret i mitt bröst värkte och gav mig ett slag i bröstkorgen. Jag försökte dölja min smärta för honom men kunde inte undgå att låta ett smärtfyllt uttryck lägga sig som en hinna över mina ögon. Jag svarade inte på hans fråga, istället vände jag huvudet åt andra hållet och stirrade ut genom passagerarrutan på landskapet som vi passerade i hög fart. Han var tyst ett tag som om han väntade på att jag skulle svara sen andades han in så mycket luft att jag trodde att han skulle kvävas av syre.
”Åh, jag tror jag förstår. Jag är så ledsen. Jag skulle aldrig frågat om jag visste. Jag beklagar.” viskade han när han släppt ut all luft ur lungorna igen. Jag sa inget utan gav honom bara en nick som för att godta hans ursäkt.
Tystnaden lade sig över dom igen och höll i sig tills dom körde in på en smalare väg som kantades av milslånga ängar på båda sidor. Dom körde en bit på vägen innan dom körde in på en ännu mindre väg som i stort sett bara bestod av grus och sand. Här kände jag igen mig. Jag hade varit här förut, för flera år sedan. Nu visste hon att dom skulle se det stora vita huset bakom nästa krök, och det hade hon rätt i. när dom hade passerat kröken reste sig den ståtliga villan upp framför dom. Den hade tre våningar och säkert tjugo olika rum. Jag visste inte ens vad hälften av rummen användes till, bara att dom fanns där. Bakom villan kunde man skymta de stora hästhagarna som kantades av vitt staket. Några hästar var ute och betade. Till vänster låg ett stort stall och bakom det låg en ridbana som var lika stor som en fotbollsplan. Jag såg även att min morbror hade låtit bygga ytterligare ett vitt hus lite ifrån huset. Det var säkert något förråd för alla hästsaker. Ett rätt så stort förråd.
Återigen avbröt killen - vars namn jag ännu inte visste - mina tankar.
”Det verkar som att mötet blev klart tidigare än väntat. Din morbrors bil är redan hemma.” mumlade han och svängde in bredvid den svarta jeepen som uppenbarligen tillhörde min morbror. Jag hade inte förstått hur rik han måste vara förrän nu. När jag var liten hade jag inte tänkt på hur otroligt mycket han hade.
Jag klev ur bilen och hörde hur ytterdörren till den stora villan öppnades. Jag vände mig om och såg min morbror och hans fru som kom gående över de gråa tegelstenarna som klädde hela uppfarten.
”Vanessa, välkommen.” ropade min morbror och gav mig en stor kram när han kommit fram till mig. Jag fick ännu en kram av hans hustru, Ellen.
”Tack.” sa jag blygt och kände mig lite obekväm samtidigt som jag kände att jag kanske ändå kunde stå ut här. Jag föredrog värmen framförallt. Washington var inte ett bra ställe för mig. Jag blev bara deppig av regnet. Det här var mycket mer min stil. Även fast det inte fanns så många likheter alls kändes det mer som vårt hem i Kalifornien. Jag hoppades - patetisk nog - på en ny start här.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | nudde418 - 7 jul 11 - 19:11 | | Vill att du ska börja tänka på fortsättningen av ödet förde oss samman, den var så sjukt bra!! | Eme_96 - 30 jun 11 - 18:23- Betyg:  | | Den var riktigt bra! du får gärna mejla när nästa är ute! :) vill läsa fortsättningen! :D |
|
|
|
