Tänk på vad du gör, innan du gör det. |
Jag har försökt intala mig själv att grundskolan är över. Att det är förbi. Jag trodde nästan på det själv också. I alla fall i början. Sedan, inatt, insåg jag det motsatta. Grundskolan kommer aldrig gå över. Jag kommer alltid, alltid minnas min skola. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig glömma sveken, mobbingen, tårarna, den där klumpen i magen, och all annan skit jag fick stå ut med i nio år, aldrig någonsin. De där ärren kommer aldrig att blekna, jag kommer aldrig glömma. Det kommer alltid finnas folk omkring mig som påminner mig om hur jävla ful, korkad, äcklig, störd, mobbad jag var. Jag kan inte fly ifrån det. Hur mycket jag än försöker, kommer minnena aldrig blekna, känslorna aldrig försvinna. En del kanske. Men inte allt.
Och det är detta som gör mig till den jag är. Det är detta som är huvudanledningen till att jag är så körd som jag verkligen är. Detta är anledningen till att jag måste sitta hos bup, hos människor som tror de känner mig, fast de inte alls gör det. Detta är anledningen till att jag tydligen har medel depression, på gränsen till hög depression. Detta är anledningen till att jag mår så som jag gör.
Och det finns folk som tror de förstår. Tror de kan sätta sig in i min situation. Folk som aldrig ha varit utstötta, mobbade. Folk som aldrig riktigt blivit behandlad på samma sätt. Det är omöjligt för dem att förstå. Att förstå hur jävla sämst man mår, hur jävla lågt man ser på sig själv. Det är minst dubbelt så svårt för vi som blivit mobbade att återfå självkänslan, att kunna lita på någon.
Så är det i alla fall för mig. Under hela lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet var jag mobbad. Under 6 år av mitt liv, lågstadiet och mellanstadiet, levde jag en lögn. Jag trodde jag hade vänner. Jag hade fortfarande den där inställningen "De skämtar, det är så det ska vara. De skämtar bara, de gillar mig egentligen". Redan då levde jag efter inställningen "Jag gör allt för mina vänner" ...Nåja. Det jag trodde var mina vänner. Inte förrän alldeles i slutet av 6an insåg jag vad det var för falska, tillgjorda människor jag hade runt omkring mig. De jag sett på som mina vänner.
Det var ett hårt slag. Ett av de hårdaste jag fått någon gång. Jag kan fortfarande minnas ordagrant vad jag sa, vad de sa, vad vi gjorde. Jag kan fortfarande se exakt vart jag sprang när jag sprang efter dem. Jag trodde det också var en lek. Som jagis ungefär. Jag har alltid hatat att jaga någon i jagis. Jag var alltid så långsam.
Jag minns när jag gav upp. Jag slutade jaga dem, jag gick upp och satte mig i ett fönster utanför vårt klassrum. Jag grät. Som så jävligt många gånger förut på skolan, så grät jag. En av de värsta kom förbi. En av tjejerna i min klass, som jag trodde var min vän. Jag minns orden jag sa till henne, jag minns hennes oförstående utryck i ansiktet. Som om hon inte alls fattat vad fan de gjort mot mig. Som att de inte heller fattat att det inte var en lek. Som om de inte fattat att jag hade känslor. Att jag blev ledsen. Eller rättare sagt, som om de inte visste hur det var att vara riktigt ledsen. Jag minns vad jag sa. Med grötig röst, med ögon svullna av tårar..
"Tack för att ni fått mig att vilja ta livet av mig."
Och nej, det var inga förflugna ord som jag egentligen inte menade, några ord jag kommit på för stunden.
Jag hade faktiskt inte räknat med att skriva så mycket, och så mycket privat, så mycket personligt. Men nu när jag skrivit klart allting.. Känns det rätt att posta det, på något sätt. Jag tigger inte om er medkänsla. Jag vill inte ha en massa svar att ni tycker synd om mig. Jag försöker inte stjäla uppmärksamhet på det sättet. Allt jag vill är att ni ska försöka förstå. Jag beskrev bara en av många händelser från min barndom. Något av sakerna jag egentligen, i vanliga fall, aldrig talar om.
Jag vill att ni ska tänka på vad ni gör mot mobbade personer. För det kan förstöra så otroligt mycket mer inom den människan, än ni kan föreställa er. Det har förstört jävligt mycket för mig.
|
| Kommentarer | | snovit1 - 29 jun 11 - 11:31 | det är verkligen så mycket sant. att man ska tänka sig för,
för vem vet vad som händer med den personen som är mobbad,
om mobbaren ta ett steg till, ett farligt steg.
jag förstår fullständigt hur det är,
har själv varit i samma situation,
och det är verkligen inget man glömmer. | | mrSONGTHESING - 26 jun 11 - 03:37 | I truly understand you. Jag är liksom du lite körd efter alla ord och händelser som fäster sig på huvudet, sådana som verkligen sitter i minnet. Men jag har insett att just det har gjort mig mycket ödmjukare och insiktsfull, jag har mer förståelse och känner mer empati för andra. Jag hade det svårt med lärare också, varav en jag hamnade i slagsmål med, så det förklarar väl rätt mycket antar jag. Jag har bytt skola två gånger och aldrig blivit gillat, möjligtvis för att jag aldrig haft en bestämd plats inom "ramarna". Jag har varit både ute och innanför dom. Jag kan relatera till den här texten så att det nästan gör ont, och jag vill bara säga att behöver du prata om det är det bara att skriva - jag kommer svara. Och förstå, för den delen.
Stay strong! | | orka_livet - 26 jun 11 - 02:17 | jag kan säga att jag förstår och vet hur du känner, för har varit med om exakt samma sak blev mobbad av både lärare och elever och slaggen av elever i två år och varit mobbad på flera skolor.
Så jag vet hur det är och jag finns här om du behöver! |
|
|
|
