Framåt är bakåt och bakåt är fel. [Första delen] |
Åskan mullrade några kilometer bort och hon drog filten tätare omkring sig där hon satt i den röda tygsoffan från IKEA. Hon såg genom fönstret hur det blixtrade där borta vid Kalahöjden och hon förundrades över naturens krafter, samtidigt som hon var lite rädd. Det kändes lite sorgligt att sitta ensam i en lägenhet på sextiofyra kvadratmeter, som hon fick hyra ganska billigt då det var hennes morbror som ägde den. Egentligen var den alldeles för stor för henne. Ett skrivbord med stol, en soffa, ett soffbord och en TV fyllde knappast upp det stora vardagsrummet. Hon hade försökt att fylla ut med diverse växter och skulpturer, men det gapade ändå tomt. Planen hade från början inte varit att bo där ensam. I ursprungsplanen fanns Erik med i bilden. Erik, hennes före detta pojkvän, som hon råkade sakna väldigt mycket en ondskefull natt som denna. Han gjorde slut bara ett par veckor innan inflyttningen, ihopflyttningen, skulle ske. Han fick väl kalla fötter. Det var nästan ett halvår sedan nu, men det gjorde fortfarande ont då hon tänkte på det. I tre år var de tillsammans och hon hade varit så säker på att det skulle hålla hela livet, för det hade känts så. Visst hade de haft sina dispyter om saker och ting, men det hörde liksom till ett förhållande ansåg hon. Visst var de även unga, bara arton båda två och skulle ta studenten nästa år. Det sista riktiga sommarlovet hade just börjat och hon både hatade och älskade att hon tillbringade det som singel. Singel och sommar borde väl gå bra ihop, sommarflörten som alla pratat om i alla tider låg ju som bäddad för henne. Hon var charmig både till utseendet och till sättet, det visste hon, så att få en kille var egentligen inte så svårt om hon bara ville. Det var där problemet låg, i viljan. Eller snarare i osäkerheten om hon ville eller inte ville spana efter killar hela sommaren. Ett halvår hade gått sedan Erik gjorde slut, men vissa dagar och framförallt nätter kunde hon sakna honom så att hon trodde att hon skulle dö. Hon ville vara över honom, men egentligen så var hon nog lika fäst vid honom nu som hon varit under hela deras förhållande. Hon saknade honom så mycket.
Plötsligt kom en åskknall samtidigt som en blixt och hon ryckte till. Åskan var precis ovanför henne nu och hjärtat slog fort i bröstkorgen. Hon kröp ihop som en boll i soffan, blundade och hoppades på att det skulle gå över. Egentligen var hon inte rädd för åska, men nu tyckte hon att det var riktigt obehagligt.
Han satt vid köksbordet med en grogg och stirrade ut över det härjande vädret. Han visste inte riktigt varför han drack, för det var då inte särskilt gott. Det var hans andra glas Vodka blandat med Cola och det snurrade faktiskt lite i skallen nu. Åskan hade för några minuter sedan passerat hans hus och fortsatt bortåt. Mellan mullrandet och blixtarna hörde han sin pappas snarkande. Han försökte övertala sig själv att det var åskan och snarkandet som höll honom vaken, men han visste att det egentligen var något annat. Han ville inte erkänna att han saknade henne, Julia, sitt ex. Han hade gjort slut med henne för att hennes stora framtidsplaner skrämde vettet ur honom. Hon planerade för deras bröllop och kom med namnförslag till deras framtida barn. Det hade varit ett svårt beslut att avsluta förhållandet och därmed krossa alla hennes drömmar, men han kände att hans vilja och kärlek inte räckte lika långt som hennes. Vissa gånger hade han till och med tvekat på om han verkligen älskade henne. Nu, sex månader senare, tvekade han på om han tagit rätt beslut. Dessutom hade han en ny flickvän, Miranda. Hon låg i hans säng och sov nu, varm och lite svettig, men hon låg i alla fall stilla då hon sov. Han borde ha lägga sig bredvid henne, pussa henne i nacken och hålla om henne. Han hade ingen lust till det, hade ingen lust att ligga där bredvid en oerhört söt tjej samtidigt som han hade tankarna på en annan. Många gånger hade han varit nära att skicka iväg ett SMS till Julia, bara för att fråga hur hon mådde. De hade inte pratat sedan uppbrottet och de gick inte på samma skola, så de råkade aldrig på varandra. Han var rädd att hon var arg på honom, vilket han visserligen förstod om hon var. Han hade dumpat henne helt plötsligt, utan någon egentlig förvarning, utan någon egentlig förklaring till varför. Han satt och hade ett färdigskrivet SMS till henne nu och velade fram och tillbaka om han skulle skicka det. Skulle det uppfattas som konstigt att ens ex hörde av sig efter ett halvårs tystnad eller skulle det uppfattas som något bra, något omtänksamt?
Hej Julia!
Jag vet att vi inte har pratat
på väääldigt länge, men jag
undrar bara hur det är med
dig? Ruggigt väder ute,
hoppas jag inte väckte dig!
Kram /Erik
Allt han behövde göra nu var att trycka på skicka, sedan skulle Julia själv få avgöra om hon ville bryta tystnaden mellan dem eller inte. I samma stund som han bestämde sig för att det var bäst att låta bli kom världens åskknall och han blev så rädd att han ryckte till och råkade trycka på OK-knappen och meddelandet skickades. Han greps av både panik och lättnad. Vad skulle hon tänka? Skulle hon tro att han ville ta upp kontakten med henne för att han ville ha tillbaka henne? Var det faktiskt det som han ville? Det hög till i hjärtat som slog fort i bröstkorgen. Han ångrade att han överhuvudtaget skrivit SMS:et, han ville få det ogjort. Varför i helvete hade inte livet en tillbakaspolningsknapp?
|
| Kommentarer | | hush - 1 jul 11 - 21:33 | | Jag blev på något sätt glad av den här. Egentligen är det ju väldigt dyster stämning (och mörk, jag menar, det åskar!) men det där när han råkade skicka för att han blev skrämd tycker jag var jättefint. Ska fortsätta läsandet nu :) |
|
|
|
