En historia om otrohet |
Jag vet inte vad som driver mig till att skriva historier om otrohet, men dikter om kärlek. För mig är den anledningen nära intill okänd. Kanske är det för att kärlek är enkel samtidigt som den är komplex, den kommer och går, den existerar i allt och alla, och samtidigt i ingenting alls. Kärlek är ljuvligt och farligt, och så ofullkomligt abstrakt att det bara går att uttryckas i korta meningar, ensamt målande ord och gyllene bryggor. I längre text blir kärleken framställd som något påtagbart, något egentligen existerande. Otrohet däremot, det är bara fakta, bara köttsliga lustar som är lika enkla att beskriva som varför det regnar, eller hur innerörat fungerar. Otrohet är förlust efter förlust, ett spel som är mer för ungdomens naivitet och nyfikenhet än den vuxne, världsvane, ändå en frestelse ack så lätt att falla för, oavsett ålder och tidigare erfarenhet. Det är lätt att beskriva begär, alla äger dem. Det finns inget subjektivt i längtan efter en annan människas kropp, vi känner alla av det för någon annan någon gång. Kärlek däremot är något föränderligt, något vi alla definierar olika, därmed något som är flytande och som ser annorlunda ut i varje värld, vart personligt utrymme. I dikt kan jag förmedla ett ofullständigt pussel över mina egna känslor, där de uteblivna delarna måste fyllas i av mina läsare så att konstverket till slut kan falla i deras smak, för att de har vridit och vinklat den till oigenkännlighet. Det är så uppbyggnaden av kärlekspoem går till, därför det är enklare att bryta ner substansen kärlek till beståndsdelar och atomer än att försöka förklara den i sin helhet.
Det finns en annan orsak också. Kärlek är svårare att förfalska i sin renaste form, och skriver jag om den kan jag bara gestalta dess spacklade yttre och då känner jag mig som en hycklare. Mina erfarenheter av otrohet har alltid varit så vida överstigande de känslor av kärlek att det bara kan vara uppenbart att det faller sig mer naturligt för mig att skriva långa stycken om otrohetens egenskaper och tendenser, för att detta fenomen ligger mig närmare om livet.
För att allt ska gå ihop måste jag börja med att nämna Harold. Han som efter tre dagar av strandpromenader och parkhäng i ett land ingen av oss kände påstod att han älskad mig, som utpressade mig med känslor tills jag tappade modet att berätta för honom att jag inte kände det samma. Vårt förhållande varade ett halvår, sex månader då jag faktiskt inbillade mig att det jag kände faktiskt var kärlek, en försvarsmekanik som skulle hindra mig från att kalla mig själv en neslig ögontjänare. Spelet mellan oss fick ett abrupt slut genom ett telefonsamtal som ledde till att jag blev kallad hora, efter att han först desperat försökte klänga kvar kring min hals med hjälp av kedjor av förnekelse. Stackars, oskyldiga Harold som inte förstod att världen är grym och mer än sällan orättvis. Med sin romantiska bild av livet omkring honom blev han omöjlig att blidka och skrämmande att konfrontera, när min egen världsbild skar sig mot hans illustrativa fantasier.
Jag ska berätta om anledningen till att jag till slut lyckades lämna Harold. Jag ska berätta om Algot. Söta, vackra Algot som aldrig insåg att han skulle komma att falla i trans av min ungdomliga frågvishet och förundran, efter att först ha nekat mig tillträde till sitt innersta, inte enbart en utan både två och tre gånger. Den unga soldat som spelade kall och säker och som ständigt drog sig undan från mig, även efter jag lämnat en man jag faktiskt trott mig älska för hans skull, för att jag obehindrat skulle kunna sluta mygla om vår samexistens. För att det var Algot som kysste mig på en madrass i en mörk gymnastiksal, iklädd kostym och med bakåtslickat hår och ett självförtroende större än livet, trots att han visste hur tokig jag var i min dåvarande pojkvän. Det sorgliga i historien är väl egentligen att den enda anledningen till att jag först gav in för honom var att hela händelsen skedde under den period jag fortfarande var osäker på det jag erhållit i det genetiska lotteriet, vilket gjorde honom till den person som gav mig självförtroende nog att bli vuxen, men också till att svika fler förtroenden. Det var han som fick mig att växa ur barnslig flickaktighet till ospacklad kvinna av värld och vana.
Jag kan fortsätta med att skriva om Jacob som jag träffade på den dag jag blev 18 fyllda år och på vars starka, bara bröst jag i drucket tillstånd somnade in. Bara något år äldre än jag, alltför ohälsosamt fascinerad av alkoholhaltiga brygder och den svenska dryckeskulturen, men mer attraktiv än någon man jag någonsin tagit till sängs. Den man jag kysste, nedpressad mot Algots säng av hans tyngd, med min fina soldat fortfarande i rummet. Den man som jag tvingade till tårar i valet mellan honom om ovan nämnda härförare och vidden av vars förälskelse jag aldrig riktigt förstod, vilket också innebar att jag aldrig lyckades ta mig till hans ord som sanning. Han var den som fick Algot att inse att hans förnekelse bara var av ondo och att han inte ville se mig med någon annan. Det är hans förtjänst att det någonsin blev mer än heta nätter, involverande mig och min soldat.
Den tredje mannen jag ska nämna är Michael, sist och definitivt den med minst betydelse i denna historia. En långhårig, intelligent fysiker. Hans sinne förblindades aldrig av sådana icke pragmatiska och abstrakta ting som känslor, och ändå fick han mig att svika det enda återkommande namnet i denna berättelse, min okända/ökända soldat. För mig betydde han lika lite som jag för honom, och ändå lyckades jag vika av tillräckligt från den väg jag lagt ut för mig själv. Det är sådan jag är antar jag. Opålitlig, ansvarslös… En svikare. En vacker, slingrande fresterska. Ett honmonster som bevisar allt som är fel med kvinnor, eller bara undantaget som bekräftar regeln.
Är jag övermodig för att skriva detta? För att jag tror mig vara denna varelse som lindar män runt mitt lillfinger? Överskattar jag mig själv i mitt utspel om andra människors kärlek till mig, och mitt eget svek gentemot dem? Nej, jag förringar blott mig själv till den otillräckliga varelse jag är. Jag lägger fram för er den person jag har blivit, en som sårar de jag tar till mig och som skjuter undan de jag bryr mig om. En människa som inte tänker på de känslor som svallar i andra kroppar än min egen och som blint stövlar fram genom det sociala spelet. Någon skruvad extremfeminist skulle säkert kalla mig frigjord, oberoende av männen och stolt och stark i mig själv. Så är det inte. Jag är enormt beroende av alla de jag har nämnt, en av dem lärde jag mig faktiskt att älska. Detta är samma man som jag gång på gång bevisat min opålitlighet för, som jag om och om igen har dristat mig till att skada. Hans hjärta trånade nästan mer efter mig än jag efter honom, men min övertygelse om hans ointresse drev mig in i Jacobs och Michaels armar. Kanske borde han ha förutsett det då han faktiskt var min första eskapad utom förhållandet, så egentligen borde han skylla sig själv.
Jag vet inte hur många gånger jag har legat mellan nytvättade lakan, Algots välskulpturerade armar omkring mig och sett in i hans alltför klara, blå ögon, låtit min blick glida över hans inte alltför vackra, men alltigenom angenäma, ansikte, känt hans uppriktiga värme och oförfalskade längtan. Nej, min Algot är inte bildskön, bara underbart stark, beskyddande, söt… Det är honom jag älskar, men jag kan inte förmå mig att uttrycka mina känslor i långa rader. Kärlek är subjektivt, och jag kan aldrig få er att känna det samma som jag, bara hjälpa er att skapa en uppfattning genom att beskriva några av pusselbitarna.
Glädje
är mer svårfångat
än sorgen
som bebor våra mest kraftfulla ord
Men ändå
lyckas min soldat
spinna solsken
kring mitt hjärta
genom var blick,
vart andetag,
varje hjärtslag som förser hans kropp
med det hjärteblod
jag sakteligen
införlivar honom
med vokabulär av kärlek
Jag antar att denna skrift snarare var ett sätt för mig att uttrycka den kärlek jag faktiskt känner, för en man jag faktiskt älskar, än den historia om otrohet jag hoppats att jag försökt förtälja. Jag ville beskriva sveket, vemodet, sorgen… men det stockar sig i min hals, eller snarare mina fingrar, ty mitt hjärta är så fyllt av solsken, oavsett storm och regnskurar omkring mig. Jag kan inte dra mig till att måla bilder av det jag har krossat, de tårar jag har orsakat och som har orsakats mig, för jag är inte i den sinnesstämning att jag kan göra det.
Efter så många korta historier om otrohet
Är jag äntligen lycklig
Och kanske lite kär
---
Baserad på en verklig historia...? Njaa... Tro vad du vill.
|
| Kommentarer | | tjejenfin - 26 jun 11 - 23:05 | känner igen mig i denna. och låt mig säga att du fångar
med ditt sätt att skriva. gillas starkt! =) |
|
|
|
