Lisette (Del 1) [Sviken] - Kommentera |
- Hallå! Lisette! Vänta! ropar Juliet.
Jag vänder mig om, där står Juliet och flåsar andfått, med det gyllenblonda håret hängandes framför de blåa förvirrade ögonen och de smala läpparna.
- Vad är det? frågar jag surt.
- Förlåt mig, säger Juliet. Förlåt för det jag gjorde innan..
Jag blänger bara surt på henne.
- Du kan bara dra åt helvete! säger jag iskallt, sen går jag.
Hur fan kunde hon!? Hur in i helvete kunde hon bara göra så?! Sno Martin rakt framför ögonen på mig, kyssa honom mitt framför min näsa.
MIN Martin! Som jag så noga planerat att dela mitt liv med. Och det som gör mest ont; Hur kunde MARTIN göra så mot mig?!
Jag stampar hårt i marken där jag går på stigen som leder hem, igenom skogen. Plötsligt ser jag något eller någon röra sig längre in i skogen, det har börjat duggregna nu och det är grått och trist ute.
- Hallå?! ropar jag. Vem är där?!
Jag hör bara att någon skriker, en konstig känsla griper tag i mig, en helt fel känsla. Jag springer åt det hållet skriket kom ifrån. Plötsligt ser jag en kille i 20-årsåldern ligga på marken och jämra sig. Han är blodig.
Jag får panik, börjar desperat skrika på hjälp.
- Mobilen, säger han svagt. Ring 112..
Visstfan! Mobilen, varför tänker jag så segt just nu!?
Jag fumlar med darriga händer upp mobilen och ringer. Jag förklarar så gott det går var vi är och vad som har hänt.
När jag hör ambulansen springer jag ut till vägen, två män följer efter mig, med en bår. De lägger upp killen och går snabbt tillbaka till ambulansen.
Killen ber mig underligt nog att följa med, så jag gör det. Ringer till mamma och förklarar, låter henne inte ens protestera.
Väl på sjukhuset opereras killen. Jag väntar, och när läkaren säger att jag kan gå in till honom gör jag det. Han ler när han får syn på mig.
- Så det var du som räddade mitt liv? frågar han lite svagt.
Jag rycker på axlarna.
- Egentligen läkarna, men..
Killen ler.
- Men om du inte kommit hade jag varit död, de höll på att slå ihjäl mig, suckar han.
- Va? Vad då? frågar jag oförstående.
- Ja, såg du inte de andra killarna, de misshandlade mig, de jävlar livsförstörarna, mumlar killen.
- Nää.. jag såg dem inte, blev helt panikslagen när jag såg dig..
- Okej, säger killen. Jag heter förresten Sebastian, men kalla mig Sebbe.
Jag nickar bara.
- Lisette, säger jag.
Sebbe nickar han också. Plötsligt kommer det in två poliser i rummet.
- Jaha, säger den ena eftertryckssamt när han ser mig. Skulle du kunna gå ut? Vi skulle vilja prata lite med Sebastian.
Jag nickar, jag försvinner snabbt som vinden ut från rummet.
Jag sätter mig ner på en stol utanför. Efter en lång stund kommer de två poliserna ut igen.
- Du kan gå in igen, ifall du vill, säger den ena.
Jag reser mig upp och går in.
- Hur kommer du hem nu då? frågar Sebbe nästan direkt.
Jag rycker på axlarna.
- Jag har ingen aning, säger jag bara.
- Kolla i min jackficka, säger han och nickar lätt åt hans svarta skinnjacka som är upphängd precis innanför dörren.
Jag gör som han säger, jag fiskar upp bilnycklar och en plånboken.
- Kan jag få hit plånboken, tack? frågar han snällt.
Jag ger honom plånboken. Han tar upp en hel femhundralapp.
- Tack så hemskt mycket, säger han. Nu fick du nog så att det räcker att ta bussen hem också va?
Jag nickar, jag niger lite till och med när jag tar emot femhundringen.
Jag lägger tillbaka plånboken i hans jackficka.
- Jag måste nog gå nu, säger jag. Mamma är säkert jätteorolig.
Sebbe nickar.
- Tack, vi ses, säger han.
- Hejdå, säger jag.
Jag går ut från sjukhuset. Jag har tur, det ska gå en buss hem om bara tio minuter.
När jag väl kommer hem så sitter mamma och pappa och kollar på lokalnyheterna.
- Lisette! Var har du varit?! frågar pappa.
- Jag har hjälpt honom de pratar om på nyheterna, säger jag, för jag hör nämligen "Sebastian Haning hittade idag av..".
Mamma gapar.
- Lisette? Är det sant?! frågar hon.
Jag nickar. Mamma reser sig upp från soffan och kramar om mig.
- Lilla gumman, så hemskt, säger hon och stryker med sin smala hand över mitt svartfärgade hår.
Hemskt?! Nej, jag tycker inte att blod är hemskt, visst, kanske är hemskt att bli slagen. Men just nu känns det hemskt att killen jag är besatt av just släppt loss med min bästa polare, som dessutom gick med på det! Det tycker jag är jävligt hemskt!
Jag viker undan från mammas kram och går in på mitt rum "har läxor att göra" blir ursäkten.
Jag sätter mig vid datorn istället, loggar in på msn. Juliet är inne.
Juliet | Älskar dig! säger:
Förlåt mig Lisse! Snälla förlåt mig!
Lissen | Mupparna slår sönder lyktstolparna! säger:
Fattar inte hur du kunde göra så..
Juliet | Älskar dig! säger:
Men asså.. Lisse.. jag älskar honom..!
Lissen | Mupparna slår sönder lykstolparna! säger:
Mm.. men kunde du inte bara sagt det, istället för att
kyssa honom precis framför näsan på mig?!
Juliet | Älskar dig! säger:
Men GUUUD! Hur gammal är du egentligen!?!?!
Lissen | Sviken som fan!! säger:
Lika gammal som dig, fjorton!
Hejdå Juliet, fattar bara inte hur du kunde..
Jag loggar ut från msn och stänger av datorn, jävla Juliet! Hon visste att jag skulle bli sårad!
Fortsättning följer. Kommentera gärna.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ida1 - 21 jun 06 - 04:32- Betyg:  | | mer jätte bra ! | | _Isa_ - 18 jun 06 - 07:26- Betyg: | | mer den e jätte bra..:D:D:D:D:D:D:D:D | | murrwels - 18 jun 06 - 05:54- Betyg: | | mermermer :D | | ANNII93 - 18 jun 06 - 05:00- Betyg: | | Jollis, skriv mer NU! (: | | Maulin - 18 jun 06 - 04:58 | | sketa bra..! meer |
|
|
|
