Världen med dig (Del 11) |
Var nu inte allt för kritiska mot denna del. Skrev den halv 1 på natten.. Hehe.. Men, lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte!
______________________________________________ ______________
Jag minns en dag. Fast det var snarare någonstans mellan kväll och natt. Vi var hemma hos Erik, mitt nuvarande hem. Vi hade precis festat på en måltid bestående av kyckling och potatis med någon sås till. Jag hade sagt till honom att maten var superb och han drog på munnen och svarade att om man hade varit ungkarl i det mesta tiden av sitt liv så blev det så. Men det var inte det väsentliga. Vi satt i hans brun/svarta soffa som var den bekvämast soffan jag någonsin suttit i. I soffan fanns miljontals kuddar i olika storlekar, färger och mönster. Jag hade en dag frågat honom om kuddarna och han hade svarat att varje kudde stod för en viktig händelse i hans liv men förklarade inte närmare. Jag räknade till 53 kuddar, dock fanns inte alla i hans soffa utan vissa i hans säng också.
Det måste vara någon sorts terapi för honom. Om inte borde han gå till psykolog.
Nästa gång jag räknat kuddarna fanns det 54 stycken. Först trodde jag att jag hade räknat fel, men jag var inte så säker längre. En ny liten, mörklila och elegant kudde hade kommit till skaran som jag inte kände igen. Erik hade en gång sagt att i kuddarna fanns en liten lapp om just den viktiga händelsen kudden stod för. Någon gång skulle jag bryta upp sömmen på den lila och eleganta kudden och se vad som kudden stod för. Vilken händelse. Den kunde kanske förklara mina olika teorier. Om jag hade fel eller rätt.
Jag satte mig, den kvällen, i den högra hörnan, som hade blivit min favorit och kröp ihop bland alla kuddar. Drog fötterna under mig och njöt av värmen från kuddarna. De var mjuka, han hade alldeles rätt smak för kuddar. Han satt en bit från mig och hans hand vilade på den lila kudden. Han hade tagit ett djupt andetag, som om han skulle starta en disskussion, men sade inget. Jag väntade och väntade. Den här mannen hade antagligen det här som specialitet, att inte prata när han borde. När jag till slut inte stod ut med tystnaden bröt Erik den.
- Du vet att det där var min favorithörna innan, sa han med en djup stämma.
- Oh, förlåt ifall jag tog platsen från dig, sa jag och skulle resa mig upp.
Hans hand tryckte ner mig igen.
- Det var inte så jag menade det.
- Hur menade du det då?
- Det var bara det att ... Ingenting.
Jag blängde på honom.
-Du har sagt A, nu måste du säga B.
Han drog på munnen.
- Helst inte.
Jag höjde ena ögonbrynet.
- Du måste. Jag insisterar, sa jag och gjorde en gest med händerna för att visa honom att börja prata.
Han log.
- Det var ingenting viktigt, bara .... en av mina teorier. Inget du vill höra, sa han och såg mig inte i ögonen.
Trots att han inte såg på mig, gjorde jag mitt ansikte till det sötaste hundandsikte någonsin och blinkade med ögonfransarna.
- Du borde få något pris för det där eller något, mumlade han.
Jag fnittrade till.
-Berätta nu, befallde jag.
- Jag tänkte bara på hur lika vi är.
Jag drog på munnen.
- Lika? Vad då lika?
Han såg på mig.
- Lika, vi tänker likadant, tycker om samma saker och så vidare.
-Hm, svarade jag kort.
Han log sorgset. Andledningen till det vet jag inte, bara att det kändes fel. Helt fel. Vad skulle det vara för fel på att vi var lika?
- Erik? sa jag.
Han såg upp på mig.
-Ja?
Jag kröp längre ner bland kuddarna.
-Varför är du så vuxen?
Han skrattade.
- Vuxen? Ja du, det är jag inte. Eller jo, jag är ju över 18 år.
Jag följde kanten på en av sömmarna på kuddarna.
- Du beter dig mycket äldre än vad jag gör trots att du bara är 7 år äldre. Ungefär som om du vore dubbelt så gammal än du egentligen är.
Hans hand klappade den lila kudden. Vad var det med han och hans kuddar?
- Jag har betett mig så här sen jag var liten. Kanske berodde det på de händelserna i min barndom? Han spekulerade själv nu. Ärligt talat vet jag inte säkert själv. Men det är ännu en andledning till att vi inte...
Han slutade prata mitt i meningen.
-TIll att vi inte vad då?
Han såg bort.
- Ingenting, och försök inte med den där hundblicken.
Jag såg ner i marken.
-Förlåt.
Han svarade inte. Jag tog hans hand som genast stelnade till. Hela Erik stelnade till. Jag flätade in hans hand med min.Och följde hans yttre linjer på handen med min andra hand.
Han slappnade inte av förrän en lång tid senare.
- Vad har hänt i din barndom?
Han stelnade till igen.
-Du behöver inte berätta, skyndade jag mig för att säga.
Han slappnade av igen och gav min hand en puss.
- Jag ska berätta, en annan gång för dig. Jag lovar.
Jag såg osäkert på honom. Hur skulle jag kunna veta om han höll löftet?
-Jag lovar lika säkert som att mitt hjärta bultar och att jag håller din varma hand i min.
Jag log.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sjuras - 4 jul 11 - 11:21- Betyg:  | | Mejla nästa! :D | | thegirlfromabove - 21 jun 11 - 23:28- Betyg: | | Väldigt bra, mejla nästa :) | | Eme_96 - 21 jun 11 - 12:21- Betyg: | | riktigt bra! :) mejla nästa! | | Lovehurtsbadly - 21 jun 11 - 11:07- Betyg: | Jättebra! Du är ju kan ju det här!
Gillar gillar gillar! |
|
|
|
