Sommarnätter, November och en oförklarig kärlek |
Kapitel 1 - Adam
Det är fladdermössen som väcker mig. Deras fladdrande vingar som flyger fram och tillbaka drar mig tillbaka till medvetandet.
Jag öppnar långsamt ögonen och det första jag ser är den tungt svarta natthimlen, med tusentals glittrande stjärnor.
Sakta reser jag mig upp och jag inser långsamt att det är natt, och att jag varit ute för sent. Igen.
Jag ställer mig upp på bryggan och till min förvåning är jag väldigt stel. Det måste betyda att jag sovit för länge. Vattnet guppar lugnt nedanför mig när jag tar ett steg, såhär på nattetid är det alltid så stilla.
Jag drar på mig kängorna som står en bit bort. Sedan börjar jag springa, jag måste ju skynda mig hem. Innan mamma och pappa förstår att jag inte sover fridfullt i min säng. Och att jag inte gjort det på hela natten.
Men jag kan bara inte låta bli att smyga ut på nätterna, det är så riskfullt och spännande. Mina föräldrar kan ju komma och säga godnatt, eller så kanske man råkar stöta på en björn i skogen ner till sjön.
Det är egentligen inte så himla spännande, om mina föräldrar kom på mig skulle de säkert bara låta mig gå utan månadspeng en månad, och björnarna här gör inte en fluga förnär. Men jag behöver intala mig själv om att det är spännande. Jag behöver spännande i mitt liv. På grund av att det är helt obegripligt trist annars.
Jag springer genom skogen, mina steg är tunga och högljudda.
Stigen jag springer på är nött efter alla mina steg den tvingats bära, varje natt. Det är bara jag som känner till denna stig, det är jag som är grundaren till den.
Det måste varit för ungefär tre veckor sedan, som jag började med det här på nätterna. Jag gick ut i skogen ungefär nio på kvällen, den vägen som snart skulle bli en stig. Jag gick ner till havet, det vackra havet som låg så härligt och passande.
Nästan ingen går förbi där eller badar, det är ingen sandstrand, bara gräs. Jag tycker det är bättre med gräs, sand får man överallt på sig, man kan knappt gå utan att bli attackerad av sandkorn. Fast jag tillbringar ändå all min tid på bryggan, så det spelar egentligen ingen roll.
Bryggan sträcker sig ungefär sju meter ut i havet, och sitter fast på land. Den är gjord för länge sedan och ganska trasig. Det är bara en tidsfråga innan den går sönder och flyter iväg i havet. Då det händer hoppas jag att jag ligger på den, och får sakta flyta iväg, iväg till en annan plats, en annan värld än den jag lever i.
Om det ändå vore så väl.
Jag kommer fram till huset jag bor i. Det ser tråkigt och dött ut nu. Gräsmattan som omringar huset är mörkgrönt och fullt av ogräs. Döda träd med ruttna äpplen står utspridda.
Själva huset var lika gult som solen från början, men även solen har sina fläckar. Vilket vårt hus fick efter bara några veckor. Vi har haft en del mögel i vårt hus, och fläckar finns kvar på utsidan. Träplankor har även börjat lossna och färgen flagna.
Vi har bott här i hela mitt liv, så länge jag kan minnas. Och jag har aldrig tagit med mig vänner hem, jag har skämts för mycket.
Fast det kan ju också bero på att... att jag inte har några vänner.
Det känns tragiskt att säga det, en liten utanför kille på femton år som inte har några kompisar och springer ut på nätterna för att sova på en brygga. Men jag är mer än så. Det hoppas jag i alla fall.
Jag öppnar vardagsrums-fönstret som stått olåst hela natten. Det gnisslar till lite svagt. Fan, jag som valt just detta för att det var det enda fönstret som inte gnisslade.
Jag klättrar snabbt in i det varma huset. Sedan stänger jag försiktigt fönstret och börjar tassa igenom nedervåningen och sedan uppför trappan till mitt rum.
Där glider jag ner i min säng och drar upp täcket till hakan. Om drygt två timmar måste jag gå upp igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | gillardig7 - 16 jun 11 - 23:46- Betyg:  | | Bra början. MERMERMER! D: |
|
|
|
