Ur världens alla vinklar. (Fantasy kapitel 1) |
För att säga såhär, jag har skrivit en MASSA oneshots, och alla har lett till varandra. De handlar om samma sak så att säga. Enjoy!
Genom skogen gick två ytterst udda människor, den ena var äldre, och mycket längre, den andra liten och mycket yngre. Den äldre kvinnan hade en sko som hatt och blomkrukor som skor. Den yngre flickan hade två små gröna korgar, stickade av mossa och grenar, och hennes kläder var helt i vitt. Nerför flickans rygg fann man ett långt blont lockigt hår. Kvinnan hade också ett blont hår, men inte lika långt, och inte lika vackert. Hon kollade då och då på sin flicka med en glimt i ögat. Flickan hoppade upp på en sten och höll på att tappa en av sina vita, men smutsiga stövlar. När hon hoppade ner gjorde hon en piruett i luften och landade med ett puff på den röda mossan. Hon kollade förvånat på den röda mossan och kröp upp på stenen igen. Kvinnan skrattade lätt. "Det är bara mossa sötnos," sade hon lugnt till flickan som såg livrädd ut. "Men mamma, mossan är röd!" Sa flickan förtvivlat. "Det är bara mossa," sa Kvinnan igen, och rättade till sin hatt.
Flickan fortsatte stirra på den röda mossan som följde stigen de gick på och försökte undvika att ens snudda den, men så fick hon syn på något och glömde helt bort sig. "Där är en svamp mamma!" Ropade hon glatt och började springa ut på mossan mot den orangea saken. Precis innan hon skulle ta upp den flög den upp i luften och bredde ut ett par små vingar. Flickan stapplade skrämt bakåt och föll ner i den mjuka mossan, som lugnt tog tag i henne. Plötsligt var inte flickan rädd för den flygande kreaturen, hon reste sig försiktigt och försökte ta tag i saken, som flög en bit bortåt för varje försök flickan tog. Kvinnan bakom sin dotter skrockade lätt och tog ett stort kliv ut i mossan, plötsligt reste sig flera hundra, ja kanske tusen röda kreaturer och mossan blev återigen grön.
De små kreaturerna tog tag om både kvinnan och dottern och flög dem över den nu mycket farligare mossan, och stannade sedan precis framför ett vattenfall, med en å av kristallklart vatten. Flickan lutade sig framåt mot kanten av ån, satte sig på knäna och blickade ner mot sin spegelbild, sedan satte hon ihop händerna till en kupa och fyllde dem sakta med vatten, sedan lyfte hon händerna snabbt och drack vattnet. Otroligt nog fylldes hela hon av något vackert. Hela hon glimmade till och plötsligt försvann den vita, lite trasiga klädnaden hon bar till en vit, glittrande, diamantfylld, vacker klänning, genom hennes hår lade sig vattnet som nu hade rest sig som ett långt rep från ån. Vattnet lade sig som ett skimmrande silver genom hennes hår och stannade vid slutet av det långa blonda håret som en tiara. Hon vände sig om och kollade på sin mamma med isblåa ögon. "Mamma, jag har blivit en prinsessa, om du dricker kan du bli min drottning," sa hon lugnt, lutade sig mot vattnet igen och fyllde de kupade händerna med vatten, sedan ställde hon sig upp, de droppar som landade på den barr täckta marken blev till silver och snart hade vattnet runnit ur flickans hand. "Fort mamma, innan det försvinner!" Sa hon förtvivlat. Kvinnan log, satte sig själv på knä och lutade sig fram mot sin dotter och log mot henne. När vattnet försvunnit blev flickan sur. "Nu får du dricka själv!" Sa hon och la armarna i kors, vände sig om och fnyste. Kvinnan lutade sig, lätt skrattandes mot ån och drack av det klara vattnet.
Genast började en förvandling av henne. Hatten hon hade på sig förvandlades till en vacker krona av silver som krusade sig upp i luften några centimeter, ett par rubiner fästes på spetsarna av de röda kreaturerna, och hennes trasiga klänning förvandlades till en av himmelskt blått med silver rinnandes längst sidan. De krukor hon haft som skor förvandlades till ett par skor med klack, gjord av silver och rubiner. "Du är vacker mamma, det är du alltid." Sa Flickan och log stort mot sin mamma. Efter några sekunder hade det vuxit ut ett par isblå vingar på flickan, mycket lätta och genomskinliga. Det samma hände med modern, men ett par ljusblå i stället. Kreaturerna, som hade beblandats med alla olika färger flög omkring över ån och tog ett dopp då och då, men ingenting hände dem. Kvinnan tog sin flickas hand och började gå på stigen längs ån mot vattenfallet. När de kom fram till det skrikande vattenfallet märkte de att stigen fortsatte inunder. Kvinnan släppte taget om flickans hand när flickan försökt släppa fästet om modern. När flickan var fri tog hon sats och lyfte lätt från marken och flög fram på stigen på sidan av sin mamma.
När de gått några hundra meter in i den slingrande, upplysta djungelgröna gången, lyfte modern också och de flög fram genom gången, fortare än vad det gick om kvinnan gått hela vägen med sin dotter på sidan. En liten stig av silvrigt vatten slingrade sig genom gången, troligen kom det från vattenfallet. Nu började flickan skynda sig fram, hon såg ett ljus i slutet av gången, kvinnan kom fort till sidan av henne och de begav sig hand i hand ut i den värld de aldrig förr träffat på. Ett folk och de kreaturer som följt dem levde här. Flera månar lyste upp marken samtidigt som solen var framme. Inga stjärnor fanns, men istället var det dag som natt samtidigt. Världen kallades Eskilperato och dagarna här fanns ej, istället hette det Adanat. Marken glimmade av ett varmt täcke i silver och himlen var rubinröd. Kvinnan kollade ner på sin dotter som gapade av förvåning över det vackra land de hade flugit rakt in i. "Du är så vacker min lilla prinsessa." Sa hon efter en stund. "Men du är vackrare mamma." Svarade dottern och for rakt in i sin mammas famn. "Jag älskar dig mamma." Fortsatte hon. "Jag älskar dig också min lilla sötnos till fe." Svarade modern.
Genom luften for en vindpust som spelade musik. Med vinden fördes också en kvist med blad som såg ut att andas. Den lilla flickan skyndade sig att flyga över världen de upptäckt, i alla fall en bit av det. Hon slängde sig på ett moln för att sedan ramla ner mot ett gigantiskt grönt blad. Bladet for inte mot marken utan fördes med vinden som en båt förs med av vatten. Det var förtrollande vackert. Efter en stund tröttnade flickan på att leka och for fram mot sin mor. "Här vill jag bo när jag blir stor mamma." Sa hon och kramade sin mamma igen. "Här vill jag bo för alltid," svarade kvinnan. "Då gör vi det," fortsatte flickan och lämnade den trygga famnen för att göra små piruetter i luften.
Kapitel två kommer snart!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Vargar - 27 jun 11 - 15:57 | ja som carre sa fast lite tydligare:
MEJLA NÄSTA!!!!!
Tack =D | Carrre - 21 jun 11 - 10:40- Betyg:  | naw va gulligt!
och som vargar sa: skynda på o skriv!!!!!!!!!!!!!!!!
och
sej till då nästa kapitel kommer!!! ;) | | Vargar - 20 jun 11 - 18:26- Betyg: | | å jag glömde | | Vargar - 20 jun 11 - 18:25 | gud vad bra!!
skynda på o skriv!!!!!!!!!!!!!!!!
sej till då nästa kapitel kommer!!! |
|
|
|
