Sagan om Himlens dotter |
Flickkroppen välvdes av den svarta kylan som angrep henne från alla håll. Med slutna ögon och ett brett leende på de fylliga, röda läpparna tog hon ett djupt andetag som fyllde hennes lungor med nattens kalla dofter. Förnöjt log hon och slog armarna om sig, som i ett försök skapa en liten gnista värme. Då hon öppnade de ögonen gnistrade de med samma intensitet som stjärnorna ovanför hennes huvud och gav illusionen om att två glödande kol svävade i nattmörkret, avslöjade att hon var äldre och mer erfaren än hon såg ut.
”Vad tänker du på, Lyra?” Den unge mannen som satt på trägungan som bundits fast i ekens kraftiga grenar virade in sin hand i ett av repen som höll träplankan uppe och log mot flickan med hennes lysande, blonda hår och långa, ljusblå jacka med fuskpäls på luvan.
Lyra öppnade munnen, som för att säga något, men istället andades hon ut ett vitt moln som likt virvlande rök strök över hennes läppar. Han log och slog med sin fria hand genom hennes andetag så att det skingrades till ingenting, vilket fick Lyra att skratta och snurra runt på stället. Utan förvarning tappade hon balansen och föll ner på knä framför mannen med blicken stint fäst vid marken framför hans fötter.
”Talon.”
”Ja?” Talon såg ner mot henne. Det var omöjligt att urskilja hennes anletsdrag bakom det ljusa håret som fallit ner över hennes ansikte.
Hennes hand tog ett milt tag om hans knotiga knä. Han kunde känna hur den darrade då hon drog sig upp på fötter, utan att märka att han själv skälvde nu när hon som han fått i uppdrag att beskydda var så nära honom att han nästan kunde höra hennes hjärtslag. Gungan gled undan då hennes tyngd sköt honom ifrån sig.
Greppet hon fångade upp gungan med var starkt, tvingade den att stanna kvar framför henne så att hennes ben snuddade vid Talons knän och hans ansikte stoppades precis framför hennes. Han var nästan lika lång som Lyra till och med när han satt ner, så hon stirrade oavvänt på honom som för att ta in den nya vinkeln.
”Lyra.” Hans andedräkt smekte hennes hjärtformade ansikte, skyddade det för en sekund mot natten.
För att hindra honom från att yttra ytterligare ett enda ord lutade hon sig närmare, lät sina kalla läppar söka hans efter vinter och vind såriga. Hennes smala hand släppte taget om repet och gled ner över hans, så att hon kunde känna kylan som strömmade från hans hud, kunde dra med fingrarna över hans svartmålade naglar.
Det magiska varade bara för ett ögonblick, där under halvmånen, innan Lyra förskrämt drog sig bakåt med rodnande kinder och handen sött placerad över hennes mun, som fortfarande andades luften hon stulit av Talon.
”Förlåt, jag menade inte...” stammade hon ur sig, hennes mörka ögon hade snabbt skymts bakom luggen hon låtit falla ner i ansiktet för att dölja hennes förlägenhet.
”Nej.” Talon kunde knappt andas då han gled av gungan så att hans fötter tog ordentligt stöd i marken och han kunde resa sig upp i hela sin imponerande längd. ”Säg inte förlåt, snälla.”
Lyra såg överraskat upp, mötte ofrivilligt Talons gröna blick. Hans tunga hand låg plötsligt på hennes axel, strök den prövande mot hennes hals. Då hon inte gjorde något för att hindra honom böjde han sig ner mot henne och fångade hennes läppar i en kyss.
Omslutna av varandra och natten utbytte de värme och andetag, de forna årens mödor och de sista dagarnas skratt. Lyra hade åter slutit ögonen i ett försök att fånga så mycket av Talons doft hon kunde, så hon såg inte hur hans ansikte blev mörkt, hörde inte hur hans skjorta sprack upp för att göra plats åt hans expanderande ryggrad, kände inte hur hans svartmålade naglar växte och blev skarpa som mörka klor. Allt hon visste, allt som var hennes värld, var just då Talons ömhet, att han brydde sig om henne.
En blixt korsade den tidigare molnlösa himlen, en vind kastade upp fjolårets höstlov i kaskader av brandguld och åskan rullade in i parken på jakt efter horisonten. Ovilligt drog Lyra sig ifrån Talon. Hon ville skrika något, men hon visste att den överraskande stormen skulle slita sönder hennes ord.
I nästa sekund lyste himlen upp träden och husen, och en orkanvind kastade Talon till marken där han snabbt transformerades tillbaka till den unga mannen som suttit på gungan och lett åt Lyras iver över nattens mysterier, utan att låta henne hinna se hans skrämmande början till en förvandling.
Lyras fulla uppmärksamhet var riktad mot den ömsom beckmörka, ömsom bländande ljusa natthimlen.
”Far!” försökte hon tjuta över stormen. ”Far, vad gör du! Sluta!” Tårarna glänste i hennes ögon, men hon höll dem tappert tillbaka, hindrade dem från att falla mot marken och fångas av blåsvädret. Hennes ytterrock flaxade till som ett par olycksbådande, sommarblå vingar innan den rycktes av hennes kropp och försvann upp mot de upprörda himlaskyarna. ”Snälla…” Hon blundande för att fånga tårarna som till slut lämnat hennes tårkanal och nu hakat sig fast vid hennes tjocka ögonfransar.
I samma ögonblick som hon uttalade den sista stavelsen tycktes världen åter falla i nattlig fred. Träden vajade lojt i vindens mjuka smekning, gräset såg mörkt blått ut i stjärnljuset, men inga djurläten hördes. Ingen uggla, ingen syrsa, inte ljudet av en myras fotsteg.
Utmattad stapplade Lyra åt sidan innan hon föll omkull och blev liggande på sidan, oförmögen att se att Talon inte rörde sig, att hans bröstkrog var fritt från hävande som kunde avslöja om han andades.
Tystnaden skorrade genom mörkret likt en ensam, falsk ton i en symfoni.
Skräcken lyste i Lyras ögon då hon ostadigt tog sig upp på fötter. Långsamt, förnekande och med Talons kropp i blickfånget skakade hon på huvudet.
”Nej, nej pappa. Nej”, viskade hon andlöst. ”Du får inte…” Men hon visste att det var för sent.
Nattens prinsessa, Himlens dotter, sjönk ner på knä bredvid sin beskyddare, Talon av Jordens folk, han som lovat att beskydda henne i de evigheter de skulle leva sida vid sida. Den mannen nyckelväktaren Lyras far, Himlen, personligen hade valt ut till hennes livvakt och sedan dragit livet ur denna mörka natt. Bedrövad placerade hon pannan mot Talons breda bröst, omedveten om att han bara ögonblick tidigare varit beredd att riva upp hennes halspulsåder. Den ondska hon trodde var omöjlig, men som förföljt henne i livstider som en tyst skugga, bidat sin tid.
Vad Himlens dotter aldrig lärde sig var att faran var nära och att sveket är stort. Det hon aldrig förstod var att hjärtats lustar förblindar. Men det hon aldrig förlät var faderns intrång i hennes liv, hans ovilja att låta henne möta faran själv, trots att hon aldrig insåg hur nära klippans kant hon stått och balanserat på tåspetsarna i söta små ballerinaskor.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fribergska - 28 jun 11 - 12:07- Betyg:  | | Vacker. Du broderar fint med orden. Kunde gärna varit längre :-) |
|
|
|
