Ge mig allt och lite till DEL 4 [ Nya bekanskaper] |
Jag gick aldrig hem den där kvällen. Jag sprang tills jag var så trött att mina ben vek sig och middagen ville komma ut igen. Det låter obehagligt, men ärligt talat, så var det det skönaste jag någonsin upplevt.
Det är två veckor sedan incidenten skedde. Två sprudlande veckor har gått. I skolan är det nog inte många som har märkt någonting speciellt, då jag valt att hålla mig i bakgrunden. Men det är ju just det, att jag har valt att hålla mig i bakgrunden, och inte endast kännt mig tvungen till det. Jag bestämmer och jag gör precis som jag vill.
Sara fortsatte vara chockad i någon dag och mötte inte min blick under en tid. Nu är hon som innan, när hon väl är hemma vill säga. Hon är nästan aldrig hemma, utan tar första bästa chansen att försvinna ut ur lägenheten. Dock så fortsätter jag överraska henne var gång hon syns till. Hennes saftiga kommentarer är sig lika, det är bara svaren som är annorlunda. Mina svar. Var gång hon säger saker som:
" Men Lisa, dom där kläderna är väl ändå för små? Fattar du inte hur jävla stor du ser ut i rosa!"
Blir svaret någonting som:
" Jag jobbar på det mamma. Och eftersom att vi inte har råd med nya kläder så får jag väl se till att förnya mig själv istället!"
Allt säger jag med ett ironiskt leende. Allt får henne att tappa tråden och gå ut ifrån rummet istället för att fortsätta med förolämpningarna.
Och det är ju också sant. Att jag jobbar på det vill säga. Jag har insett hur enkelt det faktiskt är att inte se ut så som jag gör, eller gjorde. Allt jag behöver göra är att inte äta. Jag väljer att istället för att äta smördränkt rotmos med korv, tar jag istället en gurka. Eller ett äpple. Det är även mycket billigare, vilket gör att jag kan gömma matpengarna till någonting annat.
Efter tre veckor börjar min kropp visa resultaten. Kläderna har börjat hänga och ben jag aldrig någonsin har sett förut syns nu genom min hud. Nu har även saker hänt i skolan. Efter att ha hört en av de "fina" tjejerna i klassen kommentera mina slitna kläder bröt jag ut i agression och bad "slampan hålla käften". Efter veckor av tystnad kunde jag se hur konfunderade mina klasskamrater blev då de första orden jag sa var just dessa. Ännu en gång mötte jag deras blickar med ett stort, brett, leende. Någonting som fick dem att häpna desto mer. Underbart.
Jag gick uppför trapporna påväg till andra våningen för dagens första lektion. Bristen av mat hade tyvärr lett till att jag kände mig mycket tröttare och även hade svårt att sova. Därav var jag försenad till denna första lektionen klockan nio på morgonen. Jag gick in i sal 203 utan att knacka och klampandes gick jag mot min bänk.
- Jaså, här kommer man lite som man vill ser jag. sa Peter Svanström, lärare i Samhällskunskap. Peter var en medelåldersman med råttfärgat hår, gubbmage och som bar chinos varje dag.
Jag svarade genom att titta trött på honom med en min som klart visade hur mycket jag brydde mig om att svara på en sådan idiotisk fråga.
- Har du kanske någon förklaring till varför du är sen Lisa? Du störde faktiskt genomgången, fortsatte han.
- Ja, inte var hon sen för att hon gjorde sig fin iallafall!, kommenterade en av de blonda tjejerna i klassen med ett flin.
Hela klassen skrattade åt denna fyndiga kommentar och granskade mina gamla kläder.
Det började koka i mig och skratten gjorde att bägaren svämmade över. Jag ställde mig upp leende och gick fram emot den blonda flickan vid namn Katerina.
- Lisa, var snäll och sätt dig vid din plats igen, bad Peter när han såg mitt närmande.
- Stackars lilla flicka. Har du fått så lite bekräftelse av din mamma att du känner dig tvungen till att ta på dig så lite kläder som möjligt och trycka upp dina bröst i en push-up bh för att någon ska tycka om dig?
Jag stod framför Katerina och spottade orden på henne. Det söta ansiktet förvreds i en sur min och hon knöt sina armar över brösten samtidigt som hon fnös.
- Lisa! Nu sätter du dig på din plats, annars ser jag till att du får stanna kvar efter skolan och prata med rektorn om ditt uppförande, sa Peter och satte armarna i sidorna för att demonstrera hur arg han var.
Jag vände mig lugnt mot Peter och granskade hans ilska.
- Ärligt talat så tappade jag lusten för att ens vara här. Om min attityd inte passar in i er perfekta lilla klass så ska jag inte störa, sa jag och hängde min väska över axeln och gick mot dörren för att gå igen.
- Lisa, nu kommer du tillbaka, annars får vi se till att ringa dina föräldrar och.., var det sista jag hörde innan jag smällde igen dörren bakom mig.
Ringa mina föräldrar? Ja, för det skulle ju hjälpa jätte mycket. Jag kunde se framför mig hur Sara svarade i telefonen där hemma i hopp om att det var någon av hennes partyvänner och direkt lägga på när hon hört att det var ifrån någon tradig skola som hon väl aldrig hört talas om. Jag gick ner för alla trapporna och ut på skolgården. Det var nästan tomt förutom några små klungor av smygrökare i hörnorna bakom några buskar. Jag såg hur små moln av rök svävade upp mot himlen för att sedan tyna ut i luften.
- Ska du ha en cigg eller?
Jag vände mig om och möttes av en mörk skönhet. Flickan hade svartbrunt, tjockt lockigt hår som räckte långt ner på hennes rygg. Hennes ögon var ljusbruna med en skarp mörkbrun kant runtomkring. Hon hade ett mycket vackert ansikte, målat med lager av smink. På sig hade hon tajta jeans som smekte hennes ben i perfektion och till det en lila jumper.
- Hallå? Någon där? Jag såg hur du suktade efter att röka när du tittade på de där fjantarna där borta. Så, vill du ha eller?
Hennes röst lät kaxig, men hennes ögon sa någonting annat. De såg genuint snälla ut när hon tittade på mig med en cigg framräckt i handen.
- Öh, nej. Eller jo, tack.
Jag hade aldrig rökt förut, och inte heller haft chansen att testa att röka. Bristen av umgänge och pengar hade alltig gjort att rökning inte varit någonsin jag ens tänkt på. Jag visste att de kallades för cancerpinnar av en anledning, men ändå kunde jag inte säga nej till denna vackra skapelse som erbjöd mig en cigg.
- Varsågod, sa hon och tände sin egen cigg innan hon räckte tändaren till mig.
Jag tog ett första bloss och började genast hosta.
- Haha, jaså. Första gången alltså? Du kan vara lugn, de där hostningarna försvinner efter att du tagit några bloss. Jag heter Steffany föresten. Och du?
Jag skämdes över mina hostningar, men fortsatte ändå dra in den giftiga röken i hopp om att det hon sagt var sant.
- Lisa. Jag heter Lisa, sa jag och gjorde ett försök att le ett uppriktigt leende.
|
| Kommentarer | | Sabbe_sabbe - 18 jun 11 - 19:44 | | super! Mejla nästa !:) | | orka_livet - 18 jun 11 - 18:15 | | den var bra, vill läsa mera! |
|
|
|
