Ge mig allt och lite till DEL 3[Vändpunkt] |
Jag knep igen mina ögon så hårt att det sved och gjorde ont. Jag hade ingen aning om hur länge jag hade legat här. Hade inte heller någon aning om hur länge sen det var han slutade skada mig, och istället gick ut med "hora" som sista kommentar. Jag vågade inte öppna mina ögon, då det gjorde allting verkligt. Det kändes som att jag sov, samtidigt som jag var mer vaken än någonsin. Mina ögon började nu tåras av ansträngningen och jag tvingades öppna dem. Köket låg tyst och mörkt framför mig. Jag rörde ena armen neråt för att känna efter om smärtan jag genomgått lämnat efter sig några spår. Hela handen blev blöt av någonting varmt och klibbigt. Blod.
Jag ryckte plötsligt till och ställde mig upp. Blod, fan, blod! Snabbt sprang jag till städskåpet och så tyst som möjligt började jag sedan städa upp blodet från golvet. Jag gnuggade bort varenda bevis tills svetten rann i pannan på mig. Jag kände hur rädslan av att bli påkommen kröp innuti mig. Rädd att bli påkommen för vad egentligen? Det är inte jag som har gjort någonting fel? Eller är det, det..
Efter att jag städat köket skinande rent smög jag in på mitt rum. Jag såg att bordsklockan nu visade 05.38. Sara skulle inte vakna förrän om flera timmar, men ändå kände jag mig stressad. Jag kände mig skyldig. Smutsig. Trött. Illamående.
Värdelös.
Tre sömnlösa dygn senare satt jag i köket och åt det nog endast jag kan kalla middag( pickels och massor av prinskorv), samtidigt som mina tankar flög runt i mitt huvud. I tre dygn hade jag gått som i en dvala. Jag hade gjort allt jag brukade göra, svarat på lärarnas tilltal och betett mig som jag brukar bete mig. Trots att jag för andra var där, så var jag ändå inte varit närvarande. Jag var någon annanstans och försökte jag minnas vad som sagts för bara någon minut sen så kunde jag inte ens komma ihåg vad subjektet var. Plötsligt vaknar jag ur förvirrade tankar av ett högt brak.
- Helvetes jävla fitta! Vem fan har ställt en väska mitt i den jävla hallen va? Faaan!
Jag. Jag hade slängt min väska mitt i hallen, och nu hade visst Sara kommit hem från sina stadsutforskningar och snubblat över den.
- Lisa! Jävla Lisa! Vill du slå ihjäl din mamma eller?, sa Sara och jag hörde hur hon vinglande närmade sig köket.
Hade allting varit som annars när Sara fick sina fylleutbrott så hade jag antagligen snabbt plockat undan maten och sedan hjälpt henne plåstra om såren. Men jag gjorde inte det idag. Jag gjorde ingenting.
- Är det här du sitter och äter din glupske fan? Både fet och oduglig är du.
Jag rörde inte en min där jag satt vid bordet. Jag fortsatte bara föra gaffeln med mat till munnen. Saras frustration växte. Hon fick inget gensvar, inget fjäskande som alltid annars. Jag kände plötsligt hur hon grep tag i mig och tvingade mig att möta hennes blick.
- Hör du dåligt eller? Du är ju fan helt jävla pantad. Är du för fet för att lyfta på röven och hjälpa din mor eller?
Jag vaknade plötsligt. Efter tre dagar så vaknade jag upp och möttes av en värld full av ljus. Jag såg varenda rynka i Saras ansikte och hörde varje ord hennes mun formade alldeles tydligt. Då smällde jag till henne. Jag slog henne rakt i ansiktet med hela min kraft utan att tveka. Tiden gick plötsligt mycket saktare och jag kunde tydligt höra mina hjärtslag slå hårt i bröstet. Men det var inte som alla andra gånger mitt hjärta slagit extra hårt, det var något nytt. Jag kunde känna blodet pulsera i mina ådrar, rött och kraftigt. Starkt.
Sara vred sitt ansikte i en grimas av smärta. Och chock. Hennes rödsprängda galna ögon mötte mina och någonting släcktes i dem. De blev blanka och intetsägande, istället för vibrerande och fulla av liv. Det var nu mina ögon och glödde i starka nyanser och stirrade beslutsamt in i hennes. Inte ett ord sades. Ingen rörde sig. Det var tyst, men tystnaden skrek.
Jag bröt ögonkontakten och vände blicken på min tallrik. Prinskorvarna var dränkta i billigt smör och saltgurkorna såg gråa ut. Jag kände hur jag plötsligt log.
- Du har rätt. Jag är nog för fet för att lyfta på röven. Men det ska ändras.
Jag tog upp min tallrik och gick förbi den paralyserade Sara för att sedan kasta maten i papperskorgen. Jag vände mig om mot Sara igen, som inte hade släppt mig med blicken ens en sekund.
- Jag går ut en stund. Vänta inte uppe, sa jag följt av ett högt skratt som jag kände bullra ut ur mig ända ifrån magen. Jag lämnade Sara i köket och gick med bestämda steg ut ur lägenheten. Jag mötte världen utanför med en ny styrka. Jag började springa i mina sandaler och slitna kläder. Jag sprang igenom hela kvarteret, med lika mycket styrka i benen som när jag började. Jag sprang bortom parken, genom stigar och långt hemifrån.
Jag hade aldrig känt mig såhär. Jag kunde inte sätta ord på det, och inte heller avgöra huruvida känslorna var bra eller dåliga. Det enda jag visste riktigt säkert var att de var starka. Glödande.
Och att allting skulle bli annorlunda från och med nu.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sabbe_sabbe - 17 jun 11 - 20:42- Betyg:  | | jag gillar deN!:) mejla när fortsättningen kommer! |
|
|
|
