Allt varar inte för evigt |
Nu har drygt halva sommarlovet gått. Idag har jag absolut ingenting att göra.
Jag har läst ut alla böcker som jag lånade på biblioteket innan sommarlovet började.
Hmm, vad kan man göra på en tråkig torsdag? Jag låg på min säng och funderade ett tag.
Jag kan gå till biblioteket och låna fler böcker eller så kan jag städa mitt rum för de skulle verkligen behövas!
Nä, usch vad tråkigt! Det är ju sommarlov! Jag kan ju ringa och höra med Nicole om hon vill dra ner på stan. Och de gjorde jag.
Hon svarade snabbt.
- Hej Iza! Skrek hon glatt i luren.
- Hej du. Svarade jag.
- Jag tänkte dra ner på stan, har du lust att hänga med? Frågade hon.
- Javisst! Svarade jag glatt. Det var de jag hade tänkt fråga dig.
*fniss*
Det blev tyst en stund.
- Okej men då ses vi där om 20 min? Frågade Nicole.
- Jag tänkte duscha först så vi säger torget om 30 min. Svarade jag
- Okej, ses!
- Yes…
*Klick*
Jag tog en snabb dusch och gjorde mig sedan i ordning.
- Jag ska ner på stan nu och träffa Nicole. Sa jag till pappa medans jag sökte min andra sko i den stökiga hallen.
- Men ska du inte äta först? Mumlade pappa från köket.
- Nej jag äter där.
Äntligen hittade jag min andra sko som låg under den gamla gröna stolen. Pappa kom ut i hallen.
- Men du kan väl i alla fall ta med dig en frukt?! sa han och höll fram fruktskålen.
- Jaja! sa jag och stoppade ett grönt färskt äpple i väskan.
- Får jag gå nu?
- Ja, okej.
Men när kommer du hem på ett ungefär? Frågade han sedan.
- Jag ringer när jag vet, hejdå!
- Okej ni får ha det så roligt då.
Jag stängde dörren till lägenheten och sprang ner för de fyra trapporna.
Ute sken solen. Jag tog upp mobilen för att kolla vad klockan var.
- Fan också! Skrek jag.
Jag var redan 5 minuter sen. Det var bara att kasta sig på cykeln och trampa allt vad man orka!
- Hej! Sa Nicole lika glatt som vanligt.
- Hej hej. Sa jag och gav henne en kram.
- Jaha, vars ska vi börja? frågade jag och kollade mig runtomkring.
- H.M! svarade Nicole snabbt.
- Dom har REA där! sa hon glatt.
Jag skrattade och sedan gick vi till H.M.
- Åh, vad tycker du om den här kjolen? frågade Nicole. Eller är den finare i grönt? Eller blå kanske var snyggast!?! Eller vad tycker du Iza? Hallå?! IZA!
- Va? Eh… Jag vet inte, den blå kanske? svarade jag till sist.
- Hmm, ja den var nog snyggast ändå. Ahmen hjälp! Den kostar 200kr och är på REA!
Jag kollade på prislappen och bara gapade.
- Haha nej, den kostar 199kr. Du får en krona tillbaka! sa jag retsamt.
- Ha-ha, oj vad rolig du var nu!
- Jadu, livet är inte lätt min vän.
När vi hade shoppat för drygt en tusenlapp var, gick vi till Subway och åt. Jag ringde till pappa och sa att jag i alla fall inte skulle vara hemma innan nio ikväll.
- Har du och John träffats någonting mer i sommar då? Frågade Nicole nyfiket medans hon tog en tugga av sin macka.
- Jodå, flera gånger. Svarade jag och kollade ut genom fönstret.
John, de är enligt de flesta tjejer skolans snyggaste kille och min pojkvän. Jag får jämt höra “ åh vad glad du MÅSTE vara som är tillsammans med honom!” eller “ om det blir slut mellan er kan du väl säga till? “.
Dom menar inget illa men jag är trött på att få sådana kommentarer!
- Hur är det mellan er nu? Frågade Nicole lite försiktigt. Jag menar, ni har ju varit tillsammans i två år nu. Blir du aldrig less på honom? Eller “less” kanske är fel ord men du fattar vad jag menar!?
- Ja, jo jag förstår vad du menar. Jag vet faktiskt inte. Ibland känns det som om jag skulle dö om jag inte hade honom men ibland blir jag så himla less på honom också.
- Varför blir du less på honom?
- Han är ju så svartsjuk! Jag vet inte hur länge jag klarar av hans svartsjuka. Jag menar, jag får knappt hälsa på en annan kille men själv går han omkring som en tupp i en hönsgård.
Jag tog en tugga av min macka och kollade ner på golvet.
- Vadå, slår han dig eller?
- Nej de gör han inte! De har han aldrig gjort.
- Okej, tur de! Men jaha, så du tänker typ göra slut då eller?
- Nä, jo, eller va? Nej de tror jag väl inte?! Sluta fråga så mycket!
- MEN IZA FÖR FAN! Tänk på vem han är! Jag menar, hallå hur lätt är det att få John Nordin som sin kille? Han är ju typ alla tjejers dröm och du tänker bara kasta bort honom?! Tänk inte bara på dig själv hela tiden!
- Jag sa inte att jag ska göra slut ju! Lägg av nu!
- Okej men tänk efter innan du gör någonting dumt.
- Mmm. Mumlade jag. Jag ska.
När vi ätit färdigt gick vi till sf- parken. Där träffade vi Julia, Sofie och Anton.
Tjenare Iza gumman! Sa Anton direkt han fick syn på mig.
Jag hörde vad han sa men fick inte ur mig någonting. Hade för mycket i huvudet nu. Vadå “ tänk på vem han är”!?! vad menade Nicole egentligen? Visst han är skolans snyggaste kille och han har valt mig som sin tjej, betyder de att vi ska måsta dras med varandra hela livet? Eller menar hon bara att jag kanske kommer ångra mig? Vi kanske bara skulle behöva en liten paus. Jag har inte ens tänkt på att göra slut. Han är min kille och jag älskar honom mer än allt annat! Plötsligt känner jag hur någon andas i min nacke. Jag vänder mig om och där står han, John.
- Hej sötnos! Sa han glatt.
- Hej! Sa jag minst lika glatt.
- Ska vi hitta på någonting ikväll? bara du och jag? Frågade han och såg rakt in i mina ögon med sina glittrande, mörkblå ögon.
- Visst, men jag har lovat pappa att vara hemma runt nio ikväll.
- Jaha, okej men de är lugnt. Vi har några timmar på oss. Han tog sina solbrända händer och drog dom genom mitt naturligt blonda hår. Han kysste mig på pannan en gång sedan flera gånger på munnen. Hans läppar var så mjuka. Sedan kom tankarna upp igen, “göra slut”, “tänk på vem han är” .
Jag tog ett steg bak och kollade ner på det gröna gräset.
- Vad är det? Frågade han.
- Inget. Svarade jag. Har lite mycket att tänka på just nu bara.
- Okej, men ska vi dra någonstans så vi kan snacka du vet, typ ensamma?
- Mm, ska bara hämta min cykel först. Kommer snart.
Åh nej, vad ska jag säga till honom? Jag vill inte såra honom. Ska jag säga som de är?
När jag kom tillbaka till parken var Nicole fullt upptagen med att prata med Anton. Han verkade inte direkt intresserad. Jag sa ett snabbt hejdå men om hon hörde det vet jag inte. Vi gick i alla fall.
- Okej Iza, nu är det ingen som hör oss, vad är det som har hänt? Frågade John lite försiktigt.
- Hänt och hänt. Sa jag. Jag sa till pappa att jag ville träffa mamma och sen började vi bråka men det är lugnt nu, vi har pratat om det. Jag undrar bara hur hon har det, hur hon bor, hur hon ser ut nu och så vidare… Jag har inte ens träffat hennes “nya familj”.
- Men ring henne då?!
- Ja, jo precis så enkelt är det! Jag har inte träffat henne på sju år! Hon har säkert glömt mig.
- Knappast! Tror du verkligen att en mamma kan glömma att hon bar ett barn i nio månader och sedan födde det? John lät nästan arg nu. Jag ville inte bråka så jag sa bara nä kanske inte och kollade på cykelns styre. För första gången under vårat två åriga förhållande har jag ljugit för min älskade John. Vad är det med mig? Jag har alltid kunnat berätta allt för honom men nu kan jag helt plötsligt inte det. Jag hade egentligen ingen anledning till att ljuga för honom. Jag kunde bara sagt som det var. Att jag behövde en paus. Att det vore bäst för vårt förhållande. Han skulle förstå.
En tår rann ner för min kind och John såg det. Vi stannade till och John höll om mig.
- Förlåt älskling. Viskade han. Det är klart att du vill träffa din mamma. Jag kan prata med din pappa om du vill?!…
- Ne, de behövs inte. Snyftade jag medans han torkade bort tårarna från mina kinder. Han höll om mig ett tag sedan gick vi hem till mig.
Dörren till lägenheten var låst. Jag grävde i min handväska efter nycklarna.
- Åh vars fan är dom nu då?! Sa jag irriterat.
- Vadå?
- Nä inget, jag hittade dom nu.
Jag låste upp dörren till lägenheten, kastade av mig skorna och gick in i köket för att se om pappa lämnat någon lapp och de hade han.
“ Vi är hos farmor och fikar.
Ring om det ät något.
Kram pappa “
- Dom är hos farmor. Ropade jag till John som fortfarande stod kvar i hallen. Jag kollade på klockan, “21. 13”…
Hmm den där lappen har nog legat där i några timmar.
- Är du hungrig? Frågade jag.
- Nja, lite.
- Vill du ha ett äpple?
- Visst.
- Det ligger ett i min väska som du kan ta.
John gick ut i hallen och hämtade äpplet. Jag kastade lappen och sedan gick vi in i mitt rum. Vi satt på min säng och pratade ett tag.
- Iza…
- Ja?
- Jag vill bara att du ska veta att jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar dig. Vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade dig!
- Jag älskar dig med! Och du, du kommer inte förlora mig. Sa jag och strök min hand på hans kind.
Kanske hade vi ett bra förhållande ändå. Kanske behövdes det ingen paus. Han kan ju inte rå för att alla tjejer är runt honom hela tiden. Kanske var det jag som var mest svartsjuk av oss.
Han kysste mig. Jag la mig ner och han kom snabbt efter. Vi började klä av varandra och jag tog ut en kondom från sängbordet. Vi älskade länge. Han la sig bredvid mig, kysste mig på pannan och efter ett litet tag sov han. Jag låg kvar i sängen och kollade upp i taket. Min “lögn” kanske inte var en så farlig ändå. Jag ville ju träffa mamma. Jag kanske ska ringa henne. Men man kan ju tycka att hon borde ha hört av sig. Jag kollade på klockan, “22.43”…
Jag ringer henne imorgon. Jag klev upp ur sängen och gick fort, nästan små sprang naken in till badrummet som låg tvärs över hallen. Jag tog en snabb dusch, virade en handduk om mig och borstade tänderna. När jag kom ut ur badrummet hördes TV:n från vardagsrummet, barn som grät och pappas röst som sa “det är sent och ni måste sova”. Dom var hemma och pappa nattade tvillingarna, Joel och Oskar. Jag smög in på mitt rum, drog på mig rena underkläder och en gammal tröja, sedan dröjde de inte länge innan jag sov.
- Iza?! Hallå? Det var Oskar. Han stod framför mig och viftade med händerna.
- Vad är de? Stick! Jag vill sova!
- Pappa säger att du ska kliva upp nu!
- Försvinn innan jag slår ihjäl dig!
- Det skulle du aldrig göra!
- Åh vad fan vet du om de?!
- Pappa säger att de är fult att svära.
- Men försvinn! Jag tog min kudde och slog till honom.
- Aj!! Jag ska skvallra!
- Mmm gör så, bara du försvinner.
Han försvann snabbt ut ur rummet.
”pappa, pappa, vet du Iza slog mig” hördes de ifrån köket.
Jag drog täcket över ansiktet, blundade och hoppades på att kunna somna om.
- Iza nu får du faktiskt ta och kliva upp! Sa pappa.
Jag kikade fram under täcket. Han stod i dörröppningen.
- Vad är klockan? Frågade jag samtidigt som jag gäspade.
- Snart 11. Sa pappa som om de vore sent.
- Jaja sluta tjata!
- Jag kommer tillbaka om en kvart och har du inte klivit upp då så drar jag in på månadspengen.
- Men va?
- Ja de är bäst du skyndar dig, tiden går.
Han gick ut ur rummet och stängde dörren. Fan vad sur han var idag då! Jag satt mig upp i sängen och gnuggade mina ögon. John sov fortfarande. Han är inte direkt lättväckt heller. Jag drog på mig ett par ljusa jeans och bytte ut tröjan som jag sovit i mot en som jag köpte på REA igår.
- John?! Älskling? Jag knuffade till honom lite lätt. Han reagerade inte.
- John du måste kliva upp nu. Jag bet han i örat ,inte så hårt men de räckte för att han skulle vakna.
- Aj! Vad gjorde du så där för?
- Förlåt men du vaknade ju inte.
- Måste du bitas för de?!
- Japp. Kliv upp nu. Jag går till badrummet och fixar mig.
- Mmm jag ska. Gör så du. Han vände sitt huvud mot väggen och suckade.
- Ska jag bita dig igen eller? Frågade jag. Då blev de allt fart på honom. Jag gick in i badrummet, borstade tänderna och sminkade mig. Jag mötte John utanför badrummet så vi gick direkt in till köket. Jag satt mig på min vanliga plats, bredvid fönstret. Jag drog upp ett ben på den gamla trästolen som den vita färgen höll på att falla av från och lutade armbågen på benet. John satt sig mittemot och gäspade om och om igen. Pappa stekte pannkakor och snorungarna satt på varsin stol och stirrade på mig. Jag brydde mig inte om dom utan kollade ut genom fönstret. Solen sken och flera familjer var ute i lekparken utanför. När jag vänder mig om så stirrar dom fortfarande, fyra stirrande blå ögon. Det var sjukt irriterande!
- Men kan ni lägga av då för helvette?! Skrek jag.
- Usch vad du svär nu för tiden Iza. Sa pappa.
- Gör jag fan inte!
- Vårda ditt språk unga dam!
- Mmm sen nån gång kanske.
När vi ätit färdigt gick vi tillbaka till mitt rum. John la sig snett över min obäddade säng. Jag tog min mobil och satt mig bredvid honom. Jag strök min hand över hans mjuka, mörkbruna hår.
- Du är så fin. Viskade jag. Han vände sig om och hans trötta, mörkblå ögon såg rakt in i mina. Han log.
- Det är du som är fin älskling. Sa han. Jag är så glad att jag har dig.
Jag böjde mig ner och kysste honom. Så kom jag att tänka på att jag skulle ringa mamma. Jag tog upp mobilen igen. ”5 nya meddelanden”.
Nicole:
”Vars tog du vägen igår?”
Nicole:
”Hallå?”
Julia:
”Jag tror Nicole gillar Anton ;)”
Anton:
”Hej Iza! vi är ett gäng som ska grilla ikväll, ska du me? :D”
Nicole:
”Träffas ikväll?”
Jag svarade på Nicoles fråga om vart jag tog vägen igår men resten sket jag i.
Äsch jag ringer mamma sen när jag är ensam.
- Vad ska vi göra? Frågade jag.
- Vet inte. Sova? Svarade John trött.
- Ne. Kan vi inte dra hem till dig? Dina föräldrar jobbar väl?
- Jao… Han kollade upp på mig, sedan frågade han om vi skulle göra det.
- Ja då kan vi göra vad vi vill. Svarade jag. Han log.
John ringde hem först för att se så att det verkligen inte var någon hemma.
- Inget svar. Sa han efter ett tag.
- Nice. Ska vi dra då? Frågade jag och ställde mig upp.
- Visst. Svarade han glatt.
När jag sa att vi kunde göra vad vi ville så menade jag inte riktigt de han trodde att jag menade.
- Så nu är vi helt ensamma! Sa han med ett stort leende.
Jag kände inte för det men vi låg med varandra i alla fall.
- Fan också! Skrek han och kastade sig bak.
- Säg inte att de är sant! Skrek jag.
- Snälla Iza, säg att du tar p-piller!
- De vet du att jag inte gör!
- Helvette, helvettes jävla skit!
Hur kunde vi vara så osmarta att köra oskyddat?
John drog på sig sina kläder snabbt och jag såg på honom att han var arg. Jag började ta på mig mina kläder men ingen av oss sa någonting. Jag visste inte om de var läge att säga någonting. Ville inte göra honom ännu argare. Då jag tagit på mig kläderna och dragit händerna genom håret så de såg någorlunda ut så hördes det ett mummel från honom. Eftersom jag inte hörde var det var han försökte säga så bad jag honom att upprepa det.
- Det är nog bäst att du går nu... Sa han med irriterad röst.
Jag rörde mig inte. Stod bara där och tittade på honom med fundersam blick. Han stod vid fönstret. Efter några sekunder vände han sig om med en arg blick.
- Men gå då! Skrek han och slog sin knutna näve in i väggen.
Jag gick mot dörren, vände mig om och gav honom en sorgsen blick.
- Finns på mobilen om du vill någonting. Sa jag. Jag väntade mig ett svar men insåg snabbt att de var för mycket begärt. Ute regnade det. Jag brydde mig inte utan lunkade sakta hemåt. Allt kändes så grått ute. Kanske var det för Johns ilska eller för att det regnade. Vägen hem kändes längre än någonsin.
Redan i trappuppgången hör jag att vi har främmande. Jag öppnar tveksamt dörren och går in.
- Det är nog Iza. Hör jag pappa säga från köket. Strax efter står han i hallen och stirrar.
- Å vad fan glor du på? säger jag och tar ett break från att försöka få av mig de genomvåta skorna.
- Måste du låta så otrevlig? Frågar pappa och fortsätter stirra
Jag svarade inte utan gjorde istället ett nytt försök att få av mig skorna.
- Mormor och Freddie är här. Sa han sedan.
- Jaha, och?
- Ja jag tror Freddie gärna ”hänger” med dig ett tag eller vad ni ungdomar nu säger.
- Synd för honom då….
- Vad är det med dig? Gå och duscha du ser ju hemsk ut. Sa pappa som om han trodde att jag inte redan hade förstått att mitt smink hade runnit i regnet på vägen hem.
- JAG ÄR PÅ VÄG! Skrek jag och slängde iväg skorna och väskan.
Jag absolut hatar då han försöker bestämma över mig. Får en ilska i kroppen som kliar sönder mig inifrån.
Jag tog en lång dusch, gick in på mitt rum, tog på mig rena underkläder och ställde mig framför spegelväggen bredvid min garderob. Studerade min kropp, särskilt magen. Tänk om jag är gravid. Tänk om de bildas ett foster där inne just nu. Jag strök lätt på magen och vred mig så jag kunde se magen i profil. Efter ett tag drar jag på mig ett långt gult linne och ställer mig framför spegeln igen.
- Gillar du gult? Hördes en röst bakom mig säga. Det var Freddie, min enda jämnåriga kusin. Han satt sig på min säng med ett leende.
- Har inte du lärt dig att man knackar först?! fräste jag
- Jo, förlåt..
Jag suckade och drog på mig ett par grå mjukisbyxor och svart/grå randiga sockar.
- Känner knappt igen dig. Säger Freddie efter en stunds tystnad.
- Nä men du är dig lik. Säger jag och går mot min dörr.
I köket sitter pappa och mormor.
- Hej hjärtat. Säger mormor och reser sig upp.
- Hej säger jag och kramar om henne.
- Jag håller på att göra en god soppa förstår du. Säger mormor och går mot spisen.
Det behövs nog en sådan här regning och kall dag.
- Härligt jag känner mig fortfarande lite frusen så de kommer nog sitta fint.
- Jodå säger mormor och ler. Hur är det med dig då Iza? Frågar hon sedan
- Helt okej antar jag.
- Det lät inte så övertygande.. sa mormor och tittade på mig med en undrande blick.
Jag kastade blicken på pappa och mormor förstod att jag inte ville prata om mina problem då pappa var med. Jag gillar mormor. Hon har alltid funnits där för mig då jag behövt henne och hon lyssnar alltid. Hon bor inte så långt bort heller så jag brukar fara hem till henne då och då och fika, prata eller bara för att komma bort från omvärlden för en stund. Utseendemässigt är hon ganska lik vilken mormor som helst. De blonda, korta håret, de blå ögonen bakom glasögonen och de små rynkorna runt hennes ögon och mun. Jag tror hon fått dem för att hon alltid är så glad. Hon är smal och ganska kort och bär gärna kläder med många färger.
Freddie, Oskar och Joel kommer in till köket. Tvillingarna sätter sig på varsin stol och Freddie sätter sig bredvid mig. Mormor ställer soppan på bordet och pappa börjar duka fram. Jag hade ingen matlust men jag åt i alla fall. Jag ursäktade mig sedan gick jag in på mitt rum. Satt mig på sängen och tog upp mobilen. Hade flera nya meddelanden men inget från John vilket gjorde mig besviken. Svarade inte på något sms utan satte istället på musik och la mig ner på sängen. Jag kollade upp mot fönstret på andra sidan rummet. Solens strålar började tränga sig fram ur de mörka, tunga molnen. Egentligen så ville jag gråta men det gick inte. Hela kroppen kändes uttorkad. Som en gurkskiva som legat framme för länge.
Dörrklockan ringde. John! Tänkte jag. Jag hoppade upp ur sängen och nästan sprang ut för att öppna.
- Hej iza, vad du ser glad ut då. Det var Kerstin, pappas tjej.
- Hej, ja, jo jag trodde det var någon annan…
- Jasså jag trodde för ett ögonblick att du var glad att se mig. sa Kerstin skämtsamt.
- Jo men det är jag.. Också…
Kerstin hängde av sig sin jacka, tog av sig skorna och gick in i köket och jag gick tillbaka till mitt rum. Stängde dörren och satt mig på den gamla, vita trästolen vid mitt skrivbord. Precis då jag satt mig så knackar det på dörren, denna gång var det på min dörr. Freddie kom in i rummet.
- Får jag komma in? Frågade han
- Du är ju redan här?...
Han stängde dörren och satt sig på min säng.
- Hur är det? Frågade han
- Helt okej. Hur är det själv?
- Bra de. Nja jag vet inte. Rätt dåligt tror jag.
- Tror?
- Ja..
Han lutade sig bak mot väggen. Solen som äntligen kommit fram ur molnen sken nu rakt på honom. Hans svarta hår som täckte halva hans ansikte vart blankt och nitbältet gjorde solkatter på min röda tapet. Jag satt mig bredvid honom på sängen. Det blev tyst ett tag men jag avbröt tystnaden.
- Är det någonting du vill berätta? Frågade jag.
- Orkar du lyssna då
- Ja de är väl klart!
I två timmar satt vi och pratade. Han berättade om de senaste året och jag berättade om de som hänt innan jag kom hem.
- Har han inte hört av sig än? Frågade Freddie.
- Nej…
- Fyfan! Han borde ta ansvar för vad han har gjort! Han kan ju fan inte hålla på som en treåring. Ni måste prata, och ja, de är han som borde höra av sig.
- Jag vet inte vad jag ska göra. Tänk om jag är gravid. Måste köpa ett test.
- Om det skulle vara så att du är gravid, ska du göra abort då?
- Har inte hunnit tänka så långt.
- Okej.
Jag låg i sängen i en vecka. Stängde av mobil och låste dörren till rummet. Ville komma bort från allt. Hade inte råd att köpa ett graviditetstest och min mens skulle komma inom två veckor. Jag låg bara i sängen och sov eller stirrade ut i tomma intet. Pappa blev väldigt orolig då jag knappt åt. Han Tog en bordskniv från köket och låste upp min dörr efter minst 100 knackningar. Jag låg bland de fluffiga duntäcket och två stora kuddar. Pappa satt sig på sängkanten, drog bort täcket från mitt ansikte och strök mig på min kalla kind. Jag låg med ansiktet mot väggen och vägrade se på pappa. Jag ville inte möta ett ansikte inte ens mitt eget. Pappa suckade lätt.
- Iza, du har legat här inne i en vecka nu. Kan du inte berätta vad som hänt? Jag vill att du ger mig en chans att kunna hjälpa dig.
Pappa väntade på svar men fick inget.
- Är det de att du inte trivs här hemma? Tycker du att jag inte förstår dig? Jag vet att jag kanske inte är den bästa hjälpen för en tonårstjej men om det är någonting du vill berätta så lyssnar jag mer än gärna.
Ännu en gång blev det tyst. Ingen pinsam tystnad utan en ganska skön tystnad. Men den avbröts ganska fort.
- Iza du är min dotter och jag vill att du mår bra. Du och pojkarna är mitt liv, utan er hade jag inte varit någonting. Det är ni som ger mig energin att kliva upp varje morgon. Jag har tänkt.
Pappa vände sitt huvud ut mot rummet. Jag sa ingenting utan fortsatte att stirra in i den röda väggen.
- Jag har ringt din mamma och vi har bestämt att du ska åka ner till Skåne och vara där resten av lovet. Det är nog bäst så.
Jag vände mig om och stirrade med en arg blick på honom.
- Är du helt dum i huvudet eller? Om JAG ska åka kanske det är JAG som ska ta det beslutet?!
Först tyckte jag nästan lite synd om pappa som trodde allt var hans fel och att han inte dög till men nu var jag bara arg att han gått bakom ryggen på mig. Jag har inte träffat mamma på flera år så jag tycker jag borde göra det då jag känner mig redo. Pappa såg sårad ut.
- Trodde det var det du ville. Sa han och tittade lite undrande på mig.
Ja visst ville jag träffa mamma men jag klarade inte av att dom bestämde när vi skulle träffas men kanske var det lika bra, jag sköt ändå bara upp på det. Att pappa bara ville mitt bästa visste jag redan men han kan ändå vara den mest korkade jag känner. Kanske vore det bra att få åka iväg och tänka på annat. Jag lugnade ner mig och satt mig upp i sängen.
- Jo, det blir väl kanske bäst så. Sa jag efter ett tag
- Om du inte vill så avbokar jag planet nu direkt.
- Nej pappa, jag vill.
Ett oförstående leende reste sig sakta på pappas läppar.
- Jaha? Ja okej då säger vi så! Han reser sig upp från sängen och tar ett steg fram i rummet och vänder sig sedan mot mig igen.
- Ja pappa, vi säger så! Pappas leende smittar snabbt över till mig
Två dagar senare sitter jag på flyget på väg mot Skåne. Nu börjar det pirra i magen av oro men om det är för att det är första gången jag flyger eller för att få träffa mamma vet jag inte. Planet är inte speciellt stort. Tre säten på vardera sida av den smala gången. Jag fick en fönsterplats. Bredvid mig sitter en liten flicka och bredvid henne sitter hennes mamma. Flickan verkar inte alls nervös. Hon sitter tyst och snällt på sin plats. Skulle gissa på att hon är ungefär fyra år. I handen håller hon ett gosedjur och en liten godispåse. Mamman håller i en tidning och packar undan handbagaget. Nu var det dags för planet att lyfta. Det gjorde ont i magen. Mamman till flickan gav mig ett tuggummi och sa att det skulle hjälpa så att det inte slog lock för öronen. Att dom kom från Skåne hörde man direkt på dialekten. Då planet väl hade lyft och vi hade vart i luften i ungefär 20 minuter så släppte klumpen i magen och det kändes inte alls hemskt att flyga längre. Jag pluggade in musik i öronen och sov resten av resan.
Då jag väl var framme var det dags för nästa ”problem”, att hitta igen mamma. Jag visste inte hur hon såg ut längre. Kanske såg hon likadan ut som för sju år sedan då hon lämnade oss. En hand tar lätt på min axel. Jag vänder mig om och där står en ganska kort vitklädd ung kvinna med blont hår och solglasögon.
- Iza? Frågar kvinnan och drar upp solglasögonen på huvudet
Hjälp, är det min mamma? Nej det kan det inte vara men hur skulle hon annars kunna veta mitt namn?
-Ja?
- Du känner inte igen mig va? Det är inget jag begär heller efter sju år.
Det var min mamma. En man och två barn kommer gåendes mot oss. Mannen är runt 40 års åldern.
- Iza det här är min man Jonas. Sa mamma
Jag tvärkollade på honom. Jeans, vit t-shirt, lång, smal men ändå stadig kropp, ljusbrunt hår och gröna ögon. Ganska snygg faktiskt.
- Det här är Jonas dotter, Linda och hon är 13 år. Fortsatte mamma. Flickan hade svart hår ner till axlarna. Hon hade gröna/blåa ögon, svarta jeans med hål i, ett nitbälte och ett svart linne. Hon var sminkad med mascara och blå eyeliner. Hon var kort och smal men ändå formad. Man kunde direkt se att ungen hade attityd vilket betyder att många problem och bråk komma skall.
- Det här är Ellen och det är vår gemensamma dotter som är tre år.
Blicken gick från Linda till den lilla flickan. Hon var otroligt söt. Ljusbrunt hår som var rakt en bit men sedan slutade med stora lockar vid nacken, stora blå ögon, mörka ögonfransar och ett leende på läpparna. Varför hade inte mamma berättat för mig, Oskar och Joel att vi hade en lillasyster? Det gjorde lite ont men samtidigt blev jag ganska glad att ungen fanns. Hade alltid önskat mig en lillasyster och nu hade jag fått en, eller två till och med. Mamma kramade om mig och sa att hon var så glad att jag var här. Linda stod tyst vid sin fars sida och lyssnade på musik. Hon såg otroligt uttråkad ut.
Huset dom bodde i låg ungefär 20 minuter från flygplatsen. Det var en gul enplansvilla med en stor blomstrande trädgård. Jonas tog mina väskor medans mamma visade mig runt i trädgården. Ellen kom snabbt efter men Linda gick in i huset. Att det var ett familjeområde syntes direkt. Några killar i 11-13 års åldern var ute och åkte skateboard och tre tjejer i 9-11 års åldern hoppade hage som dom ritat upp i färgglada färger på gatan. Jag suckade och gick in i huset. Till höger om hallen fanns ett stort, fint modernt kök. Om man fortsatte förbi köket kom man till en ny hall som ledde till två rum, de vuxnas sovrum och ett badrum. Rakt fram från första hallen låg vardagsrummet. Väldigt rymligt och prydliga möbler som såg väldigt dyra ut. På de ljusgula väggarna hängde det ett familjefoto eller någonting sådant. Jag kollade inte så noga utan gick ut i hallen igen och började söka mitt rum.
Till det första rummet på höger sida var dörren stängd. Jag öppnade dörren och möttes av Lindas sura blick. Jag förstod att det var fel rum så jag bad om ursäkt och stängde snabbt dörren. Jag gick vidare till rummet mittemot som visade sig vara ett badrum. Bortanför badrummet var Ellens rum. Det var ett vitt rum med en liten säng och mycke leksaker fast var sak hade sin plats. Mitt rum hemma hos pappa var stökigare än Ellens. Nu fanns det bara ett rum kvar, det på andra sidan. Även den dörren var stängd. Jag öppnade dörren och gick in i rummet. Det var ett ganska litet rum med blåa tapeter. I rummet fanns det en säng direkt till vänster. Bortanför sängen stod det ett skrivbord. Väggen mittemot dörren hade fönster hela vägen så rummet var ganska ljust trots de mörka tapeterna. Det fanns en platt-tv och en tremanna soffa på höger sida och en stor garderob. Hela huset kändes så modernt i jämförelse med pappas gamla lägenhet. Jag la mig på sängen och tittade ut genom de stora fönstren. Flygresan hade tagit på krafterna så det tog inte lång stund innan jag sov.
Då jag vaknade var det en ny dag och solen sken in i rummet. Eftersom att jag somnat med kläderna på så klev jag bara upp och gick direkt ut i köket. Mamma stod vid köksbänken med en kaffekopp i handen medans Linda och Ellen satt vid köksbordet och åt frukost.
- God morgon solstråle, har du sovit gott? Frågade mamma
- God morgon.. Jodå helt okej faktiskt, sängen var väldigt skön jämfört med den hemma hos pappa. Svarade jag.
- Härligt att höra! Du får göra en deal med Fredrik så du får sova i hans säng under tiden du är här. Sa mamma
- Vem är Fredrik? Frågade jag
- Men oj! Har jag glömt att berätta att Jonas har en son?! Herregud jag borde skämmas.. Fredrik är i alla fall Jonas äldsta barn. Han är 16 år men han bor oftast hos sin mamma men han ska komma hit idag och vara här resten av lovet.
Jag stirrade på mamma. Åh nej det får inte vara sant. Tänkte jag. Bara han inte är som Linda. Vad som helst förutom det!
Dagen kändes väldigt lång. Jag kunde inte sluta tänka på att Jonas hade en son. Undra hur han ser ut? Jag satt i trädgården mest hela dagen. Lånade mammas cykel och såg mig omkring och köpte en glass i på ica en bit bort. Då vi satt vid matbordet för att äta middag öppnades plötsligt dörren och Jonas ropade ”hallå”. Jonas kom in i köket väldig glad och efter honom kom en smal, lång, mörkhårig kille som nog var det snyggaste jag sett. Jag trodde jag skulle dö på fläcken.
- Det här är Iza, Katarinas dotter, och det här är Fredrik min son. Sa Jonas och höll handen först pekandes mot mig och sedan mot Fredrik. Fredrik tittade på mig och log. Jag log tillbaka. Mest troligt var jag alldelens knallröd om kinderna nu. Fredrik satt sig bredvid mig då vi åt. Efter maten dukade jag och Fredrik bort. Han var inte speciellt blyg, han ville direkt veta vem jag var. Han berättade lite om sig själv och skämtade hela tiden. Jag skrattade så tårarna rann.
Senare på kvällen satt jag i soffan och tittade på tv med Ellen. Vi såg på barnprogram. Jag började genast tänka på det som hände med John. Jag hade fortfarande inte fått min mens. Mitt i mina tankar kom Fredrik in i rummet.
- Du… Ehm.. Jag undrar om du har lust att följa med på en promenad? Frågade Fredrik
Jag tittade lite oförstående på honom sedan nickade jag och reste mig upp ur soffan. Vi gick långsamt efter gatan ner mot ”centrum”. Fredrik tog för sig och frågade efter ett tag om jag hade kille. Jag svarade att jag inte visste längre.
- Du vet inte? Frågade Fredrik
- Ja, jag vet inte. Jag hade en kille, John heter han men de hände saker och han vill inte höra av mig längre.
- Vill du berätta? Frågade Fredrik lite försiktigare än tidigare.
Vi satt oss på en parkbänk och jag började berätta. Jag berättade allt. I timmar satt jag och berättade och Fredrik lyssnade och nickade då och då.
- Nu vet jag inte längre. Hade han älskat mig hade han inte gjort så här och helt ärligt vet jag inte om jag älskar honom längre. Han sårade mig djupt av reaktionen och av att han aldrig hörde av sig. Det har gått några veckor och egentligen kanske det är bättre så här. Jag önskar jag bara hade haft råd med dagen efter piller. Då hade jag sluppit alla tankar. Nu måste jag vänta på min mens eftersom jag inte har råd med ett graviditetstest.
Fredrik tittade på mig. Han tänkte nog hur urfattig jag var. Och det var ju sant. Min pappa har inte mycket pengar och ska försörja sig själv och sina tre barn. Mina två senaste månadspengar hade gått åt då vi shoppa. Jag hade inte sparat kvitto heller.
Vi fortsatte prata ett tag sedan begav vi oss hemåt igen. Fredrik tog min hand och fläta ihop den med sin. Jag tyckte om det så jag lät det vara. Vi gick tysta hem i mörkret. Vi hade varit ute i flera timmar. Klockan var nog runt 10-11 på kvällen. Jag tittade upp på Fredrik, han hade ett leende på läpparna. Jag kunde inte låta bli att le. Han var verkligen vacker. Alla tankar gick åt honom. Han tittade ner på mig och saktade in. Nu var vi bara några hus hemifrån. Jag tittade rakt in i hans otroligt blå ögon och han tittade in i mina. Jag sneglade ner på hans läppar och sedan in i ögonen igen. Utan att tänka kysste jag honom men han gjorde inget motstånd utan kysste istället tillbaka. Vi båda log och fortsatte gå lika tyst som innan. Jag kände mig förälskad än fast jag bara hade träffat honom i några timmar. Han var så fin på både ut och insidan. Då vi kom in sov alla redan. Fredrik lät mig sova i hans säng så sov han på soffan.
Dagarna gick och jag och Fredrik kom varandra närmre var dag som gick. Jag ringde John ett flertal gånger men han svarade inte så jag gjorde slut via sms. Talade även in ett röstmeddelade i röstbrevlådan. Det kändes inte rätt men vad skulle jag göra? Allt jag tänkte på var Fredrik. Hade aldrig känt så här förut.
Gårkvällen slutade med att vi duschade tillsammans. Vi gjorde inget speciellt förutom att duscha och någon kyss blev det men inte mer. Helt plötsligt kom min mens och Fredrik backa ur duschen. Han såg äcklad ut medans jag blev så glad att jag börja gråta. Han gick ut ur badrummet och la sig på soffan. Då jag kom in i rummet låg han redan och sov. Då jag vaknade morgonen efter var Fredrik inte där. Jag tog på mig ett par jeansshorts och ett vitt linne och gick sedan ut i köket där Linda satt och åt frukost.
- Vet du vart Fredrik är? frågade jag.
- Än om jag visste det skulle jag inte berätta det för dig. Låt min bror vara. Svarade Linda
Hon var verkligen patetisk. Jag suckade och gick därifrån. Mamma satt ute och solade på bakgården och Ellen gungade på andra sidan av trädgården. Jag frågade mamma om hon visste vart Fredrik var. Hon svarade att hon skulle gissa på skateparken men inte var säker. Hon förklarade att det låg mittemot ica. Jag tog på mig skor och gick sakta mot ica. Men Fredrik skejtar väl inte? Då jag kom fram såg jag ett tiotal killar och några tjejer. Endast killarna skejtade. Jag kunde inte se Fredrik så jag gick dit istället. Efter att ha kollat på alla hitta jag igen honom längst upp på ena rampen. Han var inte ensam, bredvid honom satt en liten blond tjej som pratade på för fullt och skrattade. Han såg mig inte men det gjorde de andra killarna. Genast var hälften av killarna runt mig. De frågade vem jag var och drog värdelösa raggningsrepliker. De hörde såklart direkt att jag kom från norrland vilket blev mer intressant för dom. Jag förklarade att jag var och hälsade på min mamma här i Skåne men att jag just nu sökte Fredrik. Dom skämtade mycket och fick mig att skratta nästan direkt. Ena killen ropade ”ey Fredrik, det här har du gjort bra!” och alla vände sig mot Fredrik som var fullt upptagen med att kyssa tjejen. Det blev tyst och mitt leende försvann snabbt. Fredrik avbröt kyssen och tittade ner och såg mig. Hans mun rördes, troligtvis viskade han någonting. Jag skakade på huvudet och sprang därifrån. Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag tro att han var snäppet bättre än alla andra. Hur kunde jag tro att han förtjäna mig? Eller förtjänade jag kanske inte bättre än så? Jag var så arg och ledsen. Då jag kom ut på asfalten vid ica slutade jag springa och gick ner efter en för mig okänd väg. Just nu gick jag gärna vilse. Jag vägrade fälla en tår. Det var han inte värd. Han visste hur dåligt jag mådde och ändå gör han så här mot mig? Efter att ha gått i säkert en timma stannade jag i en park där jag satt mig i gräset och lutade mig mot ett träd. I parken fanns det en stor damm med ankor i, stora ekar och smala grusvägar som gick genom hela parken. Det satt flera par i parken, unga som gamla. Jag tog upp mobilen och hörlurarna ur fickan på shortsen och drog sedan upp mina knän och blundade. Solen lös i mitt ansikte. Jag skrev ett sms till mamma att jag kunde bli borta ett tag och gick inte hem förrns solen började gå ner.
Då jag gick förbi ica sneglade jag mot skateparken. Jag såg ett gäng killar i 18års åldern med minst en öl var. På marken låg det massa burkar och glasflaskor. Plötsligt ropar en kille till en annan ”ey är inte det där Fredriks ligg?”. Det var killen som var i parken tidigare på dagen. Jag undrade vafan han menade med det, var Fredrik där? Jag orkade inte bry mig, eller jag försökte i alla fall inte bry mig utan fortsatte bestämt att gå hemåt men bara efter någon meter hör jag en annan kille ropa vilken slampa jag var och hur dum i huvudet jag var. Jag stannade upp, vände mig om och gick mot skateparken. Killen som ropade de förolämpande sakerna åt mig var nu fullt upptagen med att ragga på en tjej så jag gick raskt, plockade upp en tom glasflaska och slog med alla mina krafter den i bakhuvudet på honom. Killen vände sig om, blodet rann från hans huvud. Det blev tyst, väldigt tyst. Sedan börjades det, ”va i helvete håller du på med?!?!”, ”HORA”, ”Jävla subba”. Det kom nytt på nytt. Killen jag slog till med en flaska var nu rasande men yr och påverkad. Han gick mot mig men höll genast på att falla. Han tog nya tag, hans ögon var svarta och blicken var fastklistrad på mig. ”Ska fan döda dig din jävla hora”. Jag insåg nu att det var ”gängets ledare” jag trotsat. Jag backade och skulle vända mig om för att springa min väg, då en annan kille tar tag i mig. ”I helvete heller att du ska komma undan det här”, sa han. En annan kille tog tag i mig på andra sidan och snart stod de alla omringade runt mig. Killen som fick flaskan i huvudet gick mot mig och hans ansiktsuttryck var nu annorlunda, hans ögon var fortfarande svarta men ett hemskt leende skymtade nu på hans läppar.
- Så du trodde du kunde fly? Flinade han och kom närmre
Jag vågade inte kolla på honom så jag kollade ner i gräset nedanför mig med en arg blick.
- Du var mig allt en vacker flicka. Sa han och stod nu väldigt nära. Hans mun stank alkohol. Han lyfte sin ena hand och tog pekfingret under min haka och lyfte min blick.
- Riktigt fin för att vara en hora, du lär tjäna bra. Sa han och skrattade och fick genast med de andra att skratta. Två till av hans vänner tog tag i mina ben och la mig ner på marken. Jag försökte kämpa emot men till förgäves. Han la sig över mig och kysste min kind. Jag kunde fortfarande inte göra något motstånd och kände hur paniken kom. Han smekte den andra kinden med sin äckliga hand och strök sedan ner mot mina bröst.
- Inte lika kaxig nu va? Sa han med samma hånflin som innan. Hans mörkbruna ögon tittade ner i mina.
- Du förstår det är ingen som vill ha en sån liten hora som du, men jag ska göra ett undantag. Han knäppte upp spännet på skärpet som höll hans ljusa jeans på plats.
- SLÄPP MIG DITT SATANS SVIN!! HJÄLP!! HJÄLP MIG! Skrek jag med gråt i halsen då en av hans vänner tog av sig en socka och stoppa den i munnen på mig. Jag trodde jag skulle spy. Killen satt på min buk och slet nu av mig mitt linne. Hans vänner stod spända och tittade på. Vissa tyckte han skulle köra på så hårt han kunde och någon påpekade att allt hade gått för långt. Han öppnade gylfen. Plötsligt hör jag några röster lite längre bort. Jag gör allt för att göra mig hörd. Jag kunde inte se någonting annat än den vältränade kroppen som satt på mig. Rösterna kom närmre och var nu bara någon meter ifrån. Allt jag hörde var skratt.
- Tjena grabbar! Brottning här ser jag. Sa en röst och skratta till. Jag vände mitt huvud åt sidan.
- Vem är den underlägsne? Frågade en annan röst.
- Det är ju din brud, Fredrik! Skrattade en av de killar som stått där hela tiden.
- Va? Vilken brud? Hörde jag en annan oförstående röst säga. Det var Fredrik.
Bakom killens bruna hår skymtade jag Fredrik. Jag gjorde allt för att han skulle höra mig men det var svårt med socken i munnen. Det jag skymtat där bakom rörde nu på sig. Fredrik kollade på mig då han kom runt killen och brann av direkt.
-VAD I HELVETE HÅLLER NI PÅ MED? Skrek han. Killen som satt på mig vände sig mot Fredrik och svarade att ”han lekte lite”. Fredrik knöt sin näve och slog till killen i ansiktet gång på gång tills han föll bakåt. Fredrik var starkare än han såg ut. Han gav sig inte utan slog tills killens ansikte var blodigt och jag var fri och bad honom sluta.
- Fredrik, han är inte värd det. Sa jag och försökte få honom att sluta. Fredrik reste sig upp med blodiga nävar. Han tog i allt vad han kunde och sparkade killen mellan benen. Jag tog på mig mitt linne och sedan sa Fredrik åt mig att följa med honom.
- Fan Philip det här trodde jag inte om dig. Sa Fredrik. Jag tog tag i hans hand för att ingen skulle kunna komma åt mig igen. Fredrik höll mig hårt. Vi korsade gräsmattan ut på asfalten vid ica där vi svängde höger ner mot vårt kvarter. Vi sa inget till varandra förrns vi var halvvägs hemma då han stannade upp och släppte mig hand.
- Jag kunde ha dödat honom, dödat honom för dig. Iza jag älskar dig. Jag kan inte hjälpa det, jag älskar dig så det gör ont. Jag skulle kunna döda hela världen bara ingen gör dig illa.
- Älskar du mig så mycket att du kysser en annan tjej framför mig och sedan skiter totalt i hur det kändes för mig? Frågade jag surare än menat.
- Fan Iza jag älskar dig, hör du det?! Jag kysste henne inte, hon kysste mig och jag bryr mig om dig Iza. Jag skulle springa efter dig men killarna tog tag i mig och sa att jag skulle låta dig vara. Jag antog att det var det bästa men jag hade fel. Förlåt. Du är allt jag vill ha.
Jag började sakta gå igen och Fredrik gjorde detsamma.
En månad hade gått efter det som hände och det var snart slut på sommarlovet och om några dagar skulle jag sitta på flyget på väg hem till Umeå. Jag och Fredrik var nu tillsammans. Aldrig hade jag älskat någon så otroligt mycket. Det var han jag ville leva mitt liv med, än fast det bara hade gått lite mer än en månad så visste jag det. Vi låt på Fredriks säng. Sa ingenting utan bara tittade på varandra. Han strök sina händer genom mitt hår.
- Iza… Lova att du aldrig lämnar mig, lova att leva med mig tills döden skiljer oss åt. Jag kan inte leva utan dig. Sa Fredrik med en lite nervös röst.
Jag kollade in i hans vackra ögon, strök honom på hans lena kind.
- Fredrik, inte ens döden kommer skilja oss åt. Dör du, dör jag. Så är det och det kan inget ändra på. Jag älskar dig min vackra pojke och tänker aldrig lämna dig.
- Vi ska leva ett långt liv tillsammans, du och jag. Inget ska skilja oss.
Det var vad vi trodde då. Bara några dagar efter att jag kom hem från Skåne blev Fredrik påkörd av en rattfyllerist. Han avled direkt. Mitt allt var borta. Nu hade jag inget kvar.
- Inte ens döden ska skilja oss åt. Sa jag innan jag tog massa tabletter och en flaska gin, la mig ner och somnade in.
|
| Kommentarer | | VarEMinSocka - 14 jun 11 - 09:58 | Den här var ganska lång, det blev lite jobbigt att hålla kvar fokus ända till slutet. Du skulle gott kunnat dela upp den i 2 eller 3 delar.
Du hoppar ganska fort mellan händelser, vilket jag tycker gör den ganska osammanhängande och lite småjobbig att läsa. Du skulle kunna försöka gå mer in i händelserna, förklara saker som omgivningen, vilka känslor karaktärerna känner och dylikt.
Tydligare styckeindelning skulle jag också vilja ha, ungefär halva berättelsen är som ett enda långt stycke nu, och det gör det lite jobbigare att läsa
Det är också lite svårt att veta vem som pratar ibland eftersom att du sällan skriver det.
I övrigt så tycker jag att handlingen var ganska bra, om än lite hoppig. Din stavning och grammatik är det inga fel på och historien fick ett plus i kanten eftersom att huvudpersonen är umebo ;P (som jag :P)
(obs, jag menar verkligen inget elak med min kritik, vill bara hjälpa dig att bli ännu bättre på att skriva :) ) |
|
|
|
