Vampyrens uppdrag - Kapitel 3 (kort) |
Spännande dispyt mellan drottningen och Cédric.
Ni måste sååå kommentera- lolz. ;)
*
Never yell at her again
Cédric
Han grymtade till när det allra första slaget träffade honom i ansiktet. Han log bakom sammanbitna tänder, pressade ner skriket som så gärna ville forsa ut ur hans strupe. Slaget hade kommit som en överraskning och han ville mest av allt försvinna ner i jorden och aldrig mer se ljuset från den gassande solen. Drottningen var riktigt arg den här gången. Hela hennes gångstil tydde just på detta och att hon var arg innebar bara en enda sak, hon skulle slå ihjäl honom om så moder jord förvägrade henne det. Hon vände sig om mot honom, pressade ner honom i jorden och fräste ilsket: "Du skriker aldrig mer på henne, min Clarissa, är det uppfattat?" Han nickade, men förvägrade henne det förföriska leendet han var känd för. Han förvägrade alla det leendet nuförtiden. Kom att tänka på det, var det ganska länge sedan han förfört någon kvinna. Känslan det ingav honom var annorlunda, nästan bitter. Han var inte känd för att vilja ha bekräftelse för sina lockord och passion, men att han kände sig gammal vore ändå att ta i. Han kände sig sliten och trött - det lät genast mycket bättre.
Kvinnan i rött satte sig återigen ner och betraktade honom forskande. Sedan nickade hon och utstötte ett skratt som ekade i salen. Hennes ebenholtssvarta hår hade hon lockat och låg nu i drivor runt hennes vackra ansikte. Hennes ögon var smaragdgröna och i skenet av ebenholtskalufsen, blinkade de likt stjärnorna själv. Hon var en sann skönhet, precis som sin människodotter.
"Ni misstar er, jag försökte bara komma henne inpå livet, få henne att lära känna mig som Mr Burrow. Det är ett ytterst professionellt anspråk hos människorna. Jag visste inte hur jag annars skulle gå till väga." Desperationen snuddade vid hans röst och han rös märkbart till när kvinnan i rött närmade sig honom med släpande steg. Hon var inte arg längre, men hon gjorde honom fortfarande illa till mods.
Hon placerade ett finger på hans hals och blottlade hennes sylvassa tänder som skimrade svagt i ljuset från solen utanför. Hon gav honom ett leende som hade kunnat stoppa tiden själv.
"Du. Skriker. Aldrig. Åt. Henne. Igen."
*
*
|
|
|
|
