Vem försöker du lura? [30] |
Hej och hallå alla underbara läsare!
Jag tänkte bara passa på att tacka er för att ni läst och kommenterat så fint! Jag är så glad över att ni har stannat kvar trots vissa gap, och jag vet att den här delen tog ett litet tag, men det är bara för att den här delen är så speciell. Den är nämligen den allra sista delen ur "Vem försöker du lura?" och jag ville att den skulle bli lite längre, vilket den också blev. Den är också speciell på så sätt att den är ur både Jennys, Antons och Carls perspektiv! Haha, den kanske är lite snurrig, men om ni tänker efter när ni läser så borde ni klara det, jag ville att den skulle bli lite lurig, det är ju den sista delen! Oj... vad konstigt det känns, men ja, allt måste ha ett slut någongång. Jag har också bestämt mig för att det inte kommer att bli någon uppföljare på den här berättelsen (vilket jag funderade på ett tag), bara så ni vet :)
(Ber om ursäkt för eventuella slarvfel)
Jag hoppas verkligen att den här delen (eller delarna) faller er i smaken, pusshej! :)<3
Jenny
”Jenny… Jenny!”
Jag saktade in lite när jag hörde någon ropa mitt namn, men så mindes jag vems röst det var och tvekade lite. Borde jag gå snabbare, eller kanske stanna in helt och möta det som verkade vara mitt öde? Innan jag hann göra ett val gjorde universum det åt mig, och någon lade en hand på min axel och fick mig att stanna upp. Personen gick in framför mig och blockerade därmed min väg. Lite försiktigt lade jag huvudet något på sned och väntade på att något skulle hända. De mörka ögonen flackade lite till en början, men fokuserade sedan på mina isblå, och naglade fast mig. Jag blev mer än hänförd av kraften i blicken, och det var nästan så att jag föll ihop på marken då jag hade problem med att kontrollera musklerna i mina ben, och jag ville inget hellre än att ge upp och bara falla, det hade varit så skönt. Dock visste jag att jag var tvungen att stå emot, jag var tvungen att kämpa lite till, några minuter till bara.
”Jag vet inte varför du gjorde det, men tack. Det finns inga ord för hur mycket jag vill tacka dig Jenny” han pausade lite efter den här meningen och jag stod tålmodigt kvar och lyssnade, undrade vad som skulle komma härnäst, fortfarande med den mörka ändock varma blicken riktad mot min.
”Jag menar fortfarande det jag sa förut, det vill jag att du ska veta. Jag älskar dig Jenny, det gör jag verkligen” avslutade han.
Jag stirrade på honom ett tag och bestämde mig sedan för att allt jag känt de senaste veckorna var bevis på allt han sade även gällde mig, men samtidigt visste jag inte hur lång tid det skulle ta för mig att lita på honom igen, det skulle inte vara lätt, men livet var inte lätt alla gånger. Var han värd den här chansen, den här riktiga andra chansen?
Carl
När Jenny hade ringt mig den där tisdagen för några veckor sen hade jag blivit otroligt lättad över att få höra hennes röst igen. Jag hade absolut ingen aning o vad det var hon hade varit med om som gjort att hon inte velat prata med mig eller gå i skolan på flera dagar, men det hade nog inte varit helt och hållet mitt fel, i alla fall. Det ville jag åtminstone tro. Jag var lite nervös om jag ska vara helt ärlig, jag hade ju inte fått träffa Jenny, som jag faktiskt älskar, på flera dagar, och jag hade inte pratat med henne speciellt mycket heller, inte ens över telefon. Till och med nu, när jag sett henne gå bort från mig i korridoren på avslutningsdagen visste jag att det var henne jag älskade, fortfarande älskar, men det var så svårt. Jag var inte säker på om hon ens förstod hur mycket hon betydde för mig, jag ville verkligen att hon skulle veta det. Medan jag studerade hennes ryggtavla där hon gick, vandrade mina tankar bort till den där dagen då hon bestämt sig för att komma tillbaka till skolan.
”Kom in” sade jag medan jag lite förstrött plockade med några papper som samlats i en slarvig hög på mitt skrivbord.
När dörren knarrade till lite motvilligt höjde jag blicken och fick möta ett par isblå ögon. Förbluffad och minst sagt hänförd satt och stirrade utan ett ord, men så kom jag på fötter, tog några långa steg fram till personen som stod i dörröppningen och kände hur tyngden över mina axlar lättade något.
”Jenny” mumlade jag lättat och omfamnade henne full med längtan och kärlek.
Jag lade ingen större vikt eller tanke vid att hennes kram tillbaka endast var lite halvhjärtad, nästan stel. Istället släppte jag henne, lade mina händer på hennes axlar och böjde mig ner för att ge henne en kyss, men hon vinklade bort huvudet lite försiktigt och harklade sig.
”Jag är inte här för det, jag ville bara säga till dig att jag tänker rapportera vad vissa av killarna i klassen har gjort mot mig” sade hon med en röst som varken var lik den gamla Jennys, eller den spralliga och nyfikna Jennys, det här var någon helt ny. Hon var bestämd, verkade väldigt målinriktad och till synes verkade hon må… bra, för att vara helt ärlig. Lite generat erkände jag för mig själv att jag hade väntat mig att hon skulle kasta sig i mina armar och vara galet glad över att se mig, ungefär som jag kände för att göra när jag såg henne.
”Åh… vad bra” var det enda jag fick ur mig, lite chockad, men samtidigt positivt överraskad.
Det var ju bra att hon ville sätta dit dem och om hon ville att jag skulle hjälpa henne tänkte jag mer än gärna stå upp för henne.
”Det är inte så att jag vill att du ska säga till rektorn att du har sett något, då kanske han ställer dig som ansvarig för att inte ha rapporterat det, men jag ville att du skulle veta det, bara” sade hon och jag såg lite oförstående på henne.
Inte ens jag hade tänkt på det, självklart skulle rektorn ha ett allt för allvarligt snack med mig, och det var faktiskt inget som jag var pigg på att ha just nu (eller någonsin egentligen). Det skulle kunna skada mitt rykte, att inte ha hjälpt en elev när man uppenbart insett att mobbning pågick var inget som gick obemärkt undan.
”Okej, om du är säker på det” sade jag därför och nickade svagt åt hennes beslut.
Det verkade som om hon var på väg att säga något mer, men till slut bestämde hon sig för att vara tyst. Jag hade inget speciellt att säga, eller rättare sagt; jag hade så mycket jag ville säga att jag inte kunde bestämma mig för något av det, och dessutom verkade hon helt inställd på att prata med rektorn och därför skulle hon nog inte vilja höra annat som skulle kunna få henne att tappa koncentrationen.
”Lycka till” sade jag och log mjukt mot henne.
Jag lade armarna om henne igen, drog in ett djupt andetag och förlorade mig i hennes doft i några sekunder. Försiktigt placerade jag mina händer på hennes kinder och pressade mjukt läpparna mot hennes panna. Hon var blickstilla under min beröring, och så fort jag släppte taget om hennes mjuka hud rörde hon sig, höjde tafatt handen i ett hejdå och stängde dörren efter sig.
Länge hade jag stått och stirrat på dörren, av någon anledning kanske jag hade trott att hon skulle komma tillbaka och ge mig den där kramen jag ville ha, eller kyssen jag trånade efter, men nej.
Hon kom inte tillbaka.
Anton
Jag kommer ihåg det, dagen efter jag hade berättat allt det där för henne, att jag älskade henne, och jag vet att jag alltid kommer komma ihåg den dagen, mest för att så många tankar svamlade omkring i mitt huvud och aldrig lämnade mig ifred.
”Jävla hora!”
”Hon har fan ingen rätt att göra såhär!”
”Helvetes jäkla skvallerfitta”
Jag såg upp med rynkad panna när killarna närmade sig, och de suckade när de mötte min blick. Ju längre från den där fredagen vi kom, desto mindre hade jag umgåtts med dem. Det var knappt att jag pratade med dem nu för tiden, och jag hade också tagit avstånd från Alice och hennes små tjejkompisar (det hade dock varit mycket svårare att få henne att sluta med mig) så gott som helt. Det var ingen som jag direkt umgicks med nu, det var bara Jenny jag ville vara med, men hon var inte här. När jag tänkte på Jenny fylldes jag av den varmaste och härligaste känslan jag stött på, men samtidigt med skuld och skam, och svartsjuka. Generat slog jag ner blicken, som om killarna kunde läsa mina tankar eller något, och försökte skriva klart uppsatsen i svenska. Det var lunchrast, men eftersom jag redan ätit och inte hade något annat att göra var det ju faktiskt lika bra att få det gjort. Jag var fortfarande stolt över vad jag lyckats göra igår, jag hade lyckats säga hur jag kände till Jenny, jag hade försökt säga förlåt och allt jag kunde göra nu var att hoppas att hon skulle acceptera det och ge mig en ny chans. ”Varför sitter du här?” frågade David och jag kollade oförstående upp på honom.
”Vad menar du?” frågade jag, utan att egentligen svara.
”Du borde väl vara på väg till rektorn tillsammans med oss andra” konstaterade Henrik spydigt.
”Varför borde jag vara det?” undrade jag och lade långsamt ihop mina böcker. Ingen hade sagt åt mig att jag borde vara hos rektorn av någon anledning, men det började pirra lite obehagligt i maggropen.
”För att den där slynan är en jävla skvallrare, det är varför. Hon har anmält oss för mobbning” fick Thomas ur sig, och mina ögon höll på att falla ur av ilska.
Att Thomas ens vågade säga så om Jenny, och i min närhet. Jag såg rött, och var uppe på fötter under mindre än två sekunder.
”Du har fan ingen som helst jävla rätt att säga något om henne!” väste jag hotfullt mellan tänderna och flög på honom.
”Vad…. I helvete…. Jävla… idiot!” pressade Thomas ur sig medan vi tumlade runt på golvet.
Jag skulle precis slå till honom över käken när någon tog tag i min tröja och jag slungades bakåt med en väldig kraft, och jag drog efter andan. Smällen som jag trodde skulle komma verkade inte uppstå, och jag kände att någon hade ett säkert grepp om min tröja. Försiktigt sneglade jag upp och fick se skolans idrottslärare, Olle.
”Vad håller ni på med?” sade han med sin sträva, kalla röst och jag ryckte till lite.
Ingen svarade, och han släppte mig med en suck.
”Ni killar” började han och pekade allvarligt på killgänget från klassen, men inte på mig, ”ni ska till rektorn och borde inte störa Anton här” sade han allvarligt, och killarna nickade lite avvaktande.
”Jamen gå då!” utbrast Olle argt, och det blev genast fart på dem.
Jag följde dem med blicken när de snabbt gick genom korridoren och sedan svängde höger för att gå mot rektorns kontor.
”Och du” började Olle lite hotfullt, och jag vände mig om för att titta på honom.
”Du slipper undan med en varning, det är ju skolavslutning snart, men det vore väldigt oturligt om du skulle bli utkastad från skolan när den snart är slut. Du måste passa dig, med tanke på varför du kom hit i första stund” sade han allvarligt, och jag nickade, lite skamset men också otåligt.
Plötsligt lade han en hand på min axel, och jag såg förvånat på honom.
”Anton, jag har sett att du inte är som de där killarna, och jag har sett att du skött dig, så gör inget dumt nu” avslutade han med blicken riktad mot mina ögon, och jag nickade lite förvånat.
Olle nickade kort mot mig, rätade på ryggen och försvann bort i samma riktning som lett honom hit. Jag stod stilla och försökte få koll på mina tankar, men till slut gav jag upp, precis lagom till att en annan lärare ställde sig vid mig och gav mig en allvarlig, dock lite oprofessionell, blick. Det verkade vara tyst i flera minuter, men jag vek inte undan från den gröna blicken, och till slut fuktade den andre sina läppar och började tala.
”Jenny har gått för att anmäla killarna. Jag tänkte att du kanske ville veta” sade han kort, och även om jag blev förvånad så visade jag det inte.
”Jag vet” ljög jag kort, jag ville inte att det skulle verka som om Carl visste mer än vad jag gjorde, även om han faktiskt gjorde det.
Det var nästan så att testosteronet dallrade i luften, och svartsjuka från båda parter stred om skulden som skulle uppstå om någon av dem sårade Jenny, alltså kunde vi inte bråka allt för mycket.
”Ah…” sade Carl kort, han hade gått på min lögn och jag slog vad om att han tänkte att om jag hade varit i hans ålder hade han försökt spöa upp mig och sagt åt mig att lämna hans tjej ifred, och om det vore så att vi hade varit samma ålder hade jag försökt spöa upp honom för att… ja... för att vad egentligen? Carl hade fler rättmätiga anledningar att vilja få bort mig från Jenny än vad jag hade för att få bort honom från henne. Jag älskade henne, hon var i min ålder, men Carl hade säkert känslor för henne, och han hade inte stått och kollat på medan hon blivit misshandlad och våldtagen, bara låtit det hända.
Illamåendet sköljde över mig, och utan ett ord grabbade jag tag i mina böcker och gick snabbt därifrån. Jag gick in på en toalett, låste om mig och lutade mig över handfatet. Det var först då som jag märkte att jag hyperventilerade, och jag försökte att lugna ner mig. Jag spydde inte, trots att illamåendet hängde kvar ett tag, och efter tio minuter var jag tvungen att gå ut därifrån. När jag lämnat mina böcker i skåpet lade jag märke till att det var dags för biologi, och med en suck drog jag ut den tunga boken och gick till lektionen.
Lektionen var tråkig och flöt på långsamt, jag satt försjunken i tankar och ritade några svaga linjer på anteckningsblocket framför mig, och så slog det mig genast. Jenny skulle anmäla killarna, vad betydde det? Vad skulle hon anmäla dem för? Skulle hon berätta om våldtäkten och anmäla Thomas? Skulle hon anmäla dem för mobbning? Plötsligt kom tankarna allt för fort och hänsynslöst. Tänkte hon anmäla mig? Det skulle inte bara betyda slutet på den här skolan, utan det skulle vara ett definitivt avslut på vår vänskap och ännu värre; kärleken som jag hoppades fanns även hos Jenny.
Resten av lektionen var jag rastlös, och jag kunde inte vänta på att få sluta och leta upp Jenny. Det störde mig lite att hon var i skolan utan att ha kontaktat mig, och jag undrade verkligen vad hon kände för mig, vad hon hade för tankar kring det jag hade sagt igår. Besvarade hon mina känslor? Förlät hon mig? Tänkte hon ge mig en till chans? Jag tuggade så frenetiskt på min underläpp att jag snart hade bitit hål på den, och jag tryckte lite besvärat ett finger mot såret så att det inte skulle blöda överallt. När läraren tillkännagav att lektionen äntligen tagit slut så skyndade jag mig ur klassrummet, kastade in mina böcker i skåpet och höll utkik efter Jenny. Jag vände och vred otåligt på huvudet, småsprang bort till rektorns kontor och lyssnade, men inget hördes. Ett frustrerat litet läte undslapp mina läppar medan jag gick ut i huvudkorriodoren, och så såg jag killarna. De gick tysta, med händerna i fickorna och verkade vara på väg ut. Egentligen ville jag springa dit och slå ner dem, men jag ville också fråga. Det blev ingetdera, för då såg jag Jenny flera meter framför dem, och jag kände hur det spratt till i kroppen. Utan att riktigt tänka efter började jag springa, och jag försökte ropa efter henne, men min röst bar inte. Jag trängde mig igenom alla elever som fridfullt gick i korridoren, andades tungt och blev mer och mer irriterad för varje person som inte flyttade på sig.
”Jenny!” fick jag ur mig när hon öppnade dörren, men det verkade inte som om hon hörde mig.
Jag pressade mig fram mellan eleverna som kryllade i korridoren och kom till slut till de stängda glasdörrarna. Med hjälp av min kroppstyngd fick jag upp dörren och snubblade ut på skolgården.
”Jenny!” skrek jag utan att tänka efter, och så såg jag mig omkring.
En bildörr stängdes igen längre bort, och jag kisade mot passagerarsätet. Det var inte Jenny, men var befann hon sig då? Jag ropade på henne ännu en gång, utan att få något svar, och irrade förvirrat omkring över skolgården i säkert en halvtimme innan jag återvände in i skolan igen. Jag struntade i dagens sista lektion och gick hem istället, jag skulle ändå inte kunna koncentrera mig, det visste jag.
Men det var nu allt gällde, nian var slut och ingen av oss skulle återvända till den här skolan igen, jag var tvungen att ha ett svar. Tänkte hon ge mig en chans, eller var allt förtroende hon hade för mig borta? Faktumet att hon inte hade anmält mig för rektorn värmde mitt hjärta, men det behövde inte betyda något. Älskade hon mig som jag älskade henne, eller älskade hon mig som en vän? Älskade hon mig alls? Kanske ville hon aldrig mer sig mig igen.
Carl
Jag såg på henne där hon stod i korridoren, ville röra henne och allt som följde. Jag ville bara veta om hon skulle vara min, om inte för evigt så bara för ett tag. Jag ville verkligen vara med henne, det värkte i min bröstkorg och jag hade nästan lust att skrika ut mina känslor, men jag lät mig minnas det där samtalet vi haft för några dagar sedan.
Jag drog händerna genom håret, gång på gång, försökte koncentrera mig på mitt arbete, men utan att lyckas. Efter att Jenny hade anmält killarna för mobbning hade hon inte kommit tillbaka till skolan, hon läste hemifrån, mejlade in läxor och uppsatser och kom hit sent på eftermiddagarna för att göra vissa prov. Hon hade inget att ta igen, inget värt att komma hit för. Jag suckade tungt, kände hopplösheten darra i min kropp och harklade mig sedan. Nej, jag var tvungen att rycka upp mig, och det nu. Plötsligt plingade min mobil till, och vibrerade mot mitt ben. Först tänkte jag ignorera det, men efter några minuter drog jag upp mobilen ur fickan, kollade vem som skickat och drog efter andan när jag såg att det var från Jenny.
”Hej, kan vi träffas idag? Klockan fem vid lekparken första gången jag var hemma hos dig? Kram”
Jag bet mig lite på insidan av kinden och tryckte på svara. Ganska snabbt skrev jag ner ett svar, kastade en blick på klockan och fick genast bråttom, klockan var redan halv fem. Jag tog tag i min väska, rusade ut från mitt kontor och slank in i bilen på mindre än tre minuter. Motorn krånglade lite, men efter ytterligare ett försök gick bilen igång, och jag körde ut från parkeringen och styrde hemåt.
Strax efter klockan fem gick jag över den asfalterade gången och fann att lekplatsen var tom. Lite förbryllad stod jag och kollade runt, spanade lite diskret och bestämde mig till slut för att sätta mig ner på en bänk.
”Hej” hörde jag kort därefter, och jag vände på mig för att få se Jenny stå där och le svagt mot mig.
”Hej” andades jag lättat ut och log brett mot henne.
”Vi måste prata…” började hon och jag nickade medan jag flyttade mig lite åt sidan så att hon också kunde slå sig ner.
Först verkade hon tveka, men snart satte hon sig, och jag flyttade genast lite närmre. Om jag hade varit lite mer uppmärksam kanske jag hade sett att hon ryckt till lite, men istället lade jag en hand på hennes ben och såg förväntansfullt på henne.
”Var det något du ville prata om?” frågade jag och förmodade att hon nu skulle berätta för mig vad som hade hänt efter att hon hade varit hemma hos mig, och jag hoppades att hon litade på mig tillräckligt mycket för att göra det.
”Ja. Jag vill prata lite om… om oss” började hon, och innan jag hann invända eller säga något höll hon upp ett finger för att hejda mig.
Jag bestämde mig därför för att vara tyst, och såg ner när hon långsamt omfamnade min hand med hennes båda.
”Jag gillar dig verkligen, det gör jag faktiskt, men jag är ung, jag vet inget om kärlek eller… eller vad det egentligen innebär, och du förtjänar något mer än så. Du förtjänar att vara med någon som vet vad äkta kärlek är och faktiskt kan ge det till dig. Jag tror inte att jag kan det. Men jag ville ändå säga att du betyder så mycket för mig, och om inte som pojkvän… som en bra vän” sade hon med en nästan obehagligt lugn röst, men jag nickade bara, ville kanske inte riktigt förstå.
Tiden rullade vidare och hon fortsatte berätta om hur hon kände för mig, och att hon var för ung, och att hon inte visste. Jag väntade till det att hon var klar innan jag började invända mot det hon sagt.
”Jag förstår vad du säger, men inte varför. Jenny jag älskar dig, det gör jag verkligen, och jag bryr mig inte om att du är yngre och mer oerfaren, för det är ju du som du är, som jag älskar. Hade du varit tio år äldre och inte den du är idag hade jag kanske inte fallit för dig” sade jag och hoppades att hon skulle förstå, och ta mig tillbaka.
Jag såg hur hon tvekade och hur beslutsamheten hos henne vacklade något, men så skakade hon långsamt på huvudet och reste sig långsamt. Våra händer drogs isär och hon kollade länge på mig. Min blick var bedjande och sårad, men hon lät sig inte byta åsikt.
”Jag är ledsen” viskade hon och lutade sig mot mig, gav mig en sista puss med sina lätt spruckna läppar och började sedan gå därifrån.
Jag reste mig och tog några steg så att gruset knastrade under mina fötter. Då såg jag hur hon småsprang runt hörnet och antog att hon fortsatte vidare mot busshållsplatsen. Förvånad, och lite chockad, satte jag mig ner på bänken igen, och försökte förstå allt som hade hänt.
Jag menade det fortfarande, det visste jag när jag såg på henne, men jag var nog inte den enda som kände så. Anton verkade vara… intresserad av Jenny, och han var i samma ålder och var kanske mer vad Jenny ville ha. Lite hjälplöst iakttog jag hennes kroppsspråk och rynkade pannan. Vad skulle hända härnäst?
Jenny
Jag såg rakt in i ögonen framför mig och tog ett djupt andetag, jag hade tagit mitt beslut.
”Det kommer ta lång tid för mig att mogna för det här. Det kommer inte bli lätt för någon av oss, men om du är beredd att försöka är jag det också” började jag och betraktade personen framför mig.
”Du måste förtjäna det här. Ingen svartsjuka, inget om att såra mig genom att inte lita på mitt omdöme gällande andra människor” fortsatte jag omsorgsfullt, och han nickade.
”Sanningen att säga… jag älskar dig också, men jag vet inte om jag kan lita på dig, det är svårt för mig, förstår du. Jag vet inte om du är värd att lita på, men samtidigt vet jag att jag inte skulle klara mig en sekund utan dig, du har verkligen spelat en stor roll i mitt liv” avslutade jag och rynkade pannan.
Han nickade, särade på läpparna och verkade på väg att säga något, men jag tryckte försiktigt ett pekfinger mot hans läppar och skakade på huvudet. Jag orkade inte prata mer, ville inte, så jag ställde mig närmre hans långa kropp, lade händerna på hans axlar och sträckte mig så mycket jag kunde. Vi möttes halvvägs, och mjukt pressade jag mina läppar mot hans. Det var en kyss olik alla andra jag någonsin upplevt, det var fyllt med bubblande känslor och lite nervositet, men ändå lättnad, och jag suckade lite lätt när den väl var över. Jag sjönk ner till min varnliga längd igen, möttes av ett leende jag älskade och kramade om hans hand. Vi började gå mot utgången, under tystnad, och när vi väl klivit ut genom dubbeldörrarna svepte en bris förbi och virvlade om mitt hår litegrann.
”Vet du vad det bästa med den här skolan är?” frågade han efter att vi stannat upp för att betrakta skolan tillsammans.
”Nej, vadå?” frågade jag lite nyfiket, men gjorde som han och iakttog skolan istället för honom.
”Att jag får lämna den med dig” sade han och såg ner på mig.
Lyckan spred sin värme snabbare än någonsin förut, och jag föll in i hans famn, lutade örat mot hans bröstkorg och lyssnade på hans hjärta som fridfullt slog så att vi skulle kunna vara tillsammans.
Jag och min Anton.
Drop a comment! :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | noway - 11 okt 11 - 07:28- Betyg:  | SÅ CP JÄVLA BRA.
<3 | | Ebbaandyou - 21 jun 11 - 14:31- Betyg: | ååh, så himla bra. Finns liksom inte riktigt ord. Fantastiskt bra serie och fantastiskt bra slut.
Och jag håller med Samme15, jag kommer sakna att läsa den här.
Keep up the good work (: | | Sabbe_sabbe - 20 jun 11 - 15:24- Betyg: | | bästa slutet på länge! Super! | | XTokigITokioX - 20 jun 11 - 13:44 | | *andas* Fylls typ av blandade känslor, är hur lycklig som helst över att dom äntligen blev tillsammans, men är samtidigt ledsen över att berättelsen är slut :( Jättebra skrivet och älskade seriöst varenda mening av alla delar<3 | | Samme15 - 20 jun 11 - 10:30 | Aaw Anton :D ett riktigt bra slut fast jag kmr
Sakna att läsa den. |
|
|
|
