Vintern lyser i dina ögon - Del 3 |
There is a beast inside of me that just wont forgive you
När Isabella vaknade, var det första hon lade märke till, den ensamma gestalten som satt hukad i ett ensligt hörn utav rummet. Huvudet dunkade svagt och hon kände sig med ens alldeles virrig och trött. Så mycket som hon ville tillbaka till sömnens tröstande armtag, kunde hon knappast undvika att höra mannens låga grymntanden. Hon reste sig upp och kände efter i mörkret. Hennes kläder var utbytta mot en skön silkesdräkt. Hon lät de små fötterna lämna avtryck på parkettgolvet och gick sedan sakta, nästan likt sin tigers kattliknande gång, och viskade sedan mjukt: "Kapten?" Mannen ryckte till och fick en skärrad blick i sina ögon, han drog snabbt fram sin älskade revolver och lade den mot hennes strupe. Kvinnan svalde hårt och när hon log ett stelt, vilt leende, lade han revolvern ifrån sig. Hon suckade till av lättnad, men stelnade sedan återigen till. Pärlor av tårar bildade ett intrikat mönster på mannens strama, skäggbeklädda kinder. Hon kände ett stygn av medlidande när han släppte taget om hennes skälvande armar. Han grymtade, eller vänta nu... Han snyftade till.
"Vad gör du vaken såhär dags, kvinna?" Hans röst lät grötig och beklämd. Ögonkastet han slängde åt hennes håll, verkade genuint ledsen. Samma man som hade nockat henne till blackout, var ledsen? Det kunde inte vara möjligt, men ändå var det precis det hon bevittnade inatt.
"Jag...jag... vaknade precis, du minns väl slaget mot mitt ansikte hoppas jag?" Hon skrattade till, men när hon såg mannens uppgivna blick, tystnade hon tvärt. Han verkade trött, uppriktigt ledsen och besviken på sig själv.
Hon gick sakta fram mot honom. Närmandet förbryllade honom och han ryckte omärkbart till.
Hon satte sig intill honom på det hårda golvet. Mannen reste sig upp och trollade fram en mjuk persisk kudde av vävt guld, reste på henne och placerade den under hennes bakdel. "Sätt dig." Beordrade han och när den hårda tonen undslapp honom var det som om han ångrade sig för en liten stund, svalde hårt och tittade in i golvet. Isabella log och när han nervöst satte sig ner igen, lade hon en varm hand på hans ena knä. Den här gången ryckte han inte till. Han verkade snarare mjuk.
"Vad är det som tynger dig, Rodrigo?" Viskade hon efter flera minuters tystnad. Rodrigo förblev tyst men torkade snabbt bort en pärla från sitt ansikte. Isabella eller Bel som hon föredrog att kalla sig huttrade till när den sista kolen i brasan slocknade. Rodrigo, medveten om en kvinnas behov, reste sig återigen upp för att hämta en ullefilt till henne men hon stoppade honom med sin hand som ringlade runt hans ena ben. Han hejdade sig, skakade inte av henne såsom han oftast brukar göra.
"Sätt dig." Nu var ordern riktad till honom och ingen annan. Han stelnade till men sjönk sedan uppgiven till golvet. Hon lade en tröstande hand runt hans breda axlar och lyckades, konstigt nog, få ögonkontakt med honom. Hans bruna ögon fick något ömt över sig när hon smekte hon på det väldiga bröstet, fattade tag om hans ena hand och lade den mjukt på sin ena kind. Hennes smultronläppar skälvde en aning och Rodrigo skämdes ytterst när han blickade in i hennes ögon och lade märke till hur rödkantade de var efter den lilla episoden de hade haft. Hon hade förmodligen gråtit i sömnen.
"Åh, Bel, älskade Bel. Snälla, kan du någonsin förlåta mig?"
Tystnad.
"Nej, Rod, det kan jag inte." Hon reste sig upp och lade sig på sängen igen. Hennes läppar skälvde när hon sov till ljudet av sin makes snyftande.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 29 nov 11 - 19:36- Betyg:  | Åh, alltså åh! Varje gång jag kommer på mig själv med att ha missat någon av dina historier börjar jag genast läsa i hopp om att jag kommer älska dem lika mycket som jag älskade de tidigare delarna och du gör mig aldrig besviken, det vet du va? du skriver så galet bra och här kommer jag med samma sorts kommentarer som alltid där jag försöker få dig att förstå precis hur mycket jag tycker om dina historier, dina karaktärer, ditt sätt att skriva och hur trollbunden man alltid blir av dina texter. Dina karaktärer känns alltid läskigt verkliga och de har verkligen sina personliga drag och jag vet ärligt talat inte vart jag ska ta vägen nu. Jag förstår inte hur dina verk kan ha så få kommentarer när jag vet att dina texter och ditt sätt att skriva kan fängsla så otroligt många hjärtan, jag hoppas att du vet hur duktig du är och att du aldrig någonsin tvivlar på din förmåga att beröra människor genom dina berättelser, okej?
Kram, Jenny |
|
|
|
