Världen med dig (Del 10) |
- Förlåt mig, viskade jag till Erik, fortfarande tätt intill honom.
- Du har ingenting att be om ursäkt för, svarade han medan han kysste mig kind. Jag rodnade starkt och släppte honom. Han flätade in händerna i mina och jag sa inte emot.
- Vill du gå en promenad? Frågade han.
- Vill du slippa mig? Frågade jag retsamt.
Han suckade djupt.
- Och där var du tillbaks.
Jag flinade.
- Men ärligt, fortsatte han. Vill du?
- Jag hänger på, polaren, svarade jag.
Han suckade igen men log lite roat.
Vi strövade omkring lite hand i hand på strandkanten. En gång gick jag ner och fyllde händerna med vatten och kastade på Erik. Man kände sig som 4 år men det var det roligaste på hela kvällen. Nästan i alla fall. Vi gick och pratade om vädret, skolan och lite sådant skit. När vi hade gått i cirka en timme, stannade han plötsligt och såg på mig. Inte på mig egentligen, bara en del av mig. Han stirrade på mina läppar. Jag fick en väldig impuls av att vilja kyssa honom. Jag var inte ens kär i honom. Jag tyckte inte om mina motstridande känslor. Den ena delen av mig ville vrida mig i avsky för att jag ville känna hans mjuka läppar mot mina. En del önskade det av hela mitt hjärta. Jag är inte ens kär i honom, ville jag skrika till mig själv. Eller?
Jag såg på Erik medan han kom närmare. Allt var stilla runt omkring. Det var helt tyst utom det svaga dunket från musiken från balen. Havet svepte sin salta doft genom mig och månen skapade ett mystiskt, men fantastiskt sken. Ljusskenet skapade starka skuggor i Eriks ansikte. Jag undrade vad Erik tänkte just nu och skulle gett mycket för att veta det i det här ögonblicket. Varför hade han stannat och varför såg han så underligt på mig. Det var faktiskt lite skrämmande. När han stod ett steg från mig stannade han och lade huvudet på sned. Sådär stod han ett långt tag. Efter det långa taget stod jag inte ut längre.
- Jag tror inte att jag tycker om det där ansiktsuttrycket, sa jag med en viss ironi.
Han drog på munnen men ändrade inte ställning och sa heller inget.
Jag backade ett steg från honom.
-Okej, sluta nu Erik. Det där är läskigt.
Jag trodde att det skulle få honom att iallafall räta på huvudet. Men han slängde bak huvudet och började skratta. Jag lade min vikt på ena benet och korsade armarna på bröstet.
- Vad är så roligt? Frågade jag och blängde på honom.
Han drog handen genom håret och slutade skratta.
- Jag trodde aldrig att jag kunde få dig rädd, svarade han.
Jag fnös och flyttade vikten till det andra benet.
- Rädd? Pff, jag var inte rädd, fräste jag med armarna på höfterna.
Han flinade och korsade armarna.
- Skulle du inte vara rädd, jag vet när någon är rädd. Och du var rädd just nu.
Jag blängde på honom.
- Om blickar kunde döda, mumlade han. Nej, jag tror bara att du är rädd för att du är rädd för att jag är skrämmande.
Jag fnös åt honom.
- Hängde det där ens ihop? Frågade jag.
Han drog mig i armen för att börja gå igen.
-Nej, jag antar att det inte gjorde det, skrattade han. Kom, vi går.
Men jag rörde inte mig ur fläcken.
- Du berättade ändå inte vad du gjorde, sa jag och sköt hakan i vädret.
Han skrattade igen och satte sig på sanden.
-Du frågade inte heller, svarade han.
Hemskt vad han skulle vara undvikande då.
- Kanske jag inte gjorde, sa jag och satte mig på marken bredvid honom. Men du har alltid annars läst mina tankar, så jag trodde att det skulle funka idag också. Men din förmåga har väl stannat.
Han hoppade närmare mig och lutade sig sedan bakåt.
- Så du säger, att jag skulle läsa dina tankar. Hm, det är också en teori.
Jag himlade med ögonen.
- Inte bokstavligen men... Vad var det? Frågade jag.
Han såg slött på mig.
- Vad?
Jag höjde händerna och gjorde citat tecken i luften.
- Jag citerar: Det är också en teori
Han tittade upp mot månen och log.
- Det där var inte direkt sant. Jag sa hm först också.
Jag suckade djupt.
- Det hör inte till saken.
Han drog på munnen.
- Kanske inte.
Sedan sade han inte mer. Jag satt länge och väntade på att han skulle säga något mer, men inga ord yttrades på Eriks läppar. Jag kollade på honom länge där han satt och kollade upp mot himlen. Han var vacker, ingen kan säga något annat. Alla andra tjejer kallar han snygg, men jag håller inte med. Snygg passar inte för Erik, Erik var en man och snygg var inte till för den sortens män. Han var helt enkelt förtrollande vacker och en alldeles speciell man.
- Varför ser du på mig så där?
Eriks ord väckte upp mig från min fantasi. Jag log.
- Det du, sa jag till honom.
Han suckade.
- Det där är inte rättvist.
Jag höjde ögonbrynen.
- Vad skulle inte var rättvist, du berättade inte för mig.
Handen genom håret.
-Men det var inte samma sak, jag satt eller stod inte så där och studerade dig... Hm.
Jag lade min hand på hans axel.
- Du gjorde visst det.
Han log och ryckte på axlarna.
- Jag gjorde visst det.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eme_96 - 19 jun 11 - 17:13- Betyg:  | | riktigt bra! :) mejla nästa! :D | | thegirlfromabove - 19 jun 11 - 02:08- Betyg: | | braaa, maila nästa :) | | sztiz - 19 jun 11 - 00:02- Betyg: | | jätte bra, mejla?! | | Lovehurtsbadly - 18 jun 11 - 23:27- Betyg: | Har läst igenom alla delar nu, och jag vill ha mer!!!!!!
Mer mer mer!
Så fort som möjligt!!! :D |
|
|
|
