Hör du mig? M/M |
Han lämnade tryggheten av att ha någon nära han nämnde de ord som varit barnsligt enkla för honom - ord som var så vackra och lovande, ord som inte ens kom i närheten av att beskriva vad han egentligen kände inombords. Men det hindrade honom inte från att försöka få mannen han älskade att förstå, att veta hur han aldrig kunde sitta stilla, hur det enda som mötte hans ögon och som viskades i hans huvud var bilder och ord av honom. Det var himlen och för första gången i hans liv kunde han säga att han var lycklig och veta att det var sant och det som bultade och krängde i hans bröst verkligen var lycka. Men hur skulle han ha kunnat veta att rösten som viskade så ömt, händerna som strök så kärleksfullt och ögonen som fick honom att rodna och fyllas av en enorm lycka egentligen bara var en ensam illusion i hans eget huvud.
"Jag älskar dig."
"..."
Han mindes tystnaden så klart. Den kvävande, bultande och tomma sanningen som fortfarande fick hans ögon att fyllas av tårar och bröst att värka av en mördande tomhet. Det var en dröm det han levt, en plågsam, brutal dröm som skalat ner hans väggar och lämnat honom öppen för det som han visste skulle ske. För han hade vetat, det hade han alltid gjort, han visste ju. Förr eller senare skulle sanningen speglas i de ögon han älskade och hade det varit så fel av honom att förblindas och glömma? Att bara släppa taget och svepas iväg av denna känsla han hört sagor viskas i drömmande röster om men aldrig själv upplevt. Var det så fel?
"Jag älskar dig. Hör du mig, jag älskar dig så mycket."
"..."
Han hörde fortfarande och ville inte tro att den skakiga rösten, den bönande och desperat och så lilla röst hade varit hans när sanningen börjat komma ifatt och bita i hans redan drunknande hjärta. Han såg fortfarande mannens blick när han stängde ögonen. De kalla ögon som speglat en elak, vass känsla som högg och slog honom om och om igen och lämnade honom oförmögen att andas. För i de ögon han älskat att se på, de ögon som varit fulla av lycka och kärlek då de sett på honom - de ögon han drunknat i sent om nätterna hur många gånger fanns där nu bara en tomhet som stirrade tillbaka på honom med en sanning som sved och det var då han förstod att där egentligen aldrig funnits någon kärlek i de ögonen för honom. De varma ögonen som sett på honom var också en av de sagolika inbillningar han intalat sig själv och i slutändan börjat tro på. Han undrade vagt om skratten som ekat i hans öron också var inbillningar. För hur länge han kunde minnas var en av hans drömmar, ambitioner att få denna man att skratta. Var hela hans liv en inbillning eller bara en genomtänkt lögn som gått för långt?
"S-Snälla, gör inte så här mot mig. Säg att du älskar mig. Snälla, säg att du älskar mig"
Tårar som rann längs blossande kinder.
"Vill du att jag ska ljuga?"
Ett djupt, skakigt andetag att försöka återfå befattningen framför kalla, oberörde ögon. "Nej."
"Isåfall, nej."
"V-va?"
"Jag älskar inte dig."
Och precis som hans hjärta visste han att inbillningen bröts i tusen små bitar för att aldrig plockas upp igen. För ingen skulle orka och plötsligt var sanningen spegelklar och han undrade varför han utsatt sig själv för detta. Att sträva efter något som han aldrig skulle kunna röra.
Jag älskar dig och Jag hatar dig är bara ett ord ifrån varandra och han undrar om han inbillade sig från början att han älskade mannen som fick honom att hata sagor som alltid slutade lyckligt. Men sen kommer han ihåg att det var han som sprang ut genom dörren, att det var han som erkände att han älskade en man som uppenbarligen inte kände samma sak och att det var han som tillät sig själv att drunkna i en lögn som plötsligt var sanning. Och sen vet han inte vem han är längre och tystnaden är för stor och rummet för ensamt och allt som finns kvar är han och hans tankar.
|
| Kommentarer | | Libertarian - 29 jun 11 - 23:08 | Du beskriver väldigt bra. Den är ju kort, men behöver det vara så mycket längre? Nej jag tror inte det... I slutet blir spåket dock mer grovt, som raden "Men sen kommer han ihåg att det var han som sprang ut genom dörren, att det var han som erkände att han älskade en man som uppenbarligen inte kände samma sak", det blir väldigt abrupt tycker jag, men sedan bättrar du avsevärt på meningen med "som tillät sig själv att drunkna i en lögn som plötsligt var sanning". Men hela sista stycket är ganska grovhugget.
Annars, väldigt bra språk, inte så avancerat men med bra och personliga användande av meningsbyggnader och ord;) |
|
|
|
